Min första kärlek var en man med knivskarpa käkben och stålblå trikåer. Han dök upp helt plötsligt, under en alldeles vanlig dag under ett alldeles vanligt åttiotal. Jag hade fått låna en videokassett av min bästa dagisfröken. Hon hade kort krulligt hår, stort leende och hette Sussi. Varje vecka satt jag och Sussi i personalrummet och ”jobbade på min roman”.  Jag dikterade och Sussi skrev. Boken hette Golvet som kunde tala.
– Du kommer bli en riktig författare när du blir stor, brukade Sussi säga, och jag drömde mig bort till vuxenheten: en värld där jag bara skulle få skriva hela nätterna igenom. Därför var det så självklart när Sussi gav mig den där videokassetten efter en morgonsamling. Det här skulle bli min nya favoritfilm, hon förstod ju mig.
– En film du kommer att tycka om, sa hon.

Videokassetten låg och brände förväntansfullt i min ryggsäck hela dagen och några timmar senare, på kvällen i mina föräldrars säng tryckte jag på play. Filmen var från sjuttiotalet, tre timmar lång och på engelska. Det gjorde ingenting. Tjugo minuter in när Clark Kent rusar in i en telefonkiosk och kommer ut som Stålmannen kunde jag inte andas. Känslan i magen var helt ny: som att nyss ha öppnat en läsk man tappat i golvet, som bubbelplast och kittlingar.
Morgonen efter på dagis drog jag i en fröken som hette Lena.
– Lena, jag har något jag måste berätta för alla.
Hon svarade att jag skulle få den sista punkten på morgonsamlingen och jag satt på helspänn tills det var min tur. Jag ställde mig upp, harklade mig och deklarerade att jag blivit kär. Att mitt hjärta tillhörde Stålmannen. Mina dagiskamrater vred sig av skratt, ramlade i små högar och skakade okontrollerat. Jag förstod inte alls. Det här var ju så förbannat mycket på riktigt och hundra grader allvar.

Resten av dagen tillbringade jag i snickarrummet, spikade och sågade och fick hjälp och i slutet av veckan var en liten Stålmannen byggd av träklossar. Varsamt målad i rött och blått och en mantel fastsatt med sneda spikar. Han fick stå i mitt sovrumsfönster, blev vinkad till varje kväll innan jag släckte lampan.
Ganska snart inleddes en ny period i mitt liv  där allt jag gjorde kretsade runt honom. Teckningarna jag målade, berättelserna jag hittade på, drömmarna om natten. Jag började medvetet göra misstag när vi lekte bokstavsleken med hopprep på gården. Hopprepet var ju bara tvunget att stanna på bokstaven C, K eller S. Ju oftare jag lyckades desto större blev förhoppningarna att jag skulle få gifta mig med honom. Så var det bestämt i leken och så skulle det bli. Jag oroade mig mycket över hur vi skulle göra med faktumet att han inte kunde åldras medan jag till slut skulle bli en gammal skruttig gumma, men min fröken sa att kärleken är större än allt.
När december kom fick jag en stålmannen-dräkt av min mamma i julklapp. Jag trodde jag skulle dö, den hade till och med tillhörande röda stövlar (eller nästan, mer som benvärmare i plast).
Jag ritade gubbar med cape i min dagbok.
När lågstadiet väntade låtsades jag gilla Michael Jackson men i hemlighet tickade hjärtat helt okontrollerat så fort jag började tänka på Clark Kent. Jag fick en Stålmannenprenumeration och staplade tidningarna noggrant på varandra i en hög i bokhyllan.

Sedan gick det några år och han bleknade i kanterna. Andra pojkar blev viktiga, först John Travolta som Danny Zuko i Grease och sedan helt livs riktiga, som pojken i skolan bredvid, han i min klass, någon på andra sidan trottoaren. Jag drömde om pojkaxlar och tonårshångel och alla hade de en sak gemensamt: det där tjocka mörka håret och de breda axlarna. Vet ännu inte om det var Stålmannen som påmindes längst bak i huvudet eller om det bara var en slump. Istället fick han följa med mig som en mjukt litet minne genom tonåren: en första kärleken-historia att berätta över en öl, en presentation om superhjältar på en retoriklektion. Då och då fick jag en födelsedagspresent i form av en t-shirt med ett stor rött S, en blå-och-rödrandig halsduk, eller en mugg att ställa i en kökshylla. Nu vet jag inte längre om den där träskulpturen finns kvar, om teckningarna är sparade, om dagböckerna är gömda. Kanske på någon vind, kanske glömd i en flytt. Men ibland när det faller ner en mörk hårlock i min pojkväns panna och han tittar på mig med de där blå ögonen känns allt så väldigt självklart. Det enda som fattas är egentligen trikåerna och en längtan att vilja rädda hela världen från skurkar i märkliga hattar. Mitt femåriga jag från ett åttiotal långt bort hade varit stolt.

