Att göra slut börjar som ett myggbett. Man ser aldrig myggan men när man upptäcker bettet så intalar man sig själv att det trots allt är sommar – det har alltid varit sommar – och därför måste det rimligtvis också finnas myggor. Men det kliar, och bettet växer och man kanske ligger på en filt i gräset bredvid varandra ändå och märker inte att det växer som en satans tumör och snart är myggbetten över hela kroppen, och det kliar det kliar som helvete men det är ju bra det ska ju vara bra det har alltid varit bra.

Men när man en dag kommer hem från en semester och man kysser inte honom det första man gör när man kommer hem – nej man säger istället men kan du flytta på dig och så går man till sovrummet och packar upp väskan och han står bredvid.  Tålmodigt, väntar på att väskan ska bli uppackad så man kan lägga sig i sängen och pussas tills det blir morgon.
Då är tumörerna överallt och runt omkring. Man ser dem inte. Man sminkar över dem och ler fast det är bara ett på låtsas. Det är redan försent.

Och när jag och mitt ex gjorde slut – det känns som tio år sen men ibland som igår – hade vårt förhållande redan växt till något trasigt och bleknande. Och när jag skulle ta sönder allting stod han redan i dörren och sa:
– Du ska göra slut med mig idag eller hur?
För båda vet att det redan är över. Att det har varit det så länge. Och man gråter, man gråter för att man kan inte laga det längre. Och man tänker att man älskar varandra, att man måste älska varandra. Att man inte kan vara ensam hur kan man vara ensam det är en omöjlighet.
Och sen ligger man ner i sängen mittemot varandra och allting känns som om man bara varit ihop i en enda vecka. Och man gråter och man somnar och vaknar och gråter igen.
Och sen reser han sig upp och skriker och säger att jag vägrar jag låter dig inte göra slut. Och man säger att okej, vägra mig det för jag orkar inte.
Det är inte värt det.

Och när han stänger igen dörren morgonen efter med en resväska och flyttar hem till sina föräldrar igen faller man ihop i en liten liten hög på golvet.
Ligger i fosterställning i något som känns som dygn. Man tänker att det inte är värt det. För ensamheten är en olidlig känsla. Och då är det bara en sak som krävs – mod. Mod och ork.

Man måste orka resa sig. Man måste orka ta en liten buss till en liten vän och ligga i ett litet knä med en liten hand längs en nacke som säger att det här klarar du. Vi klarar det här ihop.
Jag hade en sådan vän, en vän jag i princip flyttade in hos. Och tillsammans började vi upptäcka nya saker. Saker man inte har tillträde till när man är i ett förhållande. Vi tillbringade varje natt i mörka rum i olika delar av stan. Jag festade tills jag inte kunde stå på mina ben. Kysste pojkar, hamnade på efterfester, dansade längs gatorna. Kände mig yr, hög, lycklig.
Ja. Lycklig.
För så känns det först. Som en befrielse.

När mitt ex ringde var jag kort.
– Vad har hänt med dig?
– Inget har hänt med mig. Jag mår bättre nu bara.
– Men sandra. fattar du inte att du bara mår sämre? Fattar du inte det?
Och jag blev arg och slängde på luren för att han störde mig i min dekadens.

Och en söndag, det var dagen efter påskafton så ringde min telefon och det var han.
– Sandra. Jag har träffat någon.

Och efter att vi lagt på satte jag på stereon på högsta volym, hämtade en askkopp från köket och mina cigaretter ur min väska. Och sedan lade jag mig i sängen och rökte tio cigaretter på raken. Blundade, bet mig så hårt i läppen att det började blöda. Och plötsligt kändes allt bara på låtsas.
Vad då träffat någon? Vi ska ju vara tillsammans. Det här är ju bara en liten paus tills vi ses igen.

Och sedan grät jag i två månader. Jag vaknade av att jag grät. Jag grät när jag lagade frukost (för det mesta åt jag inte alls), jag fylle-ringde honom och grät. Jag grät mig till sömns, grät framför hans myspace, grät på barerna, i sängen, framför tv:n, på pallen i köket.

