Så har vi kommit till den allra sista dagen i London, i tisdags. Vi bestämde oss för att strosa runt i Notting Hill innan det var dags att hoppa på flyget.
Fanny och Carmen.
Vi gick till Farm Girl Café för att äta frukost.
Så här hade ju varit trevligt om man haft i sitt kök. Lite överkurs med så mycket frukt kanske..
Jag åt hursom avokadotoast med mozzarella och jordgubbar och drack vattenmelonjuice.
Efter frukosten promenerade vi längs med Portobello Road.
Fanny.
Vi tittade på små taxar som var askar.
Och bläddrade bland kartor.
Samt spanade efter corgis. Såg 6 stycken under mina dagar i London.
Köpte en fruktkorg till Fanny pga matchade hennes naglar. Hon lovade att alltid bära med sig den resten av sitt liv.
Här kan man ju bo.
Lunchen intogs på ett asgulligt ställe som hette The Shed.
Foto-matljuset var GULD. Vi delade på chorizo med friterad grönkål.
Pumpagnocchi med salvia.
Och getost med mandlar. Mmmm
Sedan hoppade vi in i en taxi, åkte till flygplatsen och åkte hem. Hejdå London för den här gången!
Fannys jacka!! Den är perfekt! Kan inte du fråga var hon köpt den? 😀
MEN VA? Min kille jobbar precis bredvid The Shed och jag har aldrig varit dar! Ser sjukt gulligt ut.
London looks like fun! And i love the first food photo, looks delicious!!!
-Christine
www.christinelovestotravel.com
Vet ej varför men helt plötsligt är din blogg den enda jag läser i princip. Ville bara säga det. Plus finfina inlägg om London.
London har jag inte varit i på hundra år! Men det är så mysigt där. Måste försöka få in en weekend dit snart.
Omg! Fannys kappa!!! Var kommer den ifrån?
Såå fiiiin 🙂
Jaa, var kommer den fantastiska gröna kappan från???
din mamma virker være en helt fantastisk kvinne. Hadde vært svært inspirerende, kan jeg tenke meg, å lest et intervju med henne. men skjønner såklart at kan bli for personligt osv. men bare høre hva hun tenker om livet, virker som om hun er veldig sterk og klok og kan prioritere rett i livet sitt. ser det viktige i livet. altså en sandra med ennå mer livserfaring 🙂 skulle nemlig gjerne sittet der rundt boret med dere, fått skuta på rett kjøl, hun virker som en person som lever sitt liv så bra ❤️
Haha… jag läste ”tisdag med kondom” och tänkte att du skulle skriva något smaskigt om en snubbe du legat med……
Tänkte kommentera här eftersom kommentarerna här brukar va så himla kloka.
Det är så att jag är så fruktansvärt ensam. Är ensam på ett sätt som gör ont och det har börjat bli en belastning. Ensamheten slår mig direkt jag vaknar på morgon och ligger och gror i mig hela dan, ända tills jag somnar. Jag har så himla svårt att få vänner, att klicka och komma in i gäng. Jag har inte haft något gäng sedan högstadiet. Jag börja plugga på universitetet förra terminen och mina klasskompisar är ju snälla och så, men jag har inte hittat något stabilt gäng som jag kan hänga med. Eller rättare sagt, jag vet att det finns olika gäng i min klass men jag tillhör inte någon av dem. Jag blir aldrig tillfrågad, det är aldrig någon som bjuder mig. Jag kan se på Snapshat eller Instagram att de umgås och jag har sett att de har chatgrupper på Fb. Det svider i mig då. Hela vår klass har en grupp på Fb där jag ibland brukar fråga ifall någon vill hitta på något – ibland får jag napp och ibland inte. Ofta är det att någon av gängen redan bestämt sig för något och säger åt mig att hänga på. Men jag vill inte ”hänga på för att jag frågade”, jag vill liksom att de frågar mig direkt också.
Jag vet inte vad jag ska göra åt det här. Jag är i grund och botten en social och trevlig person, och rätt rolig att hänga med om jag får säga det själv. Men folk verkar inte se mig så. Jag önskar liksom verkligen att jag hade en kompis som jag kunde hänga med. Någon här som känner ungefär samma? Snälla säg att jag inte är den enda ensamma människan på denna jävla planet.
(Förlåt Sandra att jag hijackar ditt inlägg som inte har något med ensamhet att göra)
Om dina kursare är snälla och de säger åt dig att hänga på så är det bara att hänga på ju! Spelar ingen roll vem som frågar, gå dit och ha kul så kommer de säkert fråga dig också efter ett tag. Inte meningen att låta brysk och visst kan jag förstå känslan men ”Men jag vill inte ”hänga på för att jag frågade”, jag vill liksom att de frågar mig direkt också.” låter som att sätta upp onödiga hinder för sig själv.
Håller med Vee! Är bara att ”hänga på”. Jag är en sådan som ofta hänger på och har väldigt stor bekantsskapskrets. Vissa märker man direkt att här konmer jag inte hänga på igen för vi har olika intressen eller nåt sånt. Och vissa som man hänger på blir jättebra vänner till slut. Jag menar att det bara att ”hänga på”, i värsta fall får du en tråkig kväll men oftast lär man ju känna någon nu. Och är mycket lättare att fråga någon på kompisdejt när man hängt med på samma event.
