→ hej Sandra! Har en fråga som inte alls relaterar till inlägget. Undrar hur du ser på distansförhållanden nu? Minns att du efter ditt förra förhållande inte tyckte att det var värt att vara ifrån varandra, att det tär för mycket. Men efter ditt senaste förhållande känns det som att din syn på kärleksförhållanden förändrats fundamentalt, har jag rätt? Kramar!!
✎ Hej och puss! Min syn på kärleksförhållanden har nog inte förändrats fundamentalt. Jag vill fortfarande jättegärna vara jättekär och vara det jämt. Det är absolut kul att vara singel (och tycker jag är rätt proffsig på det?), men jag tycker så mycket om att ha en pojkvän att typ ta hand om, heja på och sova nära med.
Däremot är det nog så att jag det senaste året har fått rätt dåligt självförtroende i hur jag väljer en partner. Jag litade på honom och så hände allt och nu känns det som att jag står ostadigare i mitt spontana val av killar. Det är förvirrande, jag vill inte göra samma misstag igen och tänker ibland att om och när jag blir ihop vill jag dra med den snubben till min terapeut direkt. Men det är inte direkt rimligt.
Så är väl antagligen inte redo för ett nytt förhållande än.
Distansförhållande har jag som sagt haft och vill inte ha igen. Det var jobbigt, sorgsamt och det tog ju också slut sen.
Men. Jag hade gjort om det alla gånger om jag fått backa tiden. Jag älskade honom och skulle aldrig ha gjort slut bara för att vi flyttade ifrån varandra. Vi kämpade för varandra tills vi inte gjorde det mer. Det tycker jag man ska göra i kärlek.
Jag tror dock att det viktiga med distans är att ha ett slutdatum att längta till. Det är det ovissa som är det farliga.
Tror jag.
→ Får du ofta irl höra att du ser yngre ut än du är? Eller är det bara på bilder?
✎ Jag får höra det ofta. Lite knäppt, känns som min ålder är uråldrig när jag säger den vilket den verkligen ej är. Blir leggad när jag köper cigg 90 gånger av 100 och får alltid ett WOW GRATTIS när de kollar mitt legg. Alltså.
Men. Med det sagt så tycker jag faktiskt inte att jag ser så jävla ung ut. Kanske.. ser ut som 28 år då? Vet inte riktigt. Tycker typ alla säger om sig själva att de ”ser unga ut”, och varje gång nån säger det så tänker jag alltid ”du ser exakt ut som din ålder”.
Men kan tänka mig att jag ser yngre ut på bilder än IRL också, för att mycket av ens ålder sitter ju i uttrycket i ögonen. 30nånting personer har ju en lugnare blick än 20nånting personer överlag. Den brukar avslöja folks ålder jämt tycker jag.
→ Så mysigt badrum du har! Får man fråga hur länge du ”odlat” din murgröna och hur lång kvisten var från början? Tog in små kvistar förra veckan och längtar tills den är lika fin som din!
Kram <3
✎ Men hej och tack! Alltså, jag odlar inte murgrönan : ). Den växer inte alls där inne i mitt badrum som saknar fönster. Däremot mår den bra precis som den är, blir aldrig gul och får rötter som snurrar sig kring varandra. Jag klipper då och då av kvistar från min murgröna i köket som har en tendens att klättra sig iväg över min köksbänk och fläta ihop sig med mina kokböcker. Byter vatten på badrumsgrönan då och då för att jag tänker att växter måste väl vara som djur och folk: man gillar friskt vatten.
Kanske i och för sig en självklarhet. Är verkligen en växt-rookie men kämpar på : ) . kram.
→ Kan inte du skriva lite om hur du tänker om relationer och framtiden? Vill du ha det traditonella med make, barn, vovve osv? Jag har själv funderat mycket på det på senaste tiden och kommit fram till att jag nog inte alls vill ha barn eller ett traditionellt familjeliv och det vore intressant att höra hur du tänker om sådant.
