Det är sommar och jag är 16 och solbränd fast utan med mening och vi sitter i festivalbussen ända ner till Småland. En liten blå bandare i ett knä, håkan hellström-rader klottrade längs med armarna och en vän som saknar ett tält.
Femton cigaretter i ett snart tomt paket, två och ett halvt kilo hårspray i ett rödlätt hår och hjärtat, hjärtat som sprängs om inte bussen kommer fram snart.
Spöregn, konstiga dialekter och får jag skriva nu kan du få mig så lätt på din sko?
Vi sätter upp tält, dricker starkölen vi har tjatat oss till utanför ett Systembolag.
Byter kläder fem gånger, ligger i gräset och väntar på mörkret. På natten och allt som kommer med natten.
I samma slags tröjor och stjärnor under ögonen famlar vi runt bland nertrampande stigar.
– Hur ska jag hitta honom?
– Du hittar honom, någonstans. Festivalen är liten, tälten små. Vi hittar honom.

Och det är så.
Att det händer när man minst anar det. När man sitter på en stenmur och röker sin sista cigarett ur ett Lucky Strike-paket. Hur han går förbi med den där luggen, med de där skorrande R:en. Vänder sig om och ler och man hoppar (ja hoppar!) av från stenmuren och ställer sig så näratättintill.
Och vi är lika långa för vi är sexton år och han har inte riktigt vuxit klart och han har på sig en rutig scarf och hängslen, drar min nästipp mot sin egen.
– Kom, jag ska se ett band, följ med.
Och man frågar inte vilka som spelar, Följer bara med låter honom lägga sina armar runt en och bestämmer sig att för alltid ha David and the citizens som favoritband. Hånglar i ett tält. Somnar ihop.
Vaknar och förstår inte att det här händer. Det är för fint och bra och fjärilarna i magen exploderar nästan. Eller nej, inga fjärilar, ett helt jävla zoo.
Kysser varandra hejdå, dricker öl på ett liggunderlag i solen och smaken av honom sitter kvar på läpparna.
Andas tungt, andas fort, andas ingenting alls. Tänker att jag kommer åka tåg ofta i höst till platser där alla pratar med skorrande R.

Men där, precis där tar historien slut.
För några dagar senare ligger man i sin säng, med ansiktet under en randigt täcke, hemtelefonen urdragen ur jacket och en avstängd mobiltelefon. En orolig mamma som kommer in och frågar om man inte ska gå upp ur sängen snart. En kompis som ringer på dörren (säg att jag inte är hemma). En skiva som spelas på repeat och bilden som bränns bakom ögonen av en pojke som ligger på ett liggunderlag som inte är mitt och kysser en flicka som inte är jag. Hur fjärilarna som inte är fjärilar utan djur på zoon får cancer och faller ner i sina burar och dör. De bara dör och alla cigaretterna gör halsen helt plötsligt askig och grå och man tappar rösten i två veckor och i exakt fem månader skriver man om honom i sin dagbok. Innan den byts ut mot en ny, blå. Innan man glömmer honom och hur man flyger ner från en stenmur på en festival för att somna ihop i ett militärgrönt tält.

Man kan fastna i varandra
Ligga i en säng och kyssas till det blir en annan tisdagsmorgon
Dricka te eller kaffe och äta trekornslimpa och låtsas som om allt är bra.
Hoppa jämfota över en trafikerad väg och väldigt gärna vill luta sig fram och kyssas under en bioföreställning.
Man kan hålla varandra i handen, trycka tummar och färga av sig
Dricka rosévin, röka cigaretter och gnugga näsor
Ramla över ett dansgolv, allt är som vanligt (det måste vara det), vi älskar varandra.

Och sen-
klamra sig fast runt en rygg på natten, hålla sig så nära som det bara går
Andas tills man inte kan stå upp, vakna 04.15 och gråta för att man älskar honom som mest när han sover.
Och man kan vara riktigt elak, slå sönder en tallrik krossa någon blodig bränna sönder verbalt.
Kura ihop sig i soffhörnet, händerna runt ansiktet, bryta ihop och skrika förlåt för i helvete

Och då kommer han så nära, andas i nacken, säger men gör inte slut då, var med mig. Jag vill vara med dig alltid alltid.

Och man vill det. Vara nära. Älska i en för liten säng och aldrig känna igen sig i sorgliga texter.

Förlåt. Förlåt förlåtförlåtförlåt.

Och 04:15 vaknar man och hela lakanen doftar som honom.
och man ringer på alla telefoner han har och när det till slut är någon som svarar är det inte han men man skriker förlåt! förlåt för i helvete och personen på andra sidan säger att lugna ner dig. han är inte här. låt honom vara. han vill inte träffa dig.
och man slänger en tallrik i golvet och ingen kommer och lägger sina händer runt ens rygg.

och sedan lever man på ingenting och läser dagböcker där det står jag hatar honom, för man har varit så arg men nu känner man bara som luft, eller som ingen luft alls
så jävla svårt att andas.

och när det har gått tre månader ser man honom på gatan med en annan flicka i handen och han kommer fram till en, för handen mot ens axel och säger hej hur är det?
och hans fingrar bränner in och tar sönder allt inuti och det finns inga tallrikar någonstans att kasta att ta sönder krossa.
istället faller man bara ner. låter honom gå.
förlåt.
förlåtförlåt.

(04:15 varje natt.)

Allting som man har skrivit på internet finns kvar.
Trots att det gått hur många år som helst hittar jag min internetdagbok från när jag var 17, 18 år.
Och jag vill kommentera och säga att du, hej, du kommer få bli kär och pussad på jag lovar!
Men det är ju lite försent för det.
Ni ska också få läsa lite tänkte jag.

Så här hade niotillfem sett ut om året hade varit 2002 nu.

