Den här veckan har jag varit singel i ett år.
Så länge har jag faktiskt aldrig varit singel förut, om man inte räknar med de nitton åren innan jag träffade min första pojkvän. Det har dessutom varit min första gång som singel i Stockholm på tio år.

Kan inte riktigt fatta att det redan gått ett helt år?

Året känns så kort och så oändligt på en och samma gång. Vissa månader är bara mörka luckor med korta fyrverkeriskärvor. Andra sega, långsamma och otympliga. Sommaren nästan manisk.

Jag har lärt mig sova ensam. I flera månader sov jag långt ut på min sida av sängen, åkte fel med tunnelbanan, hamnade på stationer jag aldrig varit på. Nuförtiden åker jag aldrig fel och somnar mitt på madrassen.

Jag blev singel samma dag som Trump vann valet. Länge tänkte jag att det var en glitch i systemet. Att i ett parallellt universum var Hillary Clinton president och det stod ännu två efternamn på ytterdörren.

Så tänker jag inte längre och så slutade jag tänka för länge sedan. Jag har gått från att se mig själv som en person som blev lämnad till en egen person, en som klarar sig själv, en fribiljett ut från en relation med en man som inte var något att ha.
Det som var för ett år sedan saknar jag inte och på ett sätt har det kanske aldrig någonsin funnits. Han var någon annan, och jag fick en chans ut till en värld där jag passade bättre.

Timmar av fredagar, timmar på dansgolv, timmar av terapi, timmar i okända sängar, timmar i armar. Timmar av sommarnätter, lördagsmorgnar, en monstera i mitt vardagsrum som växte sig dubbelt sig stor. Allt blev bättre.

Blicken i spegeln är förändrad, något slocknade men något annat grodde också fram.

Tänk så fint livet är förskaffat. Man kan dö men man vaknar och det är vår och våren tar inte slut, det är bara färgerna i löven som skiftar.