Idag är ännu en krönika ute i Sofis Mode som jag har skrivit. Den här gången handlar det om att vara tretton år och fullkomligt livrädd och osäker över det mesta men ändå längta så oerhört mycket efter att något ska hända. Finns i närmaste kiosk i några dagar framåt. Ni kan förresten också prenumerera på Sofis Mode här.

I sin helhet:

När jag var 13 år var jag okysst. I stålblå buffaloskor och knivsmala ögonbryn pumpade hjärtat sönder vid varenda rödljus efter munnar och pojkhänder. Jag fantiserade om hur han som inte fanns skulle sova så nära, äta rostade mackor mittemot mig vid frukostbordet och kanske mest av allt – hångla upp mig brutalt mot skåpen i skolan. Vi skulle låsa in oss på toaletterna och han skulle vara överallt tills vi knappt kunde andas längre. Jag hade allt klart för mig i huvudet. Hur det skulle bli.

Men inte på ett enda högstadiedisco vågade jag säga hej till någon. Inte ett enda beundrarbrev kastades in i skåpsglipan och inte en enda gång ringde det någon som undrade vad jag skulle göra i helgen. Jag sparkade sönder rabatten utanför vår lägenhet och gick och la mig med brinnande längtan.
Men så en dag kom Elias.

Han hände när jag var på en språkresa i England. Jag och min bästis var tretton år och alla andra var sexton. Vi förstod aldrig vad de gjorde längs med kajen om kvällarna. Vi spelade tv-spel och kastade stenar i vattnet. Visste inte att hela poängen med språkresor var att dricka rödvin direkt ur flaskan, kyssa fel personer och bli hemskickad av ledare.

Den tredje och sista helgen var det disco med alla grupper. Vi stod på dansgolvet i en ring och dansade till Aqua, med handväskorna i mitten och hård kajal runt ögonen. Han kom från ingenstans och ställde sig bredvid mig. Rörde vid min axel och sa hej. Jag visste att han hette Elias och att han kom från Sollentuna. Jag visste det för att han hade mjuka bruna ögon och ett tröjtryck med ett band jag tyckte om. Jag blev livrädd, likstel och gick därifrån. Han var fjorton år och vågade inte titta mig i ögonen resten av kvällen. Jag åkte nattbussen hem med klappande puls, satt på flygplanet till Sverige med hans namn tryckande under kläderna och tänkte på hans hand vid min axel i sex månader efteråt. Byggde upp scenarier vad som hade hänt om jag hälsat tillbaka. Om jag vågat följa med honom ut, längs med piren, kysst någon för första gången i livet.

Jag hoppades på att gå in i honom vid varje gathörn. Jag tittade efter honom på tunnelbanan, jämförde honom med pojkarna i min klass. När de väste ord i korridoren så tänkte jag på Elias och hur han kom fram till mig av 540 språkrese-elever på ett lördagsdisco och la sin hand på min axel. Det kändes som att jag kanske skulle dö av ångesten över att jag aldrig vågade säga hej tillbaka. Ingen hade någonsin sagt hej till mig förut.

Så du kan väl lova mig en sak om du är tretton år och livrädd. Att om någon med mörka ögon lutar sig fram och viskar hej, då kan du väl vända dig om, lägga händerna runt hans ansikte och hångla upp honom tills läpparna är alldeles fnasiga.
.

This post is for my Swedish readers. It’s just a reminder that my 11th column in the magazine Sofis Mode is out today. It’s about being 13, insecure and unkissed.