Den här boken var lite klurig att komma på hur jag skulle skriva om. Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter av Elizabeth Gilbert sträcker sig nämligen över ett helt människoliv. Och precis som ett människoliv är så har den egentligen ingen specifik handling utan snarare väldigt många handlingar som vävs ihop på grund av att tiden går när man lever.

Alma Whittaker föds år 1800 i Philadelphia i USA. Hennes föräldrar är kända och förmögna botaniker. De ger henne ett liv i lyx bland palmer och exotiska växter, men uppfostrar henne samtidigt stenhårt och strikt. Hennes uppväxt är dessutom extremt sluten – hon får i princip aldrig se utsidan av deras enorma herrgård. Istället bjuder hennes föräldrar in middagsgäster från all världens hörn och kanter som berättar för Alma och hennes syster om världen utanför.

Almas föds med ”ett ansikte som en skål gröt” men med ett skarpt intellekt och en upptäckarglädje. Hon följer sina föräldrars fotspår och hänger sig åt växternas värld. Där försvinner hon in, gömmer sig bakom mikroskopen och trycker undan alla känslor som hon inte borde känna. Som misslyckade förälskelser, drömmar om andra platser och kanske framförallt: sexuell längtan. Hennes holländska hushållerska lär henne att så är livet – inte särskilt roligt men man får göra det bästa av den situation man försatt sig i.

Alma ger ut flera vetenskapliga artiklar (under manligt namn förstås) inom botanikgenren och upptäcker snart sitt stora kall – mossor. Alma ger sig 17 på att bli världens mest framstående inom genren mossor och lägger sedan hela sin själ och liv på detta.

Jag vill inte berätta för mycket, men massor av grejer händer i den här boken. Förälskelser, brustna drömmar, resor, upptäckter. Det här är om något en äventyrsroman, och jag tänkte ofta på klassiker som Skattkammarön, eller Tusen och en natt när jag läste. Egentligen inte den genre jag vanligtvis läser nuförtiden, men väldigt härlig att slukas in i.

En berättelse om att vara kvinnlig vetenskapsman (vetenskapskvinna?) under en tid när man vet att man aldrig kommer få ett erkännande. Om den skamfulla kvinnliga sexlusten, om att vara tvungen att sköta sin ”kvinnliga hushållsplikt”, om revolutionära tankar och att längta till saker som kan te sig så nära men är så oändligt långt bort.

En spännande och lättläst historia att sträckläsa, känns som en classic sommarläsningsroman. Den är förresten nominerad till Årets Bok, litteraturpriset som jag har ett samarbete med just nu.

Finns här och här.

Translation. Just finished reading ”The Signature Of All Things” a novel about a female botanist and her life, discoveries and adventures in the nineteenth century. Apparently it won ”best book of the year 2013” by the New York Times, The Washington Post and The New Yorker.

Fråga:
Hej Sandra, jag tar studenten i år. Alla klänningar överallt är fula. Du har fin stil, snälla hjälp mig! De måste inte vara vita men det är såklart ett plus hehe.

Svar:
Hej! Okej! Din önskan är min lag. Jag gick på internetjakt och fann ett gäng. Man måste nog beställa denna vecka eller nästa för att klänningen ska hinna komma. Hoppas du (och ni andra såklart!) hittar en favvo.

1. Pinafore Dress
2. Skater Dress with Ruffle Neck
3. Linen Shirt Dress
4. Dress With Ruffle Sleeves In Summer Stripes

1. Ness dress
2. Kit dress
3. White High Neck Pleated Dress
4. Lace Up Front Shift Dress White 

1. Cut Out Skater Dress
2. Button-Shoulder Shift Dress
3. Striped Shift Dress
4. Fuzzy Knit Sweater Dress

1. Poplinklänning med knut
2. Klänning med öppning
3. Asymmetrisk klänning
4. Pinafore dress

1. Plunge Pleated Midi Dress
2. Poplin Shirt Dress
3. Stripe T-Shirt Dress
4. Colour Block Sporty Tunic

1. I’ll Take That Net Ruffle Dress
2. Strange Love Crochet Mini Dress
3. Blush Hour Tulle Dress
4. Ponte Open Back Dress

1. Byxklänning med sprund.
2. Satin Babydoll Dress
3. Randig långklänning
4. Kort tvåfärgad klänning

Så här såg jag ut på min egen student. En vintageklänning från sextiotalet, kolsvart hår och en massa himla kajal : )

Translation. Tips for graduation dresses.

I fredags klistrade jag på mig lösögonfransar, knöt en halsduk om väskan och lämnade mitt soliga sovrum.

Utomhus var det ärtgrönt och välkomnande och alla i världens favoritårstid ungefär.

Jag promenerade till Trädgården som äntligen öppnade för säsongen. När jag kom dit klockan 17 sträckte sig kön redan lång.