Och när jag slutade gråta kändes hjärtat bara ihåligt, alla ursäkter för att få tag i honom som vettiga.
Jag fikade med carl fredrik och jag sa till honom att tänk om det aldrig går över då? tänk om jag dör så här och förstört allt ihop? Och carl fredrik sa att det är inte så. det kommer att gå över. Men det kändes inte alls så. Det här skulle aldrig gå över. Och jag tänkte att okej. Jag får väl ta det.  Jag får klara av att vara olycklig i resten av mitt liv.
Så kände jag länge. Länge länge länge. Det var en känsla jag lärde mig att acceptera. Att alla pojkar var lite sämre än honom.

Tiden gick och det blev andra årstider, ja flera olika årstider. Och en dag hörde han av sig. Och han undrade om vi skulle ses. Ta en öl – vi var ju vänner nu. Och jag tänkte att det klarar jag. Jag måste det. Jag satt hemma och svalde och svalde för att orka men när jag träffade honom var det inte han jag träffade.
Det var inte han.

Det var inte förrän då jag förstod. Att acceptansen var ett sätt för kroppen att orka gå vidare. Utan jag hade märkt det så hade det slutat göra ont. Och jag tänkte på vad min mamma sa till mig dagen efter han och jag hade gjort slut.
– sandra du kommer inte dö. du kommer inte att dö därför att människans grundinstinkt är att överleva. och du kommer också att göra det. För att du måste.
Och det är inte svårare än så. Kärleken är flyktig. Det finaste som finns kanske, det vackraste som uppfunnits. Men det betyder inte att man inte kan återuppleva det.

Och att göra slut handlar om mod. Att kommer över handlar om ork. Nu är han som ett fint litet minne i mitt hjärta. Tobias. Och jag tänker på en nittonårig Sandra och jag vet att han passade för just henne.
Men inte för mig. Inte nu.

Och det är min historia om att göra slut.

Jag får ganska mycket mail av flera av er.
sådana som inte skrivs i kommentarerna.
ledsna personer med bräckliga hjärtan som inte vet vart de ska vända sig.

mycket om kärlek.
det här gör mig arg på flera sätt.
hur kan det finnas så många tjejtidningar men ingen av dem skriver om kärlek?
bara om sex och ”saker killar gillar” som bara gör folk förvirrade.
jag blir så trött.

men sen finns det mail som inte handlar om kärlek.
flickor som är ledsna men vet inte varför.
Att det känns som att hela ens hjärta ska gå i en miljard bitar och man ligger i sin säng och känner sig ensammast i hela världen men vet inte varför.
det här skrivs det ju för 17 aldrig om.

och vet ni.
när jag var 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19 tänkte jag precis likadant.
Varför är jag så himla ledsen? Varför går det inte över?
här, välkommen till mina tonårsdagböcker med belle and sebastan-citat and spretiga bokstäver:

Min mamma sa till mig
– åh sandra. jag var också så förvirrad när jag var yngre.
och då tänkte jag att visst. Säkert. Då gick det väl över för henne då. Grattis.
Jag kommer alltid känna att mitt hjärta kommer att brista i en miljard bitar.

Men vet ni. Alla ni som har tonårshjärtan som är bräckligare än någonsin;
Det går faktiskt över.
man kommer inte alltid känna sådär.
man kommer inte alltid undra om man är den sista som blir kysst.
eller den sista som blir bjuden på hemmafester. eller blir av med sin oskuld.
eller har svårt att få kompisar. Har svårt att lita på människor.
Om man alltid kommer vara kvar på samma plats och inte komma vidare någonstans någonsin.
Eller vad det än kan vara.
Att man känner sig som det trasigaste lilla krypet som funnits någonsin.

Man kommer inte ligga i sin säng för alltid och undra om livet inte var mer än såhär.
Att stå här, mitt i allting, och känna sig så sorgslig så att man nästan går under.

En dag. När man fyller lite äldre; då kommer man känna sig så mycket tryggare i hjärtat och allt runt omkring hjärtat.
Och man kommer inte sitta på en tunnelbana med en miljard människor runt omkring sig och känna sig som den ensammaste i hela världen.

för så länge man hittar en trygghet i sig själv (ibland tar det längre tid, ibland går det fort som 17 har jag hört) så försvinner en del av tankarna också.
ditt hjärta kanske känns som en satans glasfigur.
det är inte så.
det går över.

en liten bit i alla fall.