.

About my first love; superman. Read it in google translator here.

Jag har skrivit en liten krönika så att säga för Tjejjouren (som är en himla bra organisation tycker jag).
Här är den i sin helhet:

Jag har varit kär i honom i exakt två månader. Jag vet inte riktigt när det började, när han förvandlades, men jag är så överjävla kär i honom nu. I jackfickan sparar jag en tändare han lånade en natt på en balkong och han har fått tio egna sidor i ett svart anteckningsblock. Det mesta skrivet i slarvig bläck, otydligt, med smörfläckar bredvid från nattliga rostade mackor efter rusiga ben på dimmiga efterfester. Vi umgås med samma kompisar och han har rågblont hår och tre födelsemärken på ena kinden, som en väntan på morrhår. Han stammar ibland och mina killarkompisar brukar skämta om det. ”Gi-gi-gi-gi-ssa vem jag är” och sedan skrattar de. Jag skrattar också, så att ingen ska förstå, men halsen som ingen ser när mitt hår är utsläppt blir rödfläckig, pulserande och hundra grader varm.

Han är det finaste jag vet.

Det är fredag på en fest som min kompis är med och ordnar. Hon går på en musikskola och de har svartklubb i en lokal vid Rådmansgatan. I en lång betonggång, under en tunnelbanestation ligger lokalen. Det spelas hög electro ur högtalarna, för det är år 2002 och alla som är något har minimal techno och electro i sina skivsamlingar. Inte jag, bara några låtar, för i hemlighet kan jag bara inte släppa de där mjuka Belle and Sebastian-gitarrerna. Vi står lutandes mot ett räcke på övervåningen med tio kronors svartklubbsöl i handen och hettande kinder.

– Jag borde inte säga någonting alls, säger jag till min kompis. Hon har sitt huvud mot min axel, vinglar lite på för höga klackar.

– Jag tycker det. Jag tycker du kan säga allt nu, för han är inte ihop med henne längre. Och han vet ju inte vad du känner, han kanske skitgärna vill hångla med dig.

Och det är såklart. Jag vill inget hellre än att hångla med honom. Men jag vill också ligga i hans säng varje söndag, gå bredvid honom längs med gatorna, dela handflator och pussa på nästippar.

– Men vad ska jag göra då, säger jag lite högre tillbaka för att överrösta allsången till Miss Kittin på nedervåningen .

– Gå bara fram till honom. Gör det bara. Han är ju full, du med.

Hon sticker ner två sugrör i min öl som hon tydligen haft i sin väska. Ett rosa och ett gult, sådana som går att böja, sådana som man kan köpa i mataffärerna när man ska ha barnkalas hemma.

Jag sneglar mot honom där han står vänd med ryggen till, ser när han drar händerna genom luggen, ser hans beniga tonårsaxlar genom en tunn tröja.

Jag släntrar fram efter tio djupa andetag och lika många klunkar öl. Säger hej och han vänder sig om, vänder sig bort från sina kompisar, mot mig och ser mig rakt i ögonen.

– Hej, säger han tillbaka. Han frågar om jag tycker festen är rolig, om jag är full. Jag svarar att jag är full, jättefull faktiskt, och undrar om han vill smaka på min öl. Att vi kan ta ett sugrör var. Det tycker han är en strålande idé och vi delar på ölen med var sitt sugrör, ett gult och ett rosa, och han skrattar lite och min hals blir rödfläckig och varm.

Sedan dricker vi en till öl, och en till. När klubben stänger och alla ska gå till garderoben och hämta sina jackor tar jag tag i hans tröjärm.

– Jag är nog lite kär i dig.

Han stannar upp.

– Hur kär då?

– Det vet jag inte. Kär bara. Kanske förälskad, jag vet inte.

Han skakar på huvudet, tittar ner mot sina fötter och förklarar att han precis blivit singel, att det inte är bra att vara kär i någon som man är i samma kompisgäng som, att vi träffas ju så ofta och att det kommer bli konstigt. Jag svarar att det var dumt att jag sa något, att jag säkert kan ordna så att jag slutar vara kär.

Han pillar bort en cigarettfimp som fastnat på ena skon, biter sig i läppen och funderar lite.

– Kanske kan vi åka hem till dig och prata om det?

– Kan vi?

– Ja, vi kokar te och pratar om det.

