Den här tidningen köpte jag på Tokyos flygplats.
Popteen heter den och innehåller ungefär femtusen sidor med söta japanskor.

Efter två och en halv timme hade jag kommit till hälften ungefär.  Modellerna var så övernaturligt docksöta att jag liksom fastnade i varje bild. Retuscheringen är så annorlunda från västerländska magasin också. De förstorar deras ögon och bilderna har det där hela-ansiktet-i-en-enda-färg-så-alla-drag-försvinner som fotoautomaterna gjorde med mig och Michelle. Dessutom hade varenda modell hjärtformat rouge på kinderna, som om de borstat genom en pepparkaksform.

Efter ett tag insåg jag att alla modellerna i tidningen var de här 6 tjejerna. De var tydligen de som var hela Popteens. Varje modereportage följdes av en behind-the-scenes och en sminktutorial så att man precis skulle kunna bli den tjej man gillade mest. En av lite sportig, en var lite barnslig, en var lite rolig och så vidare. Ungefär som en serietidning eller ett popband där man kunde välja vilken tjej man tyckte bäst om. Det mest knäppa var den rosa vikt-hello kitty-kalendern som medföljde. Där stod Hello Kitty på en våg och såg pepp ut och slog man upp den fanns mått, längd och vikt på de här tjejerna. Sedan kunde man skriva sina egna mått, vad man åt i kalorier och vad man vägde, dag efter dag. Så fruktansvärt märkligt och obehagligt. Allihopa vägde ungefär halva min vikt.

Ungefär tjugo sidor innehöll olika hårtutorials, och varje uppslag kanske tio stycken med små, små bilder så att det aldrig tog slut. Vissa frisyrer var så fina att man nästan dog, ingen just på bilden kanske, men jag gjorde taxöron på säkert hälften av sidorna. Nästan alla japanskor, både i tidningen och på gatorna, har tjocka, raka luggar och jag älskar ju sånt.

Mycket sånt här också, nagelbyggning fast med rosetter och minihamburage. Inte speciellt fint, men knasigt.

Och lösögonfrans-tutorials. Före och efter, öppna ögon, stängda ögon, smink som passar, frisyrer som passar, cirkellinser som passar och tillhörande naglar.
Jag fick känslan när jag var där att i Japan är de väldigt öppna med att allt är på låtsas och påbyggt. Naturligt känns inte allt som ett ideal som eftersträvas utan den som orkar mest vinner. De flesta modereportage avslutades med modellerna helt osminkade och sedan fick man se vilka linser hon använt för att få de där mangaögonen, hur mycket löshår, vilket smink och vilka lösögonfransar som användes just den gången.

och manga i slutet såklart.

Ville bara visa, tycker japanskor är så ofattbart får-hål-i-tänderna-söta och älskar att de bara bränner på med de där stora rosetterna och superposerar för allt i världen. Som deras egna värld där borta som man inte riktigt förstår.
.

I bought the magazine Popteen in Tokyo and I love that it’s so weird and the models look like life size dolls. To read my full post click here.