För några dagar sedan läste jag ut Gruppen av Mary McCarthy, en feministisk klassiker från 1963. Kom nyligen ut i nyöversättning av Amanda Svensson, och allt som Amanda Svensson tar i blir ju geni som ni säkert vet.
Jag var lite stressad när jag började läsa denna för att det är så oerhört många karaktärer, men ni sa håll ut! den är värd det! Och jag litar ju alltid på er såklart.
Gruppen handlar om ett tjejgäng om åtta kvinnor under början av trettiotalet. De har precis tagit examen från flådiga Vassar College och är peppade på livet och Manhattan. De har bestämt sig för att göra allt som deras föräldrar inte gjorde: göra karriär, gifta sig för kärlek, engagera sig politiskt och alltid alltid vara vänner.
Det är så spännande tycker jag att läsa om människor som levde för typ hundra år sedan men ändå delar precis samma framtidsförhoppningar, fritidsintressen och till och med inredningssmak (de älskar exempelvis monsteror, mjuka pasteller och mässing, very tvåtusentiotal).
Dom åtta kvinnorna i Gruppen ser sig själva som den nya tidens kvinnor som bor i egna lägenheter, skaffar preventivmedel (skaffar kk:s till och med!), gifter sig med män med konstnärsambitioner och tar collegeexamen med idén om att faktiskt skaffa jobb och inte bli hemmafruar.
Men sakta men säkert slocknar en efter en av kvinnornas förhoppningar på framtiden. I samtliga fall är det en man som står i vägen. De blir förrådda, våldtagna och bedragna. Deras drömjobb går till snubbar istället och makar låser in sina fruar på psykhem när dom inte orkar med dom längre. Allt inslaget i välstrukna klänningar, avancerade frisyrer och perfekt bordsskick.
Ni vet, män kunde skriva in sina fruar på mentalsjukhus ända fram till sextiotalet, och kvinnor kunde inte skriva ut sig själva, utan behövde sin makes godkännande. Det är så sjukt och så nyligen. Och jag tycker att traditionen av kvinnor som ”hysterikor” lever ännu kvar så tydligt. Det är ett så smart sätt att förminska kvinnor, för om de bara är tokiga blir allt de säger och gör lika obetydligt som ett litet barns handlingar.
Jag ser det i debatter och krönikeklimat, i kommentarsfält på insta och i mitt eget liv upprepande gånger. Allt från min pappa som ansåg att jag ”trollade med orden” (som nån form av witchcraft?), när jag sakligt försökte förklara varför jag behövde säga upp kontakten med honom. Eller mitt ex, som reducerade min ilska när allt uppdagades med att det bara handlade om ”att jag inte förstod att vi gjort slut” och sedan de rykten som då och då fortfarande når mig från honom om att jag helt enkelt tappat förståndet. Tänk va. Att detta är snart hundra år sedan men samma saker fortsätter upprepas. Skulle snubbar än idag kunna ge brudar de ansåg störiga lite elchocksbehandlingar och lugnande tabletter tror jag inte dom hade tvekat.
Efter att ha slagit igen Gruppen lämnades jag kvar med en känsla av sorg över hela vår samtid. Att så lite har förändrats. Att mansrollen är så stadig och hotfull och hur mannen vältrar sig så enkelt i den. Hur kvinnor armbågar sig fram för att ens stå ut, hur vi indoktrineras med en skam från barnsben som tvingar oss att vara rimliga, obråkiga, hålla skenet uppe, vända andra kinden till. Det är bara ett av många sätt patriarkatet håller kvinnor på mattan. Att inte låta dom blomma med hela sitt intellekt och känslospektra och att aldrig få hoppas på för mycket. Vara tacksam för det lilla.
Just så är patriarkatet, sipprar sig långsamt in utan att man själv är medveten om det och strax står Gruppen fastkedjade i korsett och fina efternamn, drar runt barnvagnar på Upper East Side medan deras makar ligger med nannyn några kvarter bort. Och samtidigt känner dom ett så starkt medlidande för de män som föll för alltför bångstyriga och intellektuella kvinnor som de själva.
Det går aldrig att göra rätt nämligen, när det är så enkelt att göra fel.
Den här texten väcker så många känslor. Du sätter ord på sådant jag tänkt och upplevt men inte kunnat formulera. Vidrigt, sorgligt, upprörande och fantastiskt skrivet. Tack.
