✉
Skulle inte du kunna skriva ett inlägg om vad du tycker om bloggen Bloggbevakning?
Jag får ont i magen av den bloggen och fattar inte hur den kan få existera. Får ont i magen om hur de i detta nu sitter och sprider rykten och skitsnack om dig. Hur både blogginnehavare och läsare har noll respekt för andras känslor. Hur det ska vinklas och hackas på. Hatstormar varje dag.
Camilla Gervide gillar ju dig, kanske skulle då ett ord från dig ge henne en tankeställare?
Om du nu ens läser den vill säga. Det kanske du inte gör.

✎
Hej hopp! Ärligt talat så tycker jag inte den bloggen är så himla farlig ur en allmän synpunkt liksom. Den är uppenbarligen jättestor och fyller något slags tomrum i bloggvärlden som tydligen behövdes. Folk har visst ett intresse av att skvallra om bloggare och på ett sätt är man ju mer eller mindre någon slags offentlig person om man bloggar och då får man väl leken tåla. Kan i och för sig också känna så för att jag inte direkt blir särskilt utsatt i den. Jag tycker det är bra att hon har någon slags feministisk botten och tror även hon har ett finger med i spelet med att bloggare har blivit duktigare att märka sina reklamsamarbeten. Jag kan hålla med om att det stundtals blir enskilda hetsjakter, men bloggen är väl ganska färsk och ny och det tar kanske en liten tid innan man hittar den rätta tonen.
Kommentarsfältet är mindre kul men hur ofta är kommentarsfält härliga på internet. Ganska sällan.
Jag försöker undvika att läsa om mig själv därinne men kan inte låta bli ibland såklart. Tar inte åt mig så ofta. Tycker det är ganska underhållande att fokuset ligger på att jag är barnslig och omogen och ”inte vill växa upp” pga klär mig i korta kjolar och inte har skaffat familj fastän jag är 32.
Såklart det är så.
Kvinnor har alltid definierats utifrån sina relationer till män och sitt utseende. Att jag driver mitt eget aktiebolag, var verksam som copywriter i sju år, jobbade i New York på en av de största byråerna i världen, vunnit reklampriser, gett ut två romaner och skrivit ett helt gäng med krönikor etcetera är såklart inte relevant eftersom jag är kvinna.
Att folk spekulerar kring mitt ex och vad han har gjort anade jag skulle ske när jag gick ut på bloggen att han betett sig dåligt mot mig. Vilket han har gjort. Det var något jag valde att offra för att jag kunde (och kan) inte dölja min sorg och ilska och mående. Flyttade ju liksom hem till mina föräldrar i mars och kunde knappt hantera mig själv. Har ärligt talat inte mått såhär dåligt i hela mitt liv tidigare och eftersom det här är en blogg om mitt liv går det inte direkt att dölja.
Men, det är också en feministisk handling att inte låta honom komma undan. I alla tider har män kunnat bete sig som as utan konsekvenser för att kvinnan ska vara den ”rimliga personen” fastän de blivit utsatta för orimligheter, och vara den som ska känna skam och förnedring och därigenom tystas ner. Det är slut med det. Folk kan inte bete sig hur som helst mot mig och tro att dom ska slippa undan. Sedan kan kommentarsfält på internet tycka vad dom vill om det men jag står stadigt i min åsikt och ångrar inget.

✉
Sandra, du liksom jag gillar ju att organisera så det känns passande att fråga dig om detta. Jag har för mig att du någon gång nämnt att du sparar och sorterar dina bilder på flickr och går in där när du ska söka rätt på en gammal bild. Stämmer det? Isåfall, kan du inte förklara litegrann hur du tänker kring själva organiseringen? Jag har så svårt att veta var jag ska spara alla miljoner bilder och hur jag ska kunna ha dem lättillgängliga i framtiden. Egentligen litar jag inte på affärsdrivna molntjänster men litar ju ännu mindre på en fysisk hårddisk.. Hur tänker och gör du?? 

