Det är något svindlande med rubrikerna på de här måndagsinläggen. Sexton veckor alltså? Sexton veckor sedan nyårsafton, sexton veckor sedan jag var någon slags stapplande bambiperson. Jag vet att en sorgeprocess inte direkt är linjär, men det är ändå nästan overkligt hur mycket bättre jag mår nu, än då.

Även om det fortfarande händer att man står i flygplatsköer och gråter och jag glömmer bort igen hur man andades i den där jävla fyrkanten kan det även gå hela dagar där jag mår bra från att jag vaknar till att jag går och lägger mig. En hel himla jäkla dag. Det trodde jag ju inte direkt skulle ske redan i april. Heja våren friskt humör.

Jag är fortfarande på franska rivieran och idag är det bara jag och Milla här i huset. Vi ska vila, gå på promenad, doppa tårna i havet och lyssna på sextiotalspop på högsta volym. Exceptionellt bra måndag om jag får säga det själv.

Imorgon reser jag hem.