Sommaren 2001.
Vi var 16 år och det enda som snurrade i min minidisc var belle and sebastian, kent och caesars palace. Jim Morrison var det vackraste som fanns, pojkar med randiga tröjor kändes kittlande och nattklubbar existerande inte i våra hjärtan.
Håkan Hellström som en utklippt bild i min filofax med ett spretigt hjärta runt. Magiskt men tragiskt.
Det var den första sommaren som min mamma lämnade husnycklarna hemma, åkte till landet och lät mig bo ensam i stan i två månader. Jag kom ihåg att jag stängde dörren, ställde mig på köksbordet och lyssnade på högsta volym till ”Touch me” med The Doors.
Och sen flyttade mina tre bästa vänner in; Vippe, Jonna och Nathalie.
Det var en underbar sommar. Om dagarna låg vi i min säng och pratade om gårdagskvällen. Om nätterna kysste vi pojkar i parker, drack folköl och glömde bort att äta middag. Ibland bar vi in stereon i badrummet och låg i badkaret och drack vin. Folk ramlade förbi och vi satt i köket innan helgerna försvann i någon soffa på någon privatfest.
Och vi dansade. Dansade dansade dansade.
Det var fint.
Och såg ut ungefär såhär:

Vi går på en gata och jag håller dig i handen samtidigt som jag försöker få min tröja att inte åka upp över magen. Det är en röd tröja. En uttvättad och den är för liten och den kliar.
Och du säger
– Vet du?
– Nej, säger jag.
– Jag glömde min halsduk hemma hos dig
Och jag säger
– Vi kan åka tillbaka och hämta den om du vill.
– Nej det behövs inte, säger du. Jag kom bara att tänka på i eftermiddags. Vid klockan två ungefär när vi kom in genom din ytterdörr och det hade varit snö ute över hela gatorna och vi var frusna (minus fem säkert). Och du hade grus under skorna, hårt knutna skosnören och jag sade att om du sätter dig på stolen kan jag ta av dem åt dig och jag knöt upp dina skor och råkade liksom snudda lite över din strumpkant och dina ben brände in i mina fingrar och jag ställde mig upp och andades alldeles för tungt och du lutade dig fram och la dina händer över mina kinder och blundade och dina fingrar var så kalla och jag drog dig till mig och kysste dig mot hallspegeln och ditt hår var elektriskt, fastnade över glaset och jag la fingrarna vid ditt öra och det blev imma för att mina händer var svettiga av närhet och du log men kysste mig tillbaka allvarligare och jag grävde in mig vid din nacke och du viskade något och din tröja åkte av och i bakgrunden hörde jag en sång på radion ur stereon från din lillebrors rum. Dina andningar så djupa och du svalde, pressade dina ögonfransar mot huden. Du började knäppa upp mina byxor, snuddade gjorde cirklar över ryggen och vi föll ner mot golvet – minns du – och jag hamnade underst och jag kunde känna din kropp över mig och jag tänkte något obetydligt och du knäppte upp min skjorta och jag kysste dig över halsen, över fräknarna, och dina läppar vid min axel och du sa vi kanske borde ta av dig halsduken?

När jag var 19 år bestämde jag mig for att gå ner i vikt. Jag hade precis flyttat hemifrån, jobbade natt på seven eleven, sov konstiga tider och drack for mycket öl. Att jag i samma veva började ’ta p-piller och gick upp på både bredden och längden (hej ny bh-storlek) gjorde att jag en dag inte riktigt kande igen mig pa bilder. Det kom smygande, som nagot som bara fastnade pa fotografi. Ett ”men vanta det dar ar val inte jag?”.

Jag hade precis flyttat hemifran och visste inte ens hur man kokade ett agg. Det kunde handa att jag at en pase jordnotsringar till middag. En hel pase, och sedan var jag redo for mitt attatimmarpass nagra gator bort pa valhallavagens seven eleven. En kvall i affaren var jag torstig och drack ett tetrapack gradde istallet for vatten. Det hade gatt ut och ingen skulle ju kopa det anda.

Jag hade aldrig ätit nyttigt i hela mitt liv. Jag behövde inte. Men fotografierna skar in i huden och jag var 19 ar och bestamde mig for att det inte kunde fortsatta sahar. Det var pa tiden att starta krig. Mot jordnotsringarna och 3 kronors nudelsoppa och vetskapen att jag kunde dricka mer ol an alla jag kande.

