För några dagar sedan läste jag ut Gruppen av Mary McCarthy, en feministisk klassiker från 1963. Kom nyligen ut i nyöversättning av Amanda Svensson, och allt som Amanda Svensson tar i blir ju geni som ni säkert vet.

Jag var lite stressad när jag började läsa denna för att det är så oerhört många karaktärer, men ni sa håll ut! den är värd det! Och jag litar ju alltid på er såklart.

Gruppen handlar om ett tjejgäng om åtta kvinnor under början av trettiotalet. De har precis tagit examen från flådiga Vassar College och är peppade på livet och Manhattan. De har bestämt sig för att göra allt som deras föräldrar inte gjorde: göra karriär, gifta sig för kärlek, engagera sig politiskt och alltid alltid vara vänner.

Det är så spännande tycker jag att läsa om människor som levde för typ hundra år sedan men ändå delar precis samma framtidsförhoppningar, fritidsintressen och till och med inredningssmak (de älskar exempelvis monsteror, mjuka pasteller och mässing, very tvåtusentiotal).

Dom åtta kvinnorna i Gruppen ser sig själva som den nya tidens kvinnor som bor i egna lägenheter, skaffar preventivmedel (skaffar kk:s till och med!), gifter sig med män med konstnärsambitioner och tar collegeexamen med idén om att faktiskt skaffa jobb och inte bli hemmafruar.

Men sakta men säkert slocknar en efter en av kvinnornas förhoppningar på framtiden. I samtliga fall är det en man som står i vägen. De blir förrådda, våldtagna och bedragna. Deras drömjobb går till snubbar istället och makar låser in sina fruar på psykhem när dom inte orkar med dom längre. Allt inslaget i välstrukna klänningar, avancerade frisyrer och perfekt bordsskick.

Ni vet, män kunde skriva in sina fruar på mentalsjukhus ända fram till sextiotalet, och kvinnor kunde inte skriva ut sig själva, utan behövde sin makes godkännande. Det är så sjukt och så nyligen. Och jag tycker att traditionen av kvinnor som ”hysterikor” lever ännu kvar så tydligt. Det är ett så smart sätt att förminska kvinnor, för om de bara är tokiga blir allt de säger och gör lika obetydligt som ett litet barns handlingar.
Jag ser det i debatter och krönikeklimat, i kommentarsfält på insta och i mitt eget liv upprepande gånger. Allt från min pappa som ansåg att jag ”trollade med orden” (som nån form av witchcraft?), när jag sakligt försökte förklara varför jag behövde säga upp kontakten med honom. Eller mitt ex, som reducerade min ilska när allt uppdagades med att det bara handlade om ”att jag inte förstod att vi gjort slut” och sedan de rykten som då och då fortfarande når mig från honom om att jag helt enkelt tappat förståndet. Tänk va. Att detta är snart hundra år sedan men samma saker fortsätter upprepas. Skulle snubbar än idag kunna ge brudar de ansåg störiga lite elchocksbehandlingar och lugnande tabletter tror jag inte dom hade tvekat.

Efter att ha slagit igen Gruppen lämnades jag kvar med en känsla av sorg över hela vår samtid. Att så lite har förändrats. Att mansrollen är så stadig och hotfull och hur mannen vältrar sig så enkelt i den. Hur kvinnor armbågar sig fram för att ens stå ut, hur vi indoktrineras med en skam från barnsben som tvingar oss att vara rimliga, obråkiga, hålla skenet uppe, vända andra kinden till. Det är bara ett av många sätt patriarkatet håller kvinnor på mattan. Att inte låta dom blomma med hela sitt intellekt och känslospektra och att aldrig få hoppas på för mycket. Vara tacksam för det lilla.

Just så är patriarkatet, sipprar sig långsamt in utan att man själv är medveten om det och strax står Gruppen fastkedjade i korsett och fina efternamn, drar runt barnvagnar på Upper East Side medan deras makar ligger med nannyn några kvarter bort. Och samtidigt känner dom ett så starkt medlidande för de män som föll för alltför bångstyriga och intellektuella kvinnor som de själva.

Det går aldrig att göra rätt nämligen, när det är så enkelt att göra fel.