Måste läsa boken känner jag! Och att du i din ilska ger mig kraft Sandra, det känner jag också! Ditt arbete är inget annat än great! (Många utropstecken nu, men det behövs! ;-))
BLOWN AWAY, så otroligt bra skrivet, sitter på ett tåg och märkte på riktigt inte att min haka tappades medan jag läste ❤
Makalöst bra inlägg! När jag känner mig redo ska jag läsa boken. Tack Sandra!
Jag läste den här boken för säkert 20 år sedan och jag kommer ihåg den som den bästa någonsin!! Läs den alla! Bra skrivet också!
Alla som inte har gjort det ska läsa ”Den sårade divan” av Karin Johannisson, apropå det där!
Heja dig!
? ? ?
<3 </3
Så himla bra skrivet ❤️
Åh blir så ledsen och arg och känner att det du skriver tyvärr är tvåhundraprocent sant. Står bakom dig! <3
Du är bäst Sandra! Så bäst. Tack för att du delar med dig av dessa viktiga (OCH RIKTIGA) tankar till dina läsare. Älskar dig för detta! Puss
Ooh ja! Min ex- man anklagade mig för att ha psykiska problem och därmed inte vara pålitlig mamma och person. Nu har han slutat med detta. Det var en fas i samband med skilsmässann. Men det var så OERHÖRT OBEHAGLIGT. Jag lider av psykisk ohälsa; utmattning och depression, efter att ha blivit nedtryckt av honom i tio år. Men jag kommer tillbaka!! Jag kommer bli bra igen. Stå på er alla där ute i destruktiva och dåliga relationer, lämna!! Det går alldeles utmärkt att vara ensam även om det inte känns så. Nu är jag och exet vänner, men jag passar mig hela tiden för hans påhopp och anklagelser mot mig och min personlighet. Samt att hamna i en ny dålig relation, det är så lätt hänt!
Så himla bra och sant! Hur många gånger har man inte sett klipp på Facebook bara på ”jobbiga” flickvänner som bara vill ha uppmärksamhet och som agerar klänigt. Även fast det kanske, i många fall, ska vara gulligt så vinklas det så fel! Som om flickvänner kräver mer än en pojkvän?
Fantastisk bra skrivet Sandra! Du äger! <3
Gud så genombra recension och superskarp analys av den oförändrade manligheten.
SPOT ON!!! Tack för att du skriver och tack för att du påminner om hur det är! ✨
Wow! <3
Wow! Den bästa recensionen av litteratur jag läst, skulle jag tro. Fantastiskt inlägg. Har nog aldrig kommenterat förr, men detta kunde jag inte stå emot. Tack Sandra för att du delar med dig!
Så bra inlägg om detta jävla patriarkatproblemet!!
Fyfan vad bra skrivet <3
Jag kommer ihåg när min pappa bjöd hem mig över telefon och jag sa ”nej jag vill inte idag” för det var första gången jag vågade säga det högt till honom och han skrek till mig ”ALLT ÄR SÅ KRÅNGLIGT MED DIG JÄMT!!!!”.
(när jag var liten var han våldsam mot mig och sket i mig under mina tonår, pratade inte med mig på flera år)
<3
<3
Älskar denna text + kommentarsfältet! ❤️
Starkt skrivet. Kram!
?????BRA SKRIVET!
Alltsa Sandra du ar sa HIMLA bra! Tack for att du fortsatter skriva skriva skriva <3
Så himla mitt i prick, du är grym Sandra. Önskar att jag kunde uttrycka och formulera mig lika bra.
Du är en sån jävla queen Sandra. Blir så arg av detta men försöker fokusera på hur bra det är att dessa inlägg publiceras och att vi inte slutar prata om detta och att feminismen hela tiden utvecklas!
Såå bra skrivet! <3
Och det är sant, kvinnor har alltid ansetts vara irrrationella varelser som tänker med hjärtat istället för hjärnan… Blä!
Alltså detta var sååå bra skrivet! Du har talang!
Och ett tillägg: Jag kommer ihåg när du skrev krönikor för Metro och du kände att du inte hittade rätt ton där, att det på något sätt blev ett ångestuppdrag för att du kände att redaktören inte tyckte det landade rätt det du skrev. Det är ju sådana här analyser du ska skriva! Det är dessa texter som ska ha ännu mer utrymme. Din penna är sylvass gällande samhällskritik ur ett jämställdhetsperspektiv och du borde få ännu mer plats med sådana här tankar.