Våga berätta o våga fråga, bjud in andra o bjud in dig själv! Hur läskigt det än är! ofast handlar det om egna föreställningar som kanske inte alltid speglar verkligheten, kanske har de fått för sig att du ”har annat för dig” eller inte vill vara en del av gänget? Små signaler, kanske att du dragit dig undan nångång, eller tackat nej, kanske har signalerat att du inte söker vänskap. Kanske nyttigt att söka dig utåt också på samma sätt- våga fråga och bjud in- om du inte känner att klassisarna var ett bekvämt gäng för dig. kram!
Du är absolut inte ensam om den här känslan – vänskapsrelationer är svårt för väldigt många.
Det kan delvis ha att göra med ens tidigaste relationer, med den tidiga anknytningen till föräldrarna, om den var trygg eller inte. Och om man har blivit sårad och bränd i andra vänrelationer kan man känna sig kanske osäker, misstänksam, ledsen etc. och det kan föras vidare på nya relationer.
Kanske väljer man också ”fel” vänner, såna som man egentligen inte passar ihop med. Folk man tycker är roliga, gör kul grejer, men som kanske inte är lojala och schyssta egentligen.
Och många av dem som ser ut att vara en självklar del i gänget och ser glada ut på sociala medier känner sig egentligen själva osäkra på sin plats i gänget, om de är omtyckta, är rädda för att inte få vara med. Det kan du vara helt säker på.
Mitt tips är att söka terapi, det kan vara till stor hjälp.
Och kom ihåg att det är många som känner som du.
Hej! Ledsen att ensamheten gör ont i dig, det är verkligen tråkigt att höra. Men jag ser ändå bra möjlighet att skaffa vänner från det lilla du skriver. Du säger att du inte vill vara den som hänger på för att du själv frågade, men jag tycker du ska definitivt hänga på och så ofta som möjligt så att du blir ett självklart val i dessa sammanhang. Till slut blir du tillfrågad! Det går liksom inte att önska sig att det inte var så som det är. Utan man måste göra någon ansträngning för att förändra en dålig situation.
Jag har inte heller ett självklart gäng, vet ej vad folk tycker om mig egentligen på min kurs, men jag har verkligen försökt att synas mycket och tacka ja till allt typ, första tiden iaf. så nu får jag välja mer vilka grejer jag kan vara med på och vilka inte. haha. jag är inte med i något gäng (kanske lite självvalt) men jag är inte heller någon som de skulle tycka att det vore konstigt om jag hakade på (tror jag). Så om du vill ha dina pluggkompisar som ditt gäng så måste du börja tacka ja. och kanske även ta enskilda personer på kompisdejt osv. När ni har grupparbete kan du bjuda in dem hem till dig t.ex. Då får de lära känna dig bättre. Du är säkert en väldigt snäll och intressant person att ha i sin närhet, så tänk inte att de bjuder dig pga de tycker synd om dig! Utan – de vill säkert att du ska vara med och bli en i gänget. På riktigt!
Kärlek till dig!
Omg bilden ”här kan man bo” så går någon casual in med en bukett. ?? så fint!!!!
Tusen tack för alla era svar, blir så varm i hjärtat <3 Vet inte om någon läser kommentarerna här längre men tänkte ändå ge er ett svar. När jag frågar i gemensamma gruppen ifall vi ska hitta på något så är det ofta som de andra redan bestämt att göra något tillsammans och därför kan ingen hänga på mina idéer. Ibland frågar någon av alla i gruppen ifall någon vill hänga på och självklart tackar jag ja då, har liksom inte ens råd att tacka nej någon gång även om jag är supertrött en kväll så känner jag att det är enda chansen till att umgås. Brukar rycka upp mig då och det brukar vara trevligt. Men ändå är det i 9 fall av 10 ingen som frågar mig – trots att jag oftast frågar dem och hänger på de få gånger de bjuder in andra till umgänge. Fattar de inte att jag också vill umgås? Det borde ju va underförstått eftersom jag är med på allt "jag får" vara med på samt även frågar dem. Ändå blir jag aldrig tillfrågad.
Kan en verkligen gå i terapi för det här? Vad ska jag säga då jag kontaktar kurator/psykolog isåfall? "Hej jag har svårt att få vänner hjälp mig"? Det känns så skamligt, som att jag går i terapi för att de ska hitta vad som är felet till att jag inte får några vänner. Som att det är något fel på mig.
London<333 älskar din blogg o älskar att få följa med på dina resor.
vill se mer bilder med Fanny, alltså DAT HAIR!! också, ser inte så mycket av dom men verkar som om hon har ett par fantastiska skor på sig! Vad är det för skor och var har hon köpt dom?? 🙂
varifrån är Fannys kappa?! villhöver verkligen en sådan!
Har exakt samma undran! Alltså från en Fanny till en annan, VARIFRÅN HAR DU JACKAN KAMRAT? Har letat efter en liknande hur länge som helst och har en i svart som alltså är nästan rätt, men alltså… Grönt <3
tadaaa här är kappan: http://www.topshop.com/en/tsuk/product/clothing-427/jackets-coats-2390889/longline-borg-coat-7118539?bi=0&ps=20
och skorna är från Ann Demeulemeester
ja, kappan! undrar också varifrån den är! <3!
Haha, ÄLSKAR din blick i ”bläddrar i kartor” – ”spanar efter corgis” ?
Trevlig fredag allihopa! ?❤?
Uppdatering! Det är alltså inte fredag idag utan torsdag. Livet ?
Haha! Jag tyckte hela dagen i går kändes som torsdag. Nu Vad är det med dagarna den här veckan?
Var också på torsdag igår. Den här veckan är långsam!
Så jobbig vecka ? Om det är torsdag imorgon igen så kommer jag krevera. Gode gud måtte det vara fredag!