Titta vad som stod i min kalender idag. Åka till Sydkorea. I minst fem veckor tydligen.
Fundera ju på det i våras, om ni minns? Dra iväg, skriva, vara frilans på en annan plats än här.
Men det ska jag dock inte längre.
100% osugen att åka till en stad där jag inte känner någon, i ett land med en annan tidzon, hyra en lägenhet i ett område jag inte varit i, gå runt bland människor som talar ett språk jag inte kan.
Det känns lite konstigt och ovant att vara osugen på allt det, för dom där sakerna är det jag oftast längtar just till. Åka iväg, vara sin egen, lära känna nya personer.
Men nej. Seoul får vänta.
Strax kommer jag vara redo men strax är inte nu.
Vill bara hänga i min lägenhet hela hösten och laga goda grejer, se på tv-serier, dricka rödvin med kompisar och ta hand om mina växter som långsamt håller på att ta över vardagsrummet.
Känslan att känna sig lugn i det som är nu är så ovanlig. Att inte vilja byta ut saker.
I alla fall för mig.
Ska försöka ta hand om den så bra jag bara kan.
Sen jävlar blir det bibimbap och k-pop. ?
–
Det var för övrigt intressant förra veckan när jag skrev att jag inte orkade jobba på måndagen och sköt upp allt en dag att flera på riktigt trodde att jag trodde alla kunde göra så? Hörrni. Vi måste våga tro högre om varandra. Jag är medveten om mina privilegier som frilansande bloggare och skribent och tycker att jag ofta nämner dom och hur tacksam jag är över det.
Inlägget var ju framförallt en slags krönika om att våga gå ur mallar ibland, fastän man inte ”får”. Tänkte att man kunde applicera det på lite vad som i livet och känna sig mindre ensam i alla måsten.
De där slags kommentarerna är intressanta för att de är uppfostrande och förminskande både mot mig och läsarna av den här bloggen.
Jag tror att det är viktigt att anta från början att folk är förskaffade med ett intellekt och en empati och inte tvärtom. Att kunna föra ett samtal ibland på en nivå där man inte behöver flika in pekpinnar och ”självklart är jag medveten om”-meningar för att de redan är så uppenbara. Ibland vet man liksom bara att folk bär på en sådan inneboende kompass. Det är ju så vi når varandra här tycker jag, och lär känna varandra.
puss.