✎ Hej! Jag vet inte så mycket vad jag vill egentligen men några saker vet jag:
Först det första vill jag leva i ett monogamt förhållande, såsom jag gjort tidigare också. Har dejtat några polyamorösa killar sen jag blev singel och kommit fram till att det är inte en livsstil för mig. Däremot chill att hångla och dejta dom, men vill inte vara i en sån kärleksrelation liksom.
Jag vill absolut gifta mig pga bröllop kombinerar mina två bästa saker i livet: kärlek + fest. Den peppen?!
Och självklart vill jag ha hund! Herregud att du ens frågar hehe. Hundra hundar helst! Måste bara sluta vara uppe så sent på helgnätterna först. Sen är det dags.
Barn är inget jag alls är emot men däremot känns den frågan längre bort. Jag känner mig exempelvis inte riktigt redo för barn nu. Kanske gör jag det aldrig. Eller så gör jag det. Vi får se. Den frågan får lämnas öppen : )
Annat är väl att jag nog alltid vill bo i lägenhet, bor gärna utomlands igen, och kommer nog aldrig skaffa en katt. Samt vill skriva tills jag dör! Klart slut!
→ hej sandra! på tal om att bo utomlands – saknar du new york mycket? är du ofta nostalgisk över den tiden? funderar du på att någon gång flytta tillbaka? kom att tänka på det eftersom det var ett tag sen du flyttade hem nu och du kanske har hunnit få lite perspektiv på det. puss!
✎ Hallo! Jag saknar inte New York direkt. Det är nog delvis för att jag just är frilans och har dragit dit i längre perioder sedan jag flyttade därifrån 2013. Några månader varje år egentligen. Det här året däremot har jag bara varit där en vecka.
För varje år som går krymper mitt New York-längt. Jag vet inte exakt vad det beror på. Kanske att färre och färre vänner bor kvar där, kanske för att staden blir dyrare för varje år, kanske för att tiden då jag bodde där blir mer och mer avlägsen. New York är fortfarande en av mina absoluta favoritstäder, men jag är inte längre säker på om jag kommer bo där igen. Kanske har blivit för bekväm. Har ingen lust att jaga kackerlackor över diskbänken och betala femtusenmiljarders för att hyra en lägenhet. Tycker så mycket om Stockholm. Men man ska aldrig säga aldrig!
→ Sandra!
Jag gick igenom dina bok-inlägg för någon vecka sen för att hitta något att läsa. Fastnade för ”I en klass för sig” just för beskrivningen du gav av den (tack för tipset!). Alltså att du insåg att du störde dig på huvudkaraktären för att hon, precis som du när du var tonåring (om jag förstod rätt), tackade nej till så mycket och inte vågade ta chanser i rädsla för att göra bort sig/göra fel/inte passa in. Just sån var jag också som tonåring och – ärligt talat – är jag ganska mycket nu som vuxen också. Men jag vill inte vara det längre. Det känns inte som jag lever på riktigt för jag är så rädd för att träffa nya människor och testa nya saker. Därför undrar jag hur du gjorde för att börja våga leva, om du förstår vad jag menar? Du verkar ha så kul och träffa så många intressanta människor och jag vill inget hellre än att också ha det så.
✎ Hej gullis! Så himla svår fråga detta, men ska försöka göra mitt bästa.
Det enklaste svaret jag egentligen kan ge är att det handlade rätt och slätt om inställning. Jag började bli modigare i små steg. Som till exempel våga säga hej till en kille jag var förälskad i, eller tacka ja till att följa med några jag inte kände så bra på en fika, eller våga ta några tafatta danssteg på ett dansgolv och så vidare. För varje steg förväntade jag mig typ jordens undergång – men så, hände ingenting? Världen fortsatte, ingen brydde sig.
Jag har alltid haft nån form av ångest så länge jag kan minnas att jag ska ligga på min dödsbädd och inte känna att jag levt tillräckligt, och för att undvika just det behövde jag helt enkelt ta tag i det. En dag bestämde jag bara det: nu ska jag tacka ja till allt, även om det är läskigt.