Sagt och gjort. 
Jag bytte allt bröd jag åt till knäckebröd, köpte matlagningsböcker och började laga rätter med bulgur och quinoa. Köpte ett träningskort.  Det gick fort att gå ner de fyra första kilona.  Min kropp blev nog forvanad over att jag brydde mig. Forstod inte var allt vitt brod och sena utekvallar tagit vagen.
 Men i takt med viktminskningen så växte min ångest. När gick gränsen? Kunde man äta godis ändå?  Min dagbok växte från prat om pojkar och kyssar till matscheman och midjemått.

På natten borjade mina drömmar fyllas av mat. Jag drömde att jag frossade i kanelbullar, vaknade kallsvettig. Började mäta varenda del av min kropp med måttband. Gick in i någon slags soppdiet och räknade varenda kalori.  Åtta månader senare hade jag ett BMI på 17 och jag skrev i min dagbok;
om jag bara slapp tänka på mat. om jag bara kunde överleva en enda timme utan att tänka på vad jag vill äta.

Till slut åt inte mer än 500 kalorier om dagen, tränade fyra dagar i veckan, sprang varje kväll. 
Och jag fick så himla mycket positivt respons.
sandra jag önskar att jag hade de där överarmarna.
vad smal du har blivit, vad fint
Det hände att jag åt i underkläder framför spegeln så att jag skulle tappa matlusten. 
Jag slutade gå ut också. Sparade mina fredagskvällar så jag kunde springa på lördagsmorgonen. 
Mina vänner ringde och sa ”sandra, har du blivit en toffel eller?”
Men jag var ingen toffel. Öl innehöll för många kalorier helt enkelt.
Ingen av mina vänner visste om det här. Inte min mamma. Inte ens min dåvarande pojkvän. Han visste kanske att jag tänkte på vad jag åt, men inte att jag åt så lite.
En gång kom han hem med ett paket yoghurt och han hade köpt den normala fetthalten och inte light. Jag slängde paketet i väggen, skrek åt honom.  Grävde mig ner i sängen och hatade min kropp. Jag var med i något slags viktforum på internet där vi peppade varandra att gå ner. 
Jag kunde köpa för små kjolar bara för att veta att jag skulle komma i dem om någon månad.

I februari 2007 gjorde jag slut med min pojkvan. Det var forodande for mitt hjarta och mitt livsschema blev rubbat. Jag orkade inte ga upp pa morgonen, forsov mig och hann inte ata frukost. Kom hem sent pa kvallarna, glomde trana, at en cheeseburgare till middag. Ville inte tanka, ville inte att nagot skulle vara som forut, det som paminde om honom. Jag sa upp mitt traningskort och slangde all bulgur jag hade i skafferiet. Slutade med mina p-piller, borjade ata spaghetti igen.  Gick med på ett ta ett glas vin en vardagskväll med en vän. Och langsamt men stadigt byggde jag upp en ny varld. En varld jag forsokte ma bra i. Och tio manader efter ett februari fanns inte langre nagra matt kvar i dagboken. Inga drommar om graddtartor och kanelbullar, ingen bultande angest att jag maste ut, ivag, springa av mig frukosten, lunchen, middagen.

Och nu, langt senare, äter jag i princip vad jag har lust med nu. Ett slags lagom, inte ett tetrapack gradde eller en halv portion gronsakssoppa. Och jag vet att det är alldeles för många av er som har en ohälsosam relation till mat.  Balansen är så svår och visst händer det att jag fortfarande mäter mina lär med måttband.

Men alla ni som känner er för otillräckliga, ni är inte ensamma. 
Jag har stirrat sönder mig själv i spegeln. Gör det fortfarande. 
Låt det bara inte ta över er själva. Livet är så mycket mer än smala överamar. Livet ar varma pojkhalsar, sura vingummin och rosévin. Picknickar i parken, ljus choklad med notter och sista minuten-flygbiljetter. Ingen blir lycklig av tjugo centimeter tunna overarmar, det ar inte alltid sjalvklart men jag vet att det ar sa. Jag vet att det ar sa himla val.