2002-08-04
det är så konstigt alltihopa. hela jag. är alldeles. bortblåst.
och när jag ber om en handflata mot min egen är det alltid fel fingrar som sträcker sig.
och han, han står där mot väggen och trycker sina händer mot målarfärgen bakom ryggen och vägrar vägrar vägrar att visa dem.
och ögonen bränner.

2002-08-11
är det inte otroligt hur mycket olycklig kärlek som aldrig aldrig suddas bort.
och aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig blir det bra.
och knäna skakar mer för varje dag.

2002-08-17
jag skulle vilja ha en sådan där pojke som bara måste pussa en på näsan lite ibland för att han tycker att man är så söt.
det skulle vara så fint.
och som bara måste krama och inte släppa taget.
jag skulle vilja känna det lite mer än en halv dag som det var förra gången.
kanske ett litet tag.
så att man vågar hoppas och älska fjärilar.

2002-08-20
Ibland ibland ibland önskar jag att han bara ville ha mig någon gång under de månaderna jag låg sömnlös, söp mig för full, stannade hemma från vännerna, skrev ut två dagböcker, klottrade sönder hans namn, levde av hans doft, skrev jävla dikter om varenda centimeter av honom.
Någon gång kunde han väl älskat mig ändå litegrann.

2002-08-27
Det låg en liten fluga utanför filip som bara hade en vinge.
så hemskt. vad kan en liten fluga som inte kan flyga göra?

2002-09-17
JAG ÄR SÅ HELVETES JÄVLA TRÖTT PÅ VEGETARISKA BIFFAR OCH SÖNDERKOKTA MAKARONER.

2002-10-15
saker jag inte tycker om:
– att märka att vissa av ens vänner att dumma i huvudet och man vill sparka på dem.
– när pojkar man har tyckt om börjar utförligt skriva om sina nya hångel i sina dagböcker på internet.
– att det är så jävla kallt i cp-sverige
– när man går på en gata och vänder sig om och alla är borta (det är panik mest av allt)
– att vissa ord är så svåra att säga.
– att livet inte alltid blir som man vill och man undrar om ångesten i magen inte skriker just för att den samlar ihop sig för att sedan skrika ut allting på en gång.

2002-11-25
ted rob raliräjf i nim egam neditröfun.

2002-11-26
Och känslorna faller fritt på midnattsgatorna
för vem skulle bry sig
om våra hjärtan blev förstörda?
Men allt det här vänder sig in i mig.

2002-12-11
alltså.
han måste ha tidernas mjukaste läppar.

2003-01-05
Jag tycker om människor på tunnelbanan med sönderlästa böcker.
Som om det vore den enda boken de någonsin läst.
Så fint.

2003-04-22
något av det värsta jag vet är att komma först till en mötesplats och stå och vänta på någon.
då känns det som om folk tänker att jag står där i onödan, att jag skämmer ut mig, för personen ifråga kommer ändå aldrig komma.

det finns inte heller något värre än att gå på stan själv o titta på kläder. om man tar fram ett plagg så tittar alla och tänker ’hur kan hon köpa det där’ och jag vill gömma det under tröjan tills jag kommer in i omklädningsrummet men det går inte heller för då kanske folk tror att man snattar.
ännu värre blir det ju sen om man ska köpa det där plagget. att gå fram till tjejen bakom disken. då tittar hon och tänker nog att ’Herregud, vi sålde det här plagget shit!”
ibland pallar jag inte att köpa något för den här proceduren av ögon är så jävla frustrerande.

en annan sak som är sjukt läskig är att hämta mer mat i skolmatsalen.
man kan ju inte ta för mycket mat på tallriken för då tycker folk nog att man äter så mycket.
då tar man hellre för lite, men jag vågar absolut inte hämta mer.
att ställa sig i kön igen med en skitig tallrik (hon äter faktiskt skolmaten) då tycker ju folk att man är äcklig.
därför hämtar jag aldrig en andra portion.

det är också jättejobbigt att sitta och vänta på bussen/tunnelbanan ensam.
jag vet aldrig riktigt hur jag ska hålla händerna för att se tillräckligt
avslappnad ut. det är kanske därför som jag röker.

en annan jobbig sak är att bli bjuden på en fest.
det känns alltid som personen ifråga har liksom glömt bort att den har bjudit mig.
men jag vågar inte ringa till henne/honom och fråga för det känns ju bara desperat. så därför måste jag ringa några andra kompisar som jag vet ska dit så de kanske kan se eller övertyga mig om att jag är inbjuden.

sen är det sjukt jobbigt att:
– komma sist in i klassrummet
– fika med 1 kompis som har med en kompis man inte känner
– äta på offentliga platser som ett korvstånd t.ex. (jag gör inte sånt)
– vänta på någon när man är på en fest – då tittar alla på en och tänker att hon är ensam = tråkig
– att säga fel svar på en fråga
– att använda svåra ord i fel situationer
– att dansa på ett dansgolv som inte är fullt.
– att komma för tidigt till skolan och få vänta alldeles ensam på en lektion
– att vara osminkad

all den här ångesten är sjukt jobbig. och jag vet inte hur jag ska ta bort den.
vissa dagar är den så stor att jag inte vågar ringa mina vänner för att de kanske skulle slänga på luren. men jag vet ju att det inte är så.
De har ju aldrig gjort så.

2003-04-28
jag ser igenom när folk ljuger.
jag såg att du ljög idag men jag låtsades som ingenting.
men jag SÅG SÅG SÅG!

2003-09-04
jag har tappat bort min dagbok där jag vill skriva hans namn tills det slutar trycka i huvudet.
hela jävla kroppen en storlek för liten.
ta bort känslan!!!!!!!!!!!!