Hej hej, idag är är en ny krönika ute i Metro. Jag ville skriva någonting om att det är så mycket härligare att vara pro saker istället för att vara anti och tycka grejer är fåniga. Det är ett av mina tråkigaste beteenden nämligen. Och då tänkte jag att jag kanske kunde blanda in kärlekshänglåsen i Paris som klipptes bort i veckan. Men jag vet inte, tycker texten blev lite romantiksörjig på det sättet som är den svåra balansgången när man blandar in kärlek. Oh well, ibland blir det inte hundra, bättre lycka nästa gång. Här är den i alla fall!
Och just ja, har ni förslag på krönikeidéer, do tell, sånt är bara härligt!

Går att läsa HÄR eller här:

→
Vi går över bron en ovanligt regnig aprildag. Regnar det alltid i Paris under våren? Känns som det, eller så lyckas jag pricka fel, vartenda år, igen och igen. Bron heter Pont des Arts och sedan 2008 är den täckt av hänglås. Hänglåsen är ingraverade med initialer, namn på par som visat sin eviga kärlek genom att slänga nycklarna i sjön. Det ser ut som ett stort pråligt halsband när vi passerar, metallen skimrar i Parisrusket, kastar gula skuggor över min regnjacka. Min kompis himlar med ögonen.
– Romantik på sin absolut klyschigaste nivå, fnyser han.

Vi går förbi ett brudpar under ett stort paraply. Brudens ögonskugga rinner ner över kinderna och hon säger något på ett språk jag inte förstår. Kanske ryska. En bröllopsfotograf instruerar henne att falla i mannens armar som på film och hon håller sig för pannan.
– Ja gud, svarar jag. Så kliché.

Vi fnyser och himlar tills vi är framme på den andra sidan, går in på en bistro, beställer en liten karaff rödvin och fortsätter våra liv. Genom fönstret ser jag hur brudparet står under en genomskinlig presenning, tittar på bilderna på fotografens kamera och ler.

Några veckor senare, under en annan särskilt regnig dag, ger räcket vika. Hänglåsen räknas till att vara uppemot en miljon, Pont des Arts bågnar av förälskelser. Regeringen beslutade nu i måndags att låsen ska bort. De skär av bron i breda lasagnelock av metall. Fyrtiofem ton kärlek, klipp klipp. Det ska sättas fast glasväggar istället, så att låsen blir omöjliga att fästa. Jag läser artikeln med bestörtning, tänker på mitt ensamma hänglås i min gymväska vars enda syfte hittills i livet har varit att förvara min jacka i ett skåp när jag springer på ett band. Jag tittar storögt på bilderna av brodelar som ligger staplade bakpå en lastbil och märker att jag precis i samma ögonblick förvandlas till en obotlig romantiker. Jag hann inte! Ingen lovade mig att leva lycklig i alla sina dagar på en bro i Paris. Vi kastade aldrig några nycklar i Seine, kysstes aldrig som på film.

Jag visar sorgsamt artikeln när jag träffar min kompis några timmar senare. Han fnyser på samma sätt som när vi genade över Pont des Arts.
– Lika bra, svarar han. Visste du inte att metallen från nycklarna gör fiskarna i Seine sjuka?
Jag blir tyst. Nej. Det hade jag ingen aning om.
När jag kommer hem söker jag på Google om fiskförgiftningen men får inte upp en enda sökträff. Ingenting. Det enda som visas är bild efter bild av hänglås med ingraverade namn, inristade hjärtan i metall.

Är det ickeromantikerna som känner ett behov av att dränera med fakta för att kunna himla bort de få som ännu tror på evig kärlek? Jag svär i sådant fall på fyrtiofem ton fransk metall att aldrig himla bort någonting igen. Vem vet vilka filmiska ögonblick som väntar, jag har ett SATS-lås i en gympåse som drömmer om så mycket mer än att förvaras bland svettiga strumpor. Det gör jag med förresten.

.
Translation. A column in the Metro newspaper today. About the love locks at Pont Des Arts in Paris.