Sedan går allt väldigt fort. Han hämtar ut min jacka, vi väntar på en tunnelbanevagn som tar oss hem till mina föräldrar, knyter tyst och försiktigt av oss våra skor, låser dörren till mitt flickrum och han placerar mig i min 90säng och där kysser han mig.

Han kysser mig alldeles mjukt och tyst, för att inte väcka någon.

När morgonen kommer har vi inte pratat alls, inte överhuvudtaget. Men jag har inga kläder på mig och han tittar mig inte i ögonen. Istället plockar han ihop sin tröja och sina jeans, klär på sig under tystnad och ställer sig sedan framför min helspegel, drar händerna snabbt genom håret och vänder sig mot mig.

– Jag är så glad att vi redde ut det här.

Jag hör honom i hallen, hur han sätter på sig skorna, hur ytterdörren stängs.

Ligger naken kvar i sängen och tittar upp i taket. Tänker på de tre födelsemärkena över kinden, på hans beniga axlar och mjuka läppar.

Sedan är jag olyckligt kär i honom i sex månader och inte en enda gång igen ligger han böjd över mig i mitt flickrum, på min 90säng och kysser mig. Inte en enda gång.

.

I’ve written a column for a website called Tjejjouren. It’s about boys and beer and stuff. Read it in terrible google translator-english here. Also, here’s a interview cute Lauren did with me.

2000.
Jag slutade nian och började på gymnasiet. En stor fyrkantig koloss vid Karlaplan som rymde 1500 canada goosejackor, flickor i taxklack och pojkar med två kilo gele i håret. Jag hängde genomgående med ett litet gäng på fem personer och vi fikade precis varendaste dag efter skolan. Mest på String och Saturnus. Vi gav varandra blandband i form av minidiscs (blev stormförälskad i moldy peaches genom ett) och hånglade med varandra och andra på hemmafester. Jag hade en hångeldagbok i en låda vid sängen där jag skrev ner alla jag hånglat med. Hur gamla de var, vad de hette, hur långt vi gick och vad de lyssnade på för musik.

2001.
Jag tilbringade hela min vårtermin med att vara handlöst förälskad i en pojke i min klass som jag aldrig fick. Han fick fylla en hel dagbok och jag svansade efter honom på varenda hemmafest utan att något hände. På hösten flyttade jag och Jonna till London för att läsa andra ring på svenska skolan. Vår rektor hatade oss för att vi kom trötta till skolan minst två dagar i veckan efter äventyr i natten, efterfester vi aldrig lämnade och bussfärder som gjorde att vi nästan aldrig var hemma före fem på morgonen. Men vi hade ingen lust att sova alls. London smakade så nytt och de spelade Håkan Hellström på indieklubbarna och benen kändes lätta som fjädrar.

2002.

Sista halvåret i London fortsatte likadant. Dans, pojkar i svarta luggar och öl på pubar i Londons förorter. På sommaren när vi flyttade tillbaka till Stockholm träffade jag Filip en mörk Babasonicnatt och han blev på någon månad min allraste finaste vän. Tillsammans med honom och fyra andra studsiga sjuttonåringar påbörjades världens bästa gäng. Jag färgade håret korpsvart och vi levde för fredagarna på Metropolis, hängde på Carmen och diskuterade viktiga saker som när vi skulle köpa ett stort piratskepp, rymma iväg med en cirkus och aldrig bli vuxna.

2003.

Jag gick ut gymnasiet i en rosavit sextiotalsklänning och hundratals kilo hopp i kroppen. På sommaren åkte jag och min bästa kompis Vippe till ett stekande hett Roskildefestivalen och varenda dag kändes som den bästa i våra liv. Vi snodde en gitarr, knåpade ihop sånger och tillsammans med en Anna turnerade vi runt på Roskildes camping med ditmålade mustacher och sjöng låtar som inte passar sig på den här bloggen. En pojke som hette Tobias följde med på våra äventyr och vi lekte knasiga lekar och byggde vattenmelonskulpturer. Jag tyckte han var det vackraste jag någonsin sett. Stort tuperat hår, tändsticksben i lika tajta cheap mondays och hängslen. En dag några månader senare gjorde han slut med sin flickvän bara för att få kyssa mig bakom ett draperi på Metropolis. Tre månader senare frågade han chans på mig när vi låg i min säng och världen kändes vimmelkantig. Resten av året hånglade jag.

2004.

Jag minns inte så mycket mer än att jag var så förbannat kär. Jag åkte till Vietnam i fem veckor med ett gäng kompisar och saknade honom varje dag. Jag räknade ner och grät i smyg bakom viktiga vietnamesiska kyrkor. På hösten började jag på universitetet. Kulturvetarlinjen närmare bestämt. Jag tänkte att det vore så fint att jobba på bokförlag nämligen. Samtidigt gick jag ner alldeles för många kilo och började fylla en dagbok med sorgliga viktmått och letade ständigt efter hungerkänslan.