Så Metro – bjud upp till dans!
Har läst din blogg sedan 2009 och aldrig kommenterat. Men vill gråta och skrika när jag läser det här. Så trött på att vara till lags och omhändertagande och leva upp till patriarkatets höga krav. Jag orkar inte. Det går inte längre. Det är som om huden stramas åt och trycker mig ut ur min egen kropp och jag för första gången möter den som jag är, på samma gång känslig och stark, utan att förställa mig eller låtsas som om allt är bra.
Tack för att jag fick läsa det här just idag och påminnas om var jag är på väg <3.
Åh vad bra skrivet!! Ska abso läsa men håller redan nu med dig om ett allmänna kring patriarkatet osv. Kämpa!
Undrar om jag får citera genom en skärmdump av stycket som börjar med ”Efter att ha slagit igen…” och slutar med ”Vara tacksam för det lilla”
Pussen
Vilken knivskarp analys och recension. Så ledsamt när man blir påmind om att man inte kommit så långt på ett SEKEL. Men låt oss fortsätta argumentera, debattera och belysa problemet. Dina fantastiska läsare – me included 🙂 – kan ta över världen. Bit för bit.
Blir så inspirerad av er alla! Tonen, intellektet och kraften. Det får inte gå ytterligare ett sekel med detta kvinnohat, inte ett till.
Wow! Vilken recension! Mitt i prick och du är fantastisk med det skrivna ordet! ❤
Jag jobbar på ett företag där männen är i klar majoritet och miljön därefter. Om jag reagerar över något är jag hysterisk eller känslosam. Om en man reagerar med ilska (vilket ju också är en känsla) över något motsvarande är det helt okej.
Ett av mina värsta exempel är när jag dränktes i jobb då min chef slutade och ingen ny rekryterades på 6 mån över värsta arbetstoppen på året. Jag hade månader med övertid, femton-sextontimmarsdagar och stress. Kissade knappt på jobbet, hann inte. Sen sa VD:n (i ett möte) ”men snälla, lilla du, hur fan är du funtad i huvudet?!” till mig och dammen brast av månaders övertryck. Jag knäcktes och började gråta (och lämnade mötet). VD:n letade upp mig där jag satt och tryckte på herrtoaletten och sa att det var tråkigt att jag grät och att jag tagit på mig för mycket och knäckt mig själv, att det är duktig flicka-syndromet. Jag blev helt paff, han har ringt sena kvällar (vi pratar kl 22 eller ibland senare), om och om igen på helger, avkrävt nya rapporter och han såg trots det inte sin egen del alls. Han insåg heller inte att hans otrevliga kommentar knuffat mig över kanten heller. Allt var mitt fel, jag tar på mig för mycket och har orsakat detta själv och jag känner in för mycket. Hur kan man förminska en anställd så? En arg/ledsen/whatever kvinna är hysterisk eller överdrivet känslosam medan en arg man är handlingskraftig och en ledsen man är modig som vågar visa känslor.
Orka.
Nä Caroline! Det där låter fruktansvärt! 🙁 Det är ALDRIG försvarbart att säga ”Hur är du funtad i huvudet?” till en medarbetare! Stor kram till dig, hoppas du har det bättre idag på annan arbetsplats!
Tack! ❤ Det värsta är fan att man vänjer sig och blir avtrubbad. Jag har kommit lindrigt undan i jämförelse med andra, sjukt nog.
Fast till viss del får du ta eget ansvar. Hur ska han förstå att det är för mycket om du inte säger ifrån? Mitt tips är att strunta i de mindre viktiga grejerna och bara leverera bra på de viktigaste. Alla saker kräver inte 110 % i leverans.
Jag tar mycket ansvar och det får jag ta på mig. Men. Jag har sagt ifrån, mer än en gång. Jag har flaggat muntligen och skriftligen ”jag håller på att gå in i väggen, jag får ingen tid till återhämtning och att vakna en lördag till sex missade samtal stressar mig och att bli väckt 03 på natten är inte okej” och förklarat att företagshälsovården velat sjukskriva mig. Vissa chefer är bara sådana att de inte bryr sig/glömmer/inte kan hejda sig. Hur mycket du än påminner/säger ifrån.