Det svåraste med det var att våga tro på att folk ville hänga med mig. Det lugnet vissa har – att de är så självklara i att människor vill ha dom i sin närhet – är något jag verkligen fått jobba upp.
Än idag är det inte något som kommer naturligt för mig. Jag behöver en tydlig försäkran om att jag är välkommen, har en sjuk respekt för folk som är auktoriteter eller såna som är självklart ”coola”. Har flera gånger fått höra att jag är dryg i nya sammanhang när det bara handlar om att jag är blyg.
Och vet du. Det kommer nog aldrig vara självklart. Varje gång är det en ansträngning för mig att våga, att vara modig fastän jag innerst inne är en räddhare. Att flytta till New York, att berätta för nån att jag är kär i dom, att skaffa en ny kompis, att resa iväg ensam, att säga upp sig, att tacka ja till jobb etc: det är enorma kraftansträngningar som kanske inte alltid syns utåt.
Men jag vet att det är värt det. Och för varje gång blir det lite enklare.
Så. Det kanske är mitt bästa tips – jag är lika livrädd som du. Jag bara kastar mig fritt för att jag är likvärdigt rädd att bli en skruttig gumma som känner att hon inte har levt. Och vi måste leva ju, både du och jag.
Så heja livet tuta och kör
→ Hej Sandra! Du som är så mycket nere på franska rivieran, skulle du inte jättegärna kunna göra en liten guide vart man kan bo billigast där men ändå fint, bra uteserveringar, middagstips, fikaställen, badstränder osv? Ska ner dit snart för första gången och vore ju toppen
✎ Åh jag är påbörjat en sån guide så många gånger. Måste verkligen lösa. Lovar till nästa sommar.
→ Finns det något vackrare än en ung Brando?
✎ Helt korrekt, finns ej.
Så är det för mig med! Är rädd för det mesta men har bestämt mig för att göra saker ändå! Rädslan får inte stoppa mig från att leva livet.
Tyckte mycket om det här inlägget. Blev glad och peppig. Fortsätt med det du gör! Kram!
Hej Sandra, brukar inte kommentera, men läser nog varje dag. Vad himla kloka och vettiga svar, reflekterade, visa åsikter i kanske banale frågor. Fast det är de ju ändå ibte. Och samtidigt är det dom att läsa skönlitteratur. Heja smarta, drivna kvinnor som tänker och peppar andra!
Intressent får också läsa om åldern. Folk tror att jag är max 20 när de ser mig IRL. Får visa leg när jag köper Alvedon, vilket är skitkul egentligen ;). Fast ser det mest som rätt roligt, hellre se ung ut än 10 år äldre :-p
Sandra! Jag jobbar som frilansande musiker (min kille mer) och vår hund har samma dygnsrytm som oss, dvs tar sista promenaden mitt i natten och sover lääänge!
Sandra, apropå din inställning till kärlek och osäkerheten kring att ha ett förhållande igen: jag var helt tvär-emot att ha en relation igen när jag för fem år sen träffade en helt fantastisk människa. Jag kände mig oerhört bränd av kärleken och ville _verkligen_ inte ge mig in i hela den enorma process som det innebär att inleda ett förhållande. Inte en gång till. Men samtidigt gillade jag verkligen den här killen. Så jag gjorde det enda raka, jag sa precis som det var till honom, att jag gillade honom men att tanken på en relation gav mig panik. Så kunde vi bara ses utan att sätta en etikett på det? Ja, visst, sa han. Sen fortsatte vi att prata öppet om var vi stod, vad vi ville göra, hur vi kände, och efter kanske ett halvår så kände jag mig trygg nog att vilja säga att vi ändå var boyfriend and girlfriend med varandra. Fem år gick, och i somras gifte vi oss, och han är fortfarande den bästa människa jag nånsin träffat. Så även fast du känner dig vilsen och osäker på dina val i kärleken så går det att komma vidare. Jag lovar, för det gick ju att göra för mig. Hoppas du känner att du kan använda samma approach när du väl träffar nån riktigt speciell och underbar man nästa gång. Kram!
