hej sandra! måste bara fråga, använder du menskopp? är det någonting du skulle kunna tänka dig att använda? köpte min för ett år sedan och var frälst. vill nu därför att alla fittbärare jag vet ska veta om denna fantastiska uppfinning så att vi kan utrota uttorkande tamponger och kvävande bindor. kom nu iofs på att du kanske inte ens har mens pga p-piller o sånt, men ändå! tips till alla menstruerande personer, kolla in menskopp!! gör inte ont att ha i, lite knixigt först kanske men så är det ju med det mesta och neutral för fittmiljön. bästa menskoppen!!
Jag använder inte menskopp men borde kanske testa efter den här menspeppen!
(Ang JC) Tycker kläderna är fina men ditt moodboard visar tydligt att jag och andra som inte har den kroppsformen inte stämmer in på målgruppen som bör bära dem/kommer passar i dem. Tråkigt!
Angående moodboardet så gick det nog lite fort allting. Ville så himla gärna visa er. Nu såhär i efterhand tror jag att det var dumt att bjuda in så tidigt i processen. Men bara för att tydliggöra: Det där är inte ett moodboard för hur kampanjbilderna ska se ut. När jag levererade ett moodboard till JC letade jag bilder med en viss sorts klädstil så att de skulle förstå min vision. I det steget var det viktigaste att få med så många bilder som möjligt som bar de snitten som jag var ute efter. Bara att hitta det tog en jädra tid. Det är förbannat tråkigt att de modebilder som redan finns publicerade inte innehåller fler olika kroppstyper och enicitetet, och det är ju anledningen till att det blev så likriktat. Bilderna har alltså INGENTING att göra med kampanjbilder whatsoever. Barabarabara kläderna. I och med att jag själv inte är en designer och kan knappt rita var det svinviktigt att hitta bilder där kläderna hade det jag var ute efter så att vi sedan tillsammans kunde pyssla ihop så det blev rätt. Jag måste vara så exakt som möjligt för att deras designers ska förstå.
Ni anar inte hur mycket jag funderat och tänkt denna vår för att det jag gör ska kännas inkluderande, vettigt och bra oavsett storlek. Det kommer ni få se sen också (hoppas jag!). Så håll i hatten hörrni. Det kommer bli bra! Jag är så himla pepp och stolt över det här.
MEN. Med det sagt tror jag nu såhär i efterhand att det inte var något smart drag att visa just det här moodboardet på bloggen. För det moodboardet var ju något som skapades tidigt i processen och egentligen inte var meningen att visas utåt. I och med att jag faktiskt visade det på bloggen förra veckan (tänkte nog inte tillräckligt långt, var överpeppad att jag äntligen fick berätta något) så BLEV det något mer än bara ett moodboard på kläder. Det blev ju en del av kampanjen indirekt i och med att jag valde att publicera den här. Ibland glömmer jag bort att det här är en stor blogg där många läsare förväntar sig nästan som ett slags magasin där jag hela tiden har tänkt till. Ibland behandlar jag bloggen fortfarande som en anteckningsblock eller dagbok den en gång var (och förstås är ibland men inte på det här sättet). Så ursäkta att jag publicerade de där bilderna som var meningen att vara bakom kampanjen och inte på något sätt utåt. Men bara så ni vet, de handlar verkligen bara om kläderna. Jag väntar med att skriva mer om JC när jag kan visa något som är utifrån det som vi skapat.
Den där kjolen! Har den också men fattar inte hur man tvättar den? Lämnar du in den på kemtvätt varje gång??? Det står ju ej vattentvätt!
Jag kollar nästan aldrig på tvättlappar.. Tvättar den i 30 grader i maskin, funkar utmärkt för mig!
hej Sandra. Jag undrar hur dina föräldrar fick reda på att du röker och hur deras reaktion var? Jag har rökt i 5 år nu och på något jävla sätt lyckats undanhålla det för jag vill inte göra dom ledsna och besvikna men nu är jag ändå vuxen. Hur länge ska man ljuga egentligen? vad tycker du? och vad skulle du säga?