2005.
Tvåtusenfem började med ångest. Jag ville ju inte alls jobba på bokförlag kom jag på. Jag ville ju skriva själv. Det var en månad tills antagningar till Berghs skulle in och jag tänkte nu eller aldrig, la mig i humlegården och skrev texter som kanske mer liknade noveller än reklamtexter. Men å andra sidan kanske inte, för efter någon månad eller två fick jag komma på intervju och sedan blev jag antagen. Berghs var omtumlande både i hjärtat och magen. Känslan att hitta rätt är svår att beskriva, men så var det.

2006.
Tvåtusensex blev ett år av resor. Det firades in i paris, fortsatte med skola och klassmaskerader på helgerna med världens bästa Berghsklass. När sommaren kom åkte jag och Tobias till Tokyo i två veckor. Sjöng karaoke, spelade knäppa trumpspel och åt nudlar. I oktober åkte jag och Johan och praktiserade i New York i en månad på en reklambyrå. Jag hade bara varit i en New York en gång tidigare, i en vecka när jag var 14 år. Staden träffade mig överallt. Hur kunde jag ha missat det här, tänkte jag. New york är ju bättre på alla sätt än någon stad jag någonsin varit i innan.
Över jul och nyår firade vi min mammas femtioårsdag genom att åka hela familjen till Kenya och Tanzania. Jag fotograferade flodhästar och lejon, klappade delfiner och gick på hemliga nattklubbar som man fick vada genom tidvattnet för att komma till.

2007.

Jag gjorde slut med Tobias under februari. Samtidigt som jag kämpade med min portfolio och de sista månaderna på Berghs försökte jag hålla mig ovanför vattenytan om nätterna. Jag trodde jag skulle dö av saknad, grät på skoltoaletterna, framför msn, över diskbänken i köket. Gick ner fem kilo för att jag inte orkade äta. Men Joakim räddade mig. Han gav mig nyckeln till sin lägenhet och när vi inte gick ut på nätterna och dansade oss igenom gatorna satt jag bara där hemma hos honom och väntade när han var ute på dejter. Vi växte minst sagt ihop och även om vi inte ses så mycket nuförtiden är han fortfarande en av de bästa människorna jag vet.
När det blev sommar tog jag och Julia vårt pick och pack och flyttade till New York i tre månader för att jobba på reklambyrå. Kanske de bästa tre månaderna i hela mitt liv.  Det är svårt att förklara, men varenda dag kändes fjäderlätt, varenda natt perfekt. Sena nätter, hemliga svartklubbar, pojkar med fräknar och världens bästa rumskamrater Julia och Michelle.
I oktober när jag flyttade hem började jag på reklambyrån Garbergs. Det tog några månader för att jag skulle lära känna mina favoritpersoner på riktigt men sedan hade vi format det bästa gäng som någonsin funnits.

2008.

Hela 2008 var som i en tjock dimma. Mina nya vänner på mitt nya jobb var ju precis som jag, ville bara dansa, dricka öl och aldrig gå och lägga sig. Jobbet var lika roligt som helgerna så allt liksom flöt ihop, som ett mjukt knark och hjärtat var lyckligt. Samtidigt träffade jag Ludde, den sötaste och finaste personen som någonsin funnits. Han luktade så gott, hade korpsvart år och de knivskarpaste käkbenen jag någonsin träffat på. På sommaren åkte vi allihopa till New York i två veckor. Två veckor som ibland kändes som ett halvt år för att vi alla liksom smälte ihop med staden och nästan glömde bort att sova. Min favoritsemester.

2009.

Jag och Ludvig hade varit ihop i över ett år. Och det är konstigt, men det var som att jag tyckte lite mer om honom för varenda dag, som att kyssarna blev ännu mjukare, håret ännu svartare, ögon än mer blå. Jag reste mycket, sparade pengar och upptäckte Paris, Moskva, New York, Marrakech, Berlin och London.
Sommaren, våren och värmen höll på i över 6 månader vilket nog aldrig har hänt, så jag var utomhus i princip varje dag. Hade picknick i parker, satt på uteserveringar med Michelle eller bara promenerade runt längs med gatorna. Ingenting livsavgörande eller omtumlande hände egentligen, det var som om allt försiktigt fallit på sin plats och vi bara kunde göra sådant vi tyckte om. Sådana år är så ovanliga, man måste ta hand om dem, inte glömma bort dem när livet skakas till igen.