Åh, känner så igen det där med att ifrågasätta sin egen smak när det kommer till män. Jag har också blivit dumpad och rannsakat mig själv för att komma på var felet ligger, är det någonting hos mig eller hos de killar jag väljer eller är det en kombination? Jag tror inte att man ska leta alltför mycket fel hos sig själv utan inse att det är två personer som tar fram olika egenskaper hos varandra. Jag funderar ibland om jag går för mycket på utseende, men samtidigt känner jag att jag ju inte kan vara ihop med någon som jag inte är attraherad av. Och så funderar jag ibland på om de män jag varit ihop med helt enkelt varit lite för tråkiga för mig egentligen? Att jag borde vara med någon lite mera påhittig person. Jag vet inte, har bara blivit dödskär och inte tänkt så mycket längre liksom. Blivit lite blind.
Jag tror (utan att känna dig) att du borde vara med någon äldre som verkligt har något djupare gemensamt med dig förutom att den också är cool. Du verkar ha så många intressen och gåvor som du kunde dela med någon som är lite äldre och som verkligen förstår vilken pärla du är.
Med detta menar jag inte att jag på något sätt har någon aning om hurudana dina ex varit utan baserat det enbart på vad jag sett på bloggen. Kan hända att jag har helt fel också.
Känner också igen det där med att vara osäker på om man har förmågan att välja en bra partner. Min man lämnade mig för en tjej på sitt jobb för fyra månader sedan, vi var då gifta och hade varit tillsammans i tio år. Träffades när vi var 21. Hur litar man på någon igen efter det? Jag trodde aldrig han skulle göra som han gjorde, nu känns det som att vem som helst kan vara kapabel att svika en och att alla KOMMER att svika en. Men jag vet egentligen att det inte är sant, och jag kan inte döma alla människor utefter hur mitt ex agerade. Eller jag kan ju, men det kommer göra mig olycklig… Att han skötte vårt uppbrott så dåligt är inte mitt fel (säger jag åt mig själv tills jag tror på det). Det var han som inte hade verktygen för att hantera det på ett snyggare sätt. Så det gäller att träffa någon som har de verktygen, och jag hoppas att man kan komma fram till det genom att verkligen lära känna någon innan man ger bort sitt hjärta igen. Det går ju inte att garantera att man aldrig blir lämnad, eller lämnar någon, men förhoppningsvis kan man garantera sig lite mot att bli väldigt sviken och bedragen igen. Hoppas det!
Detta med tanken på att lita på någon igen alltså. Min sambo lämnade mig precis efter sju år. Inte för någon annan, men väldigt plötsligt och jag förstår fortfarande inte riktigt varför. Han insåg han kanske är deprimerad, och han såg ingen framtid för oss. Känns ju jobbigt när man själv såg fram emot framtiden tillsammans sååå mycket. Man kan ju inte veta om någon annan kommer göra detta igen i framtiden? Känns jobbigt men samtidigt kan man ju inte leva sitt liv på det viset?
Usch beklagar verkligen, hoppas du mår ok ändå. Om du vill läsa om andras erfarenheter rekommenderar jag verkligen forum för skilsmässa, http://xn--skilsmssa-02a.se/forum/, man behöver inte ha varit gift för att vara med där. Nej man kan ju inte leva sitt liv på det sättet, man måste ju våga ge nya relationer en chans så småningom.