✎
Hej! Har skrivit ett långt inlägg om detta som du hittar HÄR!

✉
Sandra! Jag har en fråga jag är nyfiken på. Du som har bott på flera olika ställen i världen i längre eller kortare perioder; New York, Paris, Tokyo etc. Känner du dig som svensk, europé eller internationell i din identitet eller inget/en blandning utav dem? Eller hur tror du att dessa upplevelser har påverkat dig?

✎
Hej! Alltså, jag känner mig absolut som hundra procent svensk eftersom jag är född och uppvuxen här : ) Däremot så tror jag att man blir både klokare och vettigare av att resa och leva på olika platser och träffa olika människor. Och modigare! Eftersom jag liksom vågade flytta till New York, lämna familj och pojkvän, börja på ett jobb på ett annat språk, skaffa mig en bostad och visum och allt vad det var har gjort att jag nog är mer benägen att göra det igen någon gång i framtiden. Eller i alla fall känna att jag kan. Det är inte läskigt och omöjligt för jag klarade ju det en gång?
I början när jag flyttade hem till Sverige igen sa många: Ah men hur känns det egentligen att till sist ha flyttat hem igen? Och jag svarade alltid att ja alltså, jag bor hemma nu, men det innebär ju inte att jag ska göra det resten av mitt liv. Världen är öppen och framför en och vad som helst kan hända. Tänk vad spännande.

✉
Hej Sandris <3 en ytlig fråga; jag har typ samma färger som du, är väldigt ljus och rödlätt. Undrar hur du tänker med foundation-färg, kör du åt det gula elller rosa hållet? Eller alltid den ljusaste? Jag ser liksom alltid lite rosa ut i fejset trots smink vilket är trist, din hy och hudton ser amazing ut!

✎
Hej och tack! Jag är väldigt rödfläckig och går mer åt det rödare hållet utan foundation. Jag har inte riktigt tänkt på om jag använder foundation mer åt det gula eller rosa hållet, men jag tror det gula? Sedan kan man även använda en primer eller så kallad color corrector med gröna toner i för att tona ner dom allra rödaste partierna. Mitt bästa tips är ärligt talat att fråga i sminkaffären. De brukar vara så proffsiga och hjälper en fint så man hamnar i rätt färg. : ) Jag blandar två olika foundations, en BB cream från Erborian i ljusaste färgen som återfuktar bra och är rätt täckande, samt en mer täckande från Make Up Forever i färgen 215 som är den näst ljusaste. Båda finns på Sephora.

✉
Vad märkligt att du kan kolla tillbaka i ditt liv som i ett arkiv (asså märkligt för en som aldrig bloggat, men säkert självklart för dig). Jag själv är extremt onostalgisk och fokuserar mest på framtiden. Tror du att det är bra att kunna gå tillbaka så här och se exakt vad du gjorde för ett visst antal år sedan? Eller är det bättre att man bara har minnena i hjärnan så att man per automatik filtrerar bort en del med åren? Kanske en flummig fråga men jag hoppas du vill resonera lite kring om fördelarna och nackdelar kring att ha ett livsarkiv. Tycker det är intressant.

✎
Hej! Jag är en person som alltid samlat minnen och dokumenterat. Innan blogg fanns så hade jag fotoalbum och scrapbooks och hade även en filmkamera som jag tog med öööverallt i min tonår (måste måste digitalisera!). Jag är nostalgisk med ett extremt bra minne. Det är som det är bara, på gott och ont. Har faktiskt skrivit ett inlägg en gång om det här med att vara nostalgisk som du kan läsa här. Jag tror att det gör mig till en bättre skribent faktiskt, att minnas mycket. Kan väldigt enkelt hamna i exakta känslotillstånd bara genom att tänka på specifika händelser från förr. Det är jävligt jobbigt ibland, och ensamt. Men i det långa loppet är jag glad över att just jag blev sån. Man måste nog bara omfamna den slags person man råkat bli, vad annars kan man göra liksom.