Ett tillägg är att samma chef avfärdade fysiska och verbala sexuella trakasserier med ”trist, men det är så vissa män visar makt”. Vissa män är helt enkelt bara förminskande per default, de tycker det är deras medfödda rätt här i livet och de vet inget annat sätt. Och du som kvinna kan säga ifrån och lyfta bristande arbetsförhållanden och/eller trakasserier men du borde fan inte behöva. Det borde inte vara kvinnors ansvar att göra män mer mänskliga. Och som någon skrev, en chef (manlig som kvinnlig) har ett ansvar att följa lagstiftning rörande psykosocial arbetsmiljö. (Ja, jag jagade upp mig lite här på slutet, de där sexuella trakasserierna är som sår i mig fortfarande trots att det gått flera år.)
Det ÄR för mycket när en blir uppringd kl 22 på kvällen, på helger osv. Det är chefers ansvar att se till så att deras anställda mår bra, även om allt för många tyvärr tror att deras enda ansvar som överordnad är att maxa effektivitet och vinst. Kram till dig, hoppas att det blivit bättre på jobbet! De är inte värda dig för fem öre annars <3
❤❤❤
Va den där kommentaren verkligen nödvändig?
Vilket företag?? Jag vill veta vad jag ska bojkotta
Det är inget bolag du som privatperson någonsin konsumerat något från, det kan jag lova. Så du har inte omedvetet stöttat bolaget. 🙂
Jag tar iaf med mig hur jag inte vill vara som chef.
Fy fan! Män…
Tack för peppen tjejer!
Alltså, det här med elchocker och lugnande. Det pågår ju fortfarande, bara det att det är samhället som gör det mot de långtidssjuka? Har sett flera i utmattningsgrupper på fb som har blivit tvingade till elchocker. Visst, man kan vägra, men då blir man antingen tvångsinlagd eller så blir man av med sjukpenningen, pga ”är inte aktiv i sin rehabilitering”. Det drabbar ju främst kvinnor, eftersom de i högre grad är sjukskrivna för utmattning. Så himla sjukt.
helt jävla fantastiskt skrivet,
tack
Den här boken hamnar direkt på läslistan. Tack för en fantastiskt insiktsfull recension. Och det där med att det inte var så länge sedan. Jag hör så många som påstår ”men i Sverige har vi kommit så långt” och lutar sig tillbaks och jag vill bara säga till dem ”fattar ni inte hur skör vår situation är?” Det är inte ens hundra år sedan vi fick rösträtt i Sverige och nu kommer folk och påstår att feminismen gått för långt?! Tyvärr kan vi inte luta oss tillbaka och ta det lugnt, för som vi märker är det ingen som kommer ge oss våra rättigheter, vår jämställdhet som borde vara självklar eller avstå från de privilegier de fått av patriarkatet frivilligt. Istället kämpar de med näbbar och klor och alla fula tricks som finns för att hålla oss nere.
Tack för den här texten Sandra! Är lite extra skör idag och det här var precis vad jag behövde läsa för att känna mig mindre ensam <3
TACK för den texten och boktipset. Känner att ju äldre jag blir ju mer ont göt patriarkatet. En del av mig vill liksom lära mig att blunda och glömma allt jag lärt mig, en del av mig vill rymma ut i skogen och leva helt ensam men den tredje delen är den som vinner. Den vill fortsätta kämpa så våra döttrar får det åtminstone lite enklare än oss. Precis som våra mammor har kämpat för oss.
Fy fan för patriarkatet! Igår blev jag själv utsatt för sexuella trakasserier och väste till han att om han försöker ta mig på brösten igen ska jag filea han som en av de fiskar han visade upp på Instagram. Sjukt att någon kan sjunka så lågt i aktning så snabbt!
Tack!!!!! Detta var exakt vad jag behövde. På senaste tiden har det blivit så många exempel för mig och vänner hur killar/män vägrar ta tjejer/kvinnor på allvar och hur många problem det skapar (som såklart vi får ta skit för). Aaaaah jag är SÅ JÄVLA LESS. ”Att inte låta dom blomma med hela sitt intellekt och känslospektra och att aldrig få hoppas på för mycket. Vara tacksam för det lilla.” Vara tacksam för det lilla = dejta killar. Ska skriva ut och spara den här texten. Tack igen!!!
Asså… har inte läst boken.. men blir på riktigt tårögd när jag läser dethär inlägget. Känner så väl igen mig i att det är bara ”dina tankar/du överdriver/är du knäpp?” Kommentarer från mitt ex. Sen när vi gjorde slut så va ju allt det jag oroat mig för faktiskt sant!