Fyfan, vad jobbigt. Men du, det finns ändå fina människor som _inte_ sårar och sviker en där ute. Det går inte att veta vem som gör vad på förhand, men man måste försöka, annars missar man så mycket kärlek och vänskap. Hoppas du har bra kompisar som kan ta hand om dig just nu. <3
Tack 🙂 Jo har superbra kompisar och känner att jag måste ju våga öppna mig för kärleken igen, vill ju ha det i mitt liv <3
Vad skönt att höra att du inte behöver vara ensam i det jobbiga, och att du inte ger upp om kärleken för evigt. 🙂 <3
Alltså män är så fega, tycker jag. Så många gånger har jag hört om kvinnor som blivit lämnade av män som träffat någon ny hux flux. Det känns som att många män är så flackiga och osäkra och plötsligt bara efter flera år ihop byter till någon yngre och fräschare, typ. Generellt upplever jag att kvinnor har en större emotionell uthållighet.
Jag tror dock att kvinnor är ett större offer för sunk cost fallacy än män. Att de varit ihop i 8 år och att man inte kan tänka sig att börja om, att ”slänga bort” de fina stunderna och på så sätt stannar alldeles för länge i ett förhållande som faktiskt borde fått ta slut mycket tidigare.
Håller absolut med, sen är jag kanske lite partisk, men känner så igen situationen, dels från min egen relation och dels från vänners. Min man gick till en yngre ja, men jag är fräschare, haha 😛
vad fint, du är väldans klok
det där med att tappa förtroendet med att välja partner. så igenkänning på det. är typ mitt osäkraste när det gäller det och kan absolut inte lite på mig själv längre för jag har också blivit så grundlurad (eller så stämde verkligheten bara inte överens med vad jag tror är kärlek). blir liksom supersuperliten bara jag tänker på att välja någon med hela mitt hjärta igen, nästan ledsen. kanske är på lite mitt fel också. det är väl det man försöker lista ut nu.
De här är de bästa inläggen, tillsammans med Vecka XX inläggen. Så himla ärligt och tätt inpå, fint att läsa samtidigt som det gör lite ont i hjärtat för att man känner igen sig i så mycket. Livet alltså <3
Får också höra om att jag ser så mycket yngre ut än vad jag är (är 30) men nu i helgen hade jag lillasyster på besök som då är 13 och för första gången gick det upp i mig att jag har blivit en av de vuxna. Har upplevt mycket och det sätter sig i blicken, i tankarna, i drömmarna och hur man tar sig an omvärlden. Det var lite av en chock!
Åh, saknat dessa inlägg <3
Intressant det där med att åldern kan synas i ögonen. Måste undersöka detta närmare! <3
Hej ? kom o tänka på en grej när jag läste om hundar. Förra hösten hade du som mål att inte festa så mkt, göra mer utflykter på helgerna för något projekt? Flera gissade hund men det var det inte. Vad var projektet om du fortsatte med det? Kram!
Har för mig att det var att sluta röka, men kanske minns fel. 🙂
så var det. sen struntade jag i det när jag blev singel igen. kram
”Har ingen lust att jaga kackerlackor över diskbänken och betala femtusenmiljarders för att hyra en lägenhet.”
Nää fast så är det ju nödvändigtvis inte… Jag har på riktigt aldrig sett en enda insekt i någon av de tre New York-lägenheter jag haft och betalar bara 14000 kr/mån för min nuvarande (fräscha!) tvåa i Williamsburg. Betalade tiotusen för en andrahands-etta när jag bodde i Stockhom, inte jättestor skillnad. ?
bodde på south third off hooper 2005-14 one bedroom apt rent controlled 1200 dollars, roaches included. saknar inte heller nyc nämnvärt, förutom en man som jag fortsätter att joina, mestadels i europa och israel. finns en massa fördelar med distansförhållande, men jag tror det är ett måste att vara otroligt trygga i varandra, och en stark foundation av tillit. min dude och jag är väldigt okonventionella, så det passar oss, som inte vill ha barn och gifta mig. däremot kan jag tänka mig att vara glad pensionär i central park och valla min killes son;)
Herregud!! Fan vad skönt att nån säger det… känner en sån skräck mot kackerlackor, på den nivån att jag knappt vill åka dit