En gång för länge sedan – det var tiden utan smartphones – så åkte jag rulltrappan upp från Gärdets tunnelbana. Det var kväll och det var ingen annan där utom jag och jag lyssnade på musik i hörlurar. Plötsligt kände jag hur ryggsäckens tyngd lättade och när jag vände mig om stod det en man precis bakom mig. Han var lång och bred och höll i min mobil som han hade plockat ut från ryggsäckens ytterfack. Min första reaktion var att instinktivt ta tag i hans arm och bända upp mobilen ur hans hand. Jag skrek vad håller du på med? och han blev så paff att han sprang uppför rulltrapporna ifrån mig och skrek förlååååt.

En liknande grej hände vid Slussen förra året. Två killar smög upp på mig, en bakifrån och en framifrån och började tafsa. Jag slog händerna rakt ut som en trafikpolis och skrek FLYTTA och de fick kaninblickar och backade därifrån.

Jag har tänkt då och då på de här scenerna och en del andra liknande den senaste veckan. På att jag kanske måste ha någon slags inneboende styrka jag annars inte är medveten om.

Och precis så känns det nu, hela tiden. Jag tar stora steg på gatorna med nävarna knutna och jag vaknar med hög puls och jag går och lägger mig med hög puls. Jag känner adrenalinet ticka genom ådrorna oavbrutet. Jag känner mig två meter lång. Som att blodet är svart, som att ingenting spelar någon roll.

Det är en intressant känsla.