Bestämde mig där och då att alltid lita på magkänslan. Jag är inte knäpp, jag har en stark intuition. Och det skrämmer tydligen många, spc. män…
Men e så ledsen att vi inte kommit längre, att allt tar sån tid. Men jag lovar att om jag en dag får barn, så ska jag göra allt i min makt att uppfostra barnet till en feminist som vågar gå sin egen väg.
Vilken recension. Jag blir så berörd. Måste läsa, måste (tyvärr) fortsätta kämpa. Tusen kramar till er alla.
Åh Sandra! Vem är du ens? Du lyckas med det svåra att lyfta blicken gång på gång. Det är så svårt när man lever mitt i patriarkatet. Du är så jävla smart och spot on att jag bara sitter och nickar instämmande. Hurra för dig! Min favoritbloggare alla kategorier!
Yes yes yes! Älskade denna recension + dina kloka funderingar. <3
Börjar man analysera för mkt vad snubbar gjort mot en blir man helt galen till slut, ja galen av ilska menar jag!
Min nuvarande är världens mest fantastiska man. Så snäll, mjuk, ärlig, lojal, hjälpsam… Alltså, verkligen världens finaste. MEN… Till och med han kan då och då mansplaina. Han märker verkligen inte själv att han gör det. Han har nyligen mansplainat tandborstning (jag har aldrig haft hål eller problem), matlagning (trots att han levde 100% på donken innan vi flyttade ihop), och grammatik/ord (jag har en universitetsexamen, det har inte han). Haha alltså jag väljer att skratta lite åt det, för det är verkligen så att han inte märker det, han har ju växt upp med detta och som alla påverkats av sin miljö (han är 36)… 🙂 Knäppt iaf.
Dina bokrecensioner är helt fantastiska. Reflekterande, personliga och utförliga. Älskar dem! Blir så pepp på att läsa, skriva, tänka så tack för det ! <3
Tack för dessa ord. <3
Sååå obehagligt att läsa Schulmans kommentarer, bojkott!!
Så bra skrivet! Tänker så ofta på detta, och hur en liksom skriver om historien till förmån för män. Vet inte hur många gånger Hjalmar Södersbergs Den allvarsamma leken trycks i händerna på mig, genom skola, universitet, kollegor och alltid med orden att det typ är livets kärlekshistoria. Och aldrig är det någon som pratar om att Hjallisen själv gjorde exakt sådär mot sin fru, trots att det kom en bok om detta för ett par år sedan. Han spärrade in henne mot sin vilja, för han hellre ville va med sin älskarinna.
Vilken sprakande jävla text! Grymma du! <3
Du är bäst och jag älskar dig
Älskar dina bokrecensioner, kommer läsa, tack!
Och fint att du uppmärksammade Schulmans helt vidriga kommentarer.
Så, så bra recension som mynnade ut i något väldigt viktigt. Tack! Blev ännu mer sugen på att läsa boken nu dessutom.
Den beste bokanmeldelsen og analysen jeg har lest på en stund. Takk!
Du är så jävla bra Sandra! ???? ❤️ Tack för boktipset också!
Detta inlägg – allt är så himla sant och det är så jävla deppigt. Och du sätter ord på det så himla bra. Sluta aldrig skriva <3
Du är så jävla bra med ord! Älskar alltid när du formulerar starka åsikter (och även det som är mindre ställningstagande) för att du sätter verkligen huvudet på spiken. Du förklarar känslor på ett sätt som blir så konkret. Hoppas att du aldrig slutar skriva!
Hurra så bra!
Mitt livsmotto är ”lita aldrig på en man som säger att hans ex är galen/psykobitch/sjuk i huvet”. Dejtade en såndär stackars snubbe vars ALLA tidigare flickvänner tydligen hade varit fullkomligt galna och oresonliga….bah ”ja jag ser EN gemensam nämnare här…”. Nu blev ju det här ingen långvarig historia alls, men nog hann han ju börja insinuera att även jag var galen och inbillade mig saker.
Kommer från och med nu kräva referenser om jag träffar någon. Om inte annat är säkert exet en jätteskön brud som man kan bli kompis med istället, så kan han stå där själv 🙂
Det här är bland det bästa jag läst och SÅ SANT! Får nästan svindel när jag tänker på hur förminskad, idiotförklarad och refererad till som galen jag har blivit när jag i relationer (och i ett fall förhållande) med män har velat ha kärlek och omtanke tillbaka, inte vänta mer på att han skall bestämma sig, druckit och varit ledsen och blivit kallad ”psykad” och allt möjligt när man ringt någon för att fråga om de är ute efter att ha sovit ihop natten innan. Blir fan kallsvettig när jag tänker tillbaka på det här. Men så rätt skrivet! Både av dig och Sandra, den här texten sprakade verkligen och är så tänkvärd! ❤️
referenser är det rimligaste jag hört på länge!!!!
❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
Girl! Hugh high fucking five! Har saknat att du inte givit större utrymme för dina mer ställningstagande åsikter- detta inlägg är skarpt. Tack återigen för ett bra boktips. Och ah gällande det du skriver…it’s all true och det är sorgligt och skrämmande. Därför blir det extra härligt att läsa sådana här kloka inlägg! Lev*Älska*Yoga;)*
Vad många bra böcker man missar att läsa. Har en film på dvd kommer ej på vad den heter men handlar om unga kvinnor på Irland. Var nog på 50 talet och dom hamnade på någon slags anstalt. Där var nunnor och präster. Prästen utnyttjade dom sexuellt och fick han inte det kallade han på sjukvården och ambulans hämtade dom till mentalsjukhus. Det här har alltså hänt på riktigt. Så vidrigt. Vilken bra film det är. Hoppas dom visar den igen på tv. Men jag hittade dvd på myrorna. Alltså vad livet kan vara grymt.
Gu vad deppigt. Jag har varit feminist länge men sen jag började följa Fanny (Arsinoe) på instagram har jag fått upp ögonen ännu mer för de här metoderna män använder i ett patriarkat. Har varit så himla skönt att få veta att all skit mitt ex utsatte mig för inte var mitt fel, att jag inte förtjänade det. Ser också tydligare mönster i mitt liv och kan lättare ta avstånd. Kvinnogemenskap alltså ❤️
Håller helt med, samtidigt som jag är så tacksam att jag lever nu och inte för hundra år sen….tror ändå det blir lite bättre hela tiden, även om det kan kännas hopplöst ibland.
Tack för boktipset och godmorgon Sandra ❤️ Fan den texten satt som en spark i solarplexus! Redan arg på patriarkatet innan kaffet, hehe.
Alltså SANDRA. Detta är DET BÄSTA jag läst av dig på aslänge. (Gillar dock det mesta du skriver. Igår fick jag höra av en snubbe jag börjat dejta att jag var ”för på”. Frågade på vilket sätt. Han sa för att vi chattat mycket. Så extremt låg ribba för när tjejer anses vara ”för på” eller ”för mycket”. Blir så jävla förbannad. Så mycket högre ribba för killar när det gäller allt. Alltid. Du är bäst.
Mitt var svar på Anns kommentar 🙂
Dessutom, jag antar att du inte förde en monolog utan ni båda chattade med varandra. Om du då är för på, så är ju även han för på?
Nej exakt det är det som är det sjuka. Att det är ju en dialog där han svarat lika mycket, skrivit lika mycket och tagit egna initiativ. Men jag skrev att jag tyckte det var magstarkt av honom, att jag blev ledsen av att höra det och att jag självmant backat och gett honom space när jag kände av att vi setts lite väl intensivt med tanke på att han precis blivit singel efter ett 6 år långt förhållande. Jag gjorde alltså allt ”rätt”, hur ska man kunna undgå att vara ”på” om till och med att chatta med någon som kvinna är att vara ”på”? Dessutom dejtar jag andra som han inte vet om och ska utomlands i två veckor nu och bo hos en dejt så går ingen nöd på mig. Känner bara SUCK på att män har sån hybris och tror dom är unika. Sen kan vi ju snacka om män som är ”för på”, där tror jag dom flesta har exempel som innebär mer än ett ömsesidigt chattande…
Låter som klassisk relationsrädsla/-ovilja i kombination med en oförmåga att prata om det hela på ett konstruktivt sätt. Ett riktigt kap om man är ute efter att typ slösa år av sitt liv utan att få särskilt mycket tillbaka.
spot on, en relation som jag hade (eller snarare ickerelation) började med exakt samma kommentar och fortsatte sedan likadant i fem år. be honom söka hjälp för sina anknytningsproblem och återkomma, det borde jag ha gjort med en gång.
En rolig detalj i det hela är att han själv jobbar som psykolog…
Alltså vad menar han? För på? Usch vad o trevligt sagt det låter inte bra. Kram.
Haha men gud vilken tönt!