Hej.
Tack för alla kommentarer igår. Ni är otroliga. På riktigt alltså, att ni ens finns? Att systerskapet finns är så mycket <3. Tack så väldigt för att ni tar er tid.

Jag tror jag måste välja en ny slags överlevnadsstrategi i och med detta break-up. Det får inte bli som förra gången.
Jag har aldrig varit så dränerad och ledsen över något som när Ludvig gjorde slut med mig för fyra och ett halvt år sedan. Det handlar inte om att jag inte har varit med om värre saker, tro mig det har jag, utan det handlade om att jag på riktigt trodde att jag skulle dö av brustet hjärta.
Det avslutet rubbade något existentiellt i mig som jag egentligen aldrig tror att jag kommer få tillbaka. Som att jag gick ner en takt i en ton typ.
Det är okej, livet är så.

Men jag kan inte låta det ske igen. Det går inte.

När jag och L gjorde slut var jag så otroligt mån om att samla ihop pusselbitarna av det förhållande som var vi. Jag satt där och katalogiserade våra minnen i huvudet, sparade, samlade, sörjde. Inget fick glömmas.
Jag var så mån om att plåstra ihop dessa minnesbilder att jag helt glömde bort att plåstra om mig själv.

Därför måste jag krishantera detta annorlunda.
Jag kommer vara (och är) ledsen. Såklart. Det ska man, det är viktigt.
Men jag kommer inte kämpa för att försöka komma ihåg oss.
Jag har tvättat alla lakan, handdukar, slängt hans burkar i kylen. Jag har tagit bort hans namn på dörren. Jag bäddar sängen varje morgon, diskar och slänger sopor. Jag somnar till podcasts och öppnar balkongdörren när det är sol. Jag äter frukost och jag äter middag. Jag bokar in möten och går upp i tid.
Jag vill inte älta det vi hade, gräva ner mig totalt i feelings. Jag kommer inte försöka minnas doften av honom, eller sättet han sover på. Jag behöver inte dessa bilder längre.

Det är också den krassa sanningen. Jag lärde mig allt om en människa som numera är helt obetydlig information. Jag kan inte vara nostalgisk bara för att ta hand om några år i mitt liv som ändå inte blev som det var tänkt.

Jag säger inte att det blir lätt. Men jag måste försöka.

Och det får helt enkelt bara vara så att det inte gör något om dessa bilder faller ur huvudet i ren överlevnad från kroppen. Det spelar ingen roll. Man går vidare. Man gör det för att man måste.

En sak till,
jag vill att ni ska veta att jag inte är arg på Magnus. Så var snälla inte ni det heller.
Jag vill så oerhört gärna blicka framåt,  jag måste försöka göra det.