Jag berättade för mina föräldrar när jag var 17 år. Alltså ungefär efter att jag rökt i ett år (dock var det mest feströkning då). Jag tyckte det kändes svinjobbigt att hålla det inne och kände att det var det enda rätta. Det tog dock långt mycket längre innan jag faktiskt tog en cigarett framför dem, gör det helst inte nu heller. Det är svårt sådant där, föräldrar kan reagera väldigt olika. Jag tror man får utgå från sig själv – är det värt det? vill jag hellre berätta eller känns det bättre att hålla om utanför det? Det är jättesvårt att säga vad som just är bäst för din familjesituation liksom. Lycka till i varje fall, sorry för halvdant svar. kram
Käraste Sandra! Jag undrar vilken agentur du vände dig till när du skulle söka jobb i USA!? KRAM
Det var ingen agentur utan det var en reklam-agent som vi fick tipsade av en person som jobbade med reklam i USA. Har för mig att hon faktiskt inte jobbar med detta längre.
Hallå Sandra!! Jag googlar alltid citaten som du har som rubrik men jag får aldrig någonsin upp en låt eller något liknande, det enda google får fram är just det du har skrivit. Jättetråkigt, för det finns så många fina citat/låtar som man går miste om:(
Okej, googla citatet med sådana här ” ” mellan, och skriv + lyrics. Borde VERKLIGEN komma upp då! Prick hundra säker! Nu senast var det dock ett citat jag hittade på Pinterest! Vet inte riktigt var det är ifrån.
Sandra! Jag har en fråga: vågar man flytta utomlands även fast man inte är supersäker på att prata engelska? Jag minns att du någon gång har nämnt att du inte känner dig helt hundra på att ”småprata” när du bodde i NY, vilket känns lite som en tröst (höhö). Jag kan ju prata engelska rätt så ok, men blir alltid så nervös när jag väl ska prata med personer som har det som modersmål. Fånigt av mig egentligen. Men jag är så nojig över att säga fel och så. Blir engelskan bättre när man har bott i landet ett tag? Hur blev det för dig? Förlåt att detta blev lite långt – hoppas du orkar svara! Puss! <3
Engelskan blir så himla mycket bättre efter ett tag! Och det går faktiskt ganska fort. Kör hårt. puss.
Lyssnar du fortfarande på Jens Lekman, Sandra?
Såklart! <3
Blir lite nyfiken på hur du gör dina videos. Filmar du med systemkameran?
Yes, filmar med min vanliga systemkamera, den har ett videokameraläge.
Men, jag har två frågor ang videorna, vilket program använder du för att klippa ihop dom? Samt kan du (eller någon annan i kommentarsfältet) rekommendera ett bra och enkelt och gratis filmredigeringsprogram?
Ett program som ingår i Mac som heter iMovie! Final Cut är ett program man kan köpa, men det är lite klurigare. Fast ska vara bättre!
hej sandra! jag har två frågor. du var i new york på ett H1B visum eller hur? jag gör min OPT i NY nu under mitt student visum och söker ett H1B (super stressigt så jag har varit tvungen att skaffa en advokat och hela rullen för att fixa). mitt största problem är tydligen att jag inte har en bachelor’s degree inom det jag ska jobba med, jag har en bachelor men den är orelaterad till mitt jobb, och en associate’s degree som är inom det jag ska jobba med. men nu måste jag bevisa hur jag har ”rätt” att få jobba med det jag gör och hur jag är kvalificerad trots min utbildning osv osv… jag har för mig att du hade liknande problem för att du inte hade en bachelor eller hur var det igen? har du några tips på saker som hjälpte att skicka in när du sökte ditt visum? jag är rätt säker på att USCSI kommer skicka mig en request for evidence i sommar…
min andra fråga. efter det här inlägget ser man ju tydligt hur du vill tillbaka till NY! vad skulle du söka för visum då eller på vilket sätt skulle du ta dig dit? jag tror lätt att du skulle kunna få ett O-visa med allt du åstadkommit. aja världens tråkigaste frågor jag vet, inget om kärlek eller drömmar denna gång, men vore super tacksam för svar ändå. vill verkligen stanna här i NY nu när jag är här, hoppas det inte skiter sig! >.<
kram!