Jag och Jacob hängde i kön och smsade alla som var försenade och frågade var 17 de var.

Flora stod framför mig så hon fick smaka på mitt kö-vin.

Hade så mycket pepp i kroppen när vi kom in att jag var tvungen att sätta mig i växthusbaren på en stol med Magnus och få ner pulsen lite. Det kändes precis som skolavslutning i kroppen. Att vara så känslostyrd av vädret som jag är suger på vintern men under de varmare månaderna betalas allt tillbaka trippelt!

Träffade till och med en hund.

Sedan mötte vi upp våra vänner vid hamburgerbaren.

Och åt middag. Jag åt vegoburgaren som fick fyra tummar upp av fem.

Hängde med min gulliga superhöggravida kompis. Älskar att hon vaggar runt på klubb med miniperson i sig.

Efter maten tog vi oss ut på dansgolvet för att krama på människor vi känner. Som Filip!

Jag sprang in i Stina som jag lärde känna i Tokyo!

Oskar, Jenny och jag.

Massa kramar.

och pussar.

Jacob som tyckte det var helt orimligt att jag tagit med halsduk fick äta upp det när graderna sjönk. Och låna min såklart.

Elena svarar på lite mail på dansgolvet nbd.

Att stå på trångt dansgolv utomhus i majkvällsljus = en av mina favoritgrejer.

Pontus förevigade allt som vanligt med sin engångskamera.

Siri och Magnus.

Resten av kvällen hängde vi på Trädgårdens under bron-del där det var lite mindre och lite trängre och således lite varmare. Påminde även oss själva att ta med mössa nästa gång.

Allt som allt en jäkla pangkväll. Det bästa är att vi kan göra om allt resten av sommaren som inte ens har börjat än!

Translation. Three days ago our favorite club Trädgården finally opened up for the summer! We drank beer, ate burgers, danced and had lots of fun.

Okej gif:en har inte så mycket med inlägget att göra. Eller – lite kanske i och för sig! För idag handlar det om grejer man hoppats på att man ska älska för evigt. Nämligen tatueringar.

Jag har själv ingen tatuering och ingen tatueringstid för den delen heller (och kommer nog aldrig boka en). Men hade jag däremot gått på stan med en polare, gått förbi en tatueringsstudio och hen sagt nu gör vi det så hade jag haft lätt som en omelett sagt okej let’s go.
Man får ju inte tveka på knäppheter liksom.
Något av det här hade jag skaffat då:

Fingers crossed. Som typ betyder motsatsen till varandra på svenska och engelska ju.

Något litet personligt precis där kjolkanten tar slut. 

Whatever.

Baby.

Fun.

Stjärnkonstellationer efter ens födelsemärken (detta var min drömtatuering när jag var 25 : )).

Pinky promise tillsammans med någon favoritperson.

En favorit Smithsrad för indie dör aldrig. Här på en flaska i och för sig men ändå. 

Ett litet universum ovanför knäskålen (älskar denna!!).

GRL PWR såklart. Denna tatuering har blivit som ett hemligt gang nästan, ser den lite överallt på folk.

Crying boy. Här på ett tyg, men gudars vad fin den vore på en hud.

UPDATE! Fick denna skickad till mig från bloggläsaren Helena som HAR den tatuerad. så fin!

Eller kanske mitt finaste just nu: en bobby pin tattoo!

(vissa av dessa var svåra att hitta källor på, som om ni vet någon som ska creddas så skriv i kommentarsfältet så kirrar jag)

Translation. If I were to get a tattoo (which I probably never will but anyways) I would probably would one of these.

Jag kom på att jag har glömt att visa er den här signerade printen som jag köpte i Tokyo av en konstnär som heter Izumi Shiokawa. Jag tycker den är så väldigt fin i sin enkelhet.

Jag hängde upp den i hallen i en ram från Lagerhaus. Tycker ni förresten jag ska måla dörrgavlarna + dörren i min hall i vitt? Det råder delade åsikter kring detta i min vänskapskrets i alla fall. Förut tyckte jag att som det är nu var så fint, men nu har jag tröttnat lite. Kan nog bli så att de blir vita snart.

Hur som helst, åter till Izumi Shiokawa. Jag köpte även en liten bok han gjort med vad jag antar är bilder på hans vänner. Rev ut sidan på Hiroshi och ramade in i en ram från Skultuna.Det står: ”Hiroshi – I’m not good at giving medicine to him”.
Ett minitips om man vill köpa billiga prints – rama in boksidor vetja.

Förlåt att det tar så lång tid med Tokyoguiden förresten. Måste nog redigera klart min bok innan jag kan skriva den känner jag. I juni, då!

Translation. Prints by Izumi Shiokawa that I bought in Tokyo.