Fråga ett: yes det stämmer. Jag fixade fram brev från alla mina tidigare arbetsgivare som confirmade att jag hade jobbat där och att jag hade varit hyvens att ha som anställd. Detta tog ju tid men gjorde så att jag fick mitt H1B.
Fråga två: Jag tror nog att jag skulle kunna få ett O1-visum om jag ansökte, och kommer kanske göra det i framtiden, men inte just nu, har ju precis köpt en lägenhet! 🙂
hej underbara sandra! har en liten fråga till nästa answers to past week’s comments! jag är 22 år och har världens bästa tjejkompisgäng (fem stycken). vi gick i samma klass i gymnasiet och håller fortfarande ihop. vi är ett så bra gäng för att vi är så olika; vi går olika utbildningar på olika skolor, har olika vänner, gillar olika kläder, musik, litteratur, klubbar osv. såklart har vi mycket gemensamt också, vi hänger ju varje vecka, gör roliga saker ihop och dessutom! vi bråkar aldrig! jag tror det är för att det inte finns inte något konkurrens mellan oss. vi gör precis som vi vill och bryr oss inte om vad andra tycker om oss, och jag vet om många som är lite avis på oss för att vi är ett så bra gäng. sen är det något som stör mig lite (så är det ju alltid): ofta känner jag att jag är den enda som försöker hitta på roliga saker, typ: arrangera middagskväller, spelkväller, gå på konserter, åka skidor, kolla upp nya affärer, restauranter, böcker, biofilmer och sådant. jag fotar mycket bilder för att dokumentera saker vi gör, och förra vecka, när vi åkte på en-dags-semester, filmade jag mycket genom hela dagen och satte ihop en liten film. jag kände att de tyckte det var lite irriterande att jag var tvungen att filma då och då, och även om de var jättetaggade när jag, innan vi åkte, frågade om det inte vore kul om vi gjorde en film ihop, blev jag alltid tvungen att fråga om ‘inte ni ville filma lite nu’. sen, när de fick se filmen jag gjort, tyckte de så hemskt mycket om den. ‘så himla bra gjord, det här måste vi göra oftare, du är så bra som gör det här’ osv. jag känner lite tas för givet. det handlar liksom alltid om mig, ‘annie när ska du skriva mer, jag gillar ditt skrivande, när ska du lägga upp bilder på facebook, jag älskade den filmen du gjorde om stockholm’. sen när jag ibland tjatar om att ta en gruppbild eller göra något kul för vårt lilla samhälle, är de liksom aldrig specielt taggade. de ba skrattar och säger att jag är rolig, unik eller hipster eller jag veta sjutton. jag vet at jag gillar att dokumentera saker och sådant mer än dom och det måste jag acceptera, men sandra jag undrar om du har något tips för att inte bli så besviken? jag kan inte förändra dom och jag vet ju att de uppskattar mig så otroligt mycket. jag älskar ju mina kompisar och allt vi är, känner mig bara så ensam ibland. det här blev fettlångt, förlåt. kanske någon känner igen sig. puss.
Hmm. Visst är det så att vissa blir obekväma när man langar fram kameran och visst är det så att de nästan alltid är peppade och glada när de får se att deras kväll blivit dokumenterad. Vad jag märkt är att folk vänjer sig. Och till slut tycker de att det är roligt även när man tar upp kameran och inte bara efteråt när de får titta på bilder. Men eftersom det här handlar om ditt gäng och de inte verkar ändra på sig, så måste du ju ta ett snack med dom. Kan man inte bara säga typ ”okej, ingen stor grej, men jag blir lite ledsen när ni tycker det är tröttsamt när jag tar upp min kamera. jag tycker det är så himla roligt att ha bilder och filmer sparade på oss från den här tiden och jag tror att vi kommer va så jäkla glada i framtiden när vi har allt det här fina! Förväntar mig inte att ni ska jubla varenda gång jag fotograferar, men vore skönt om ni inte suckar eller pikar. Jag gör ju det här för oss alla på något vis.”
Kan man inte säga något sånt kanske? Kanske har någon annan något tips som ni vill dela med er av i kommentarsfältet? kram
.
Translation. Read by clicking in english below FAQ
