Ny krönika ute idag på Devote. Den handlar om när jag var 21 år och otrogen mot min första pojkvän. Usch det var så hemskt och så sorgligt.

I sin helhet:

Vi har varit ihop i tre år om två veckor. För några månader sedan ringde du på hos mig med två flyttkartonger i famnen och en 12 tums TV. Och så flyttade vi ihop. Jag plockade undan tre hyllor till dig och fyllde skafferiet med sådant du tycker om: kikärtor och linser och sojabiffar. Och sedan bodde vi ihop.
Inte en enda natt behövde jag vara utan dig. Inte en enda natt vaknade jag av att du inte var där när jag skulle krypa upp mot din bröstkorg.
Det började så bra.
Jag åt frukost i ditt knä, du lagade middag när jag kom hem sent från skolan och vi låg med varandra i soffan, på badrumsmattan och i köksfönstret. Du glömde att diska, att bädda, att släcka lamporna när du gick hemifrån. Jag tjatade, igen och igen, och du sa jaja men fällde ändå aldrig ned toalettsitsen. Denna smygandes irritation, som jag förfasats över hos andra par låg efter några månader som en kompakt dimma i vår gemensamma lägenhet.
Och en natt, ett halvår efter att du har flyttat in, skakar jag mig ur ditt grepp om natten och rullar över till den andra kanten av sängen.

I augusti firar vi snart tre år. Tre år med denna tjugoettårige pojke som jag var så förälskad i att jag grät i biosalonger för att jag inte kunde tolka hans sms. Och inatt kommer jag vara otrogen mot honom.

Vi är på en hemmafest ute i skärgården dagen innan min födelsedag. Han måste åka därifrån tidigt, han måste jobba, han måste iväg.
– Jag stannar, säger jag. Ta nattbussen hem du, så ses vi imorgon.
Han kramar mig adjö och två timmar senare efter en öl för mycket blir jag kysst av någon annan bakom ett träd. Jag blir kysst och jag låter honom kyssa mig. Inte mer än så, inte längre än i någon minut men dagen efter vaknar jag av att kroppen känns avgrundsmörk inuti.

Morgonen kryper fram i ultrarapid och till slut är det eftermiddag, till slut ska vi ta bussen in till stan och jag ska träffa honom. Jag gråter hela vägen, gråter över att jag älskar honom, att jag förstört något så stort med något så litet. Gråter över att han inte kommer att sova i min säng något mer, att inte få äta frukost i hans knä. När jag ringer på till vårt hem och han öppnar och ser mig med mascaran i ringliga spår längs med kinderna vet han redan vad som har hänt.

Vi sitter på sängen, och jag fyller år. Jag fyller fucking år och det är än idag den sorgligaste födelsedagen i mitt liv. Jag berättar skamset vad som har hänt, om kyssen, om hur jag kysste tillbaka, om att han inte längre var den senaste med läpparna mot mina. Jag vågar inte titta honom i ögonen. Jag knyter tio knutar på filten framför mig och efter att jag berättat klart väntar jag på hur han ska göra slut på oss. Dessa midnattssvarta sekunder innan han tar min hand, drar mig till sig och viskar,
– Men älskade lilla Sandra. En enda kyss? Du vet att vi är större än så.
Och jag lägger mina armar om hans hals och fortsätter gråta. Gråter för att jag så gärna vill att han ska ha rätt. Att jag så gärna vill att det ska vara han och jag. Gråter över att han inte vet hur jag rullar bort från hans armar efter att han har somnat. Och bara ett par månader efter min födelsedag är det jag som avslutar vår historia. Och inte förrän då förstår jag att även en sextio sekunder flyktig kyss kan betyda så mycket mer än man någonsin kommer förstå när man står någonstans bakom ett träd på en skärgårdsö och druckit en öl för mycket.

—————

Finns även att läsa här.
Säg hemskt gärna vad ni tycker.
.

The third column för devote.se is out today. The link is here, I guess you could try to read it in google translate if you want to : )

Den andra krönikan för Devote är ute idag. Den handlar om att det inte riktigt går att rymma från ångest, att man inte kan klippa av bara för att man sätter sig på ett flygplan och drar. Ungefär så. Ni får hemskt gärna vad ni tycker.

I sin helhet:

Man kan packa två resväskor, lämna över en nyckel, köpa en flygbiljett och resa över ett hav. Man kan ha en avskedsfest, dansa över ett vardagsrumsgolv, ligga i en kompis knä och säga att man kommer sakna dem. Man kan stå på en flygplats, kyssa någon adjö, andas honom i nacken en sista gång och säga, ”tack för det här.”
Man kan sätta sig på ett flygplan, med sina högsta skor för att de inte fick plats att packa ner, dricka rödvinsflaskor i tändsticksstorlek och somna till en tecknad film. Man kan komma hem, till gatorna man känner igen, som man inte har bott vid på flera år. Träffa vänner, ta en öl, en kaffe, en bulle, en fika. Hälsa på barn och hundar som har vuxit och glömt bort en, möta ett gammalt hångel ute på någon klubb, låta honom lägga handen vid ens midja, hamna på en efterfest. Man kan säga ”ja, jag har sagt upp mig.” när folk frågar.  ”Jag vet inte vad som händer nu. Vi får se.” Och ibland tittar de oförstående tillbaka och ibland glimtar något till. Längtan efter att rymma och tappa balansen.

Men mellan måndagskvällar och tisdagsmorgnar vaknar man gråtandes klockan tre på natten för att det trycker så hårt bakom revbenen. Och man sätter sig upp och famlar in till badrummet och sväljer två sömntabletter och försöker tänka på varma mjuka saker. För helt plötsligt är man utan ett hem, utan en säng, utan någon som sms:ar att de ordnar sig.  Man sitter pressad mot en kaklad vägg och inser att verkligheten inte går att forma om hur man än försöker. Att det inte spelar någon roll om man säger upp sig, lämnar allt, köper en enkelbiljett till Paris och talar i stora ord om äventyr. Likt förbannat vaknar man och gråter.
Man inser att man är ensam i alla världsdelar, att hur många mil från honom man än åker, så har han fortfarande gröpt ur något som absolut inte går att laga med nya språk och rutiner. Man inser att även om man inte längre vill krypa ner bredvid honom i en säng, så har han förstört något inuti, rubbat en balans, krackelerat något så grundligt att man drömmer varje natt att man dör. Faller från stup, fastnar i knivar, blir våldtagen i gränder.

Och det är inte förrän man inser det som man lär sig att acceptera att trots att det snart har gått ett år så får det göra ont. Det får göra brista och skära sig bäst som det vill där inne, det spelar ingen roll. För så länge man ställer sig upp, köper den där flygbiljetten, kysser någon adjö, flyger över ett hav, låter ett gammalt hångel dra handen över ens midja och dricker en kaffe i ett välbekant kvarter så är man redan starkare än när det var två. Och en dag går man på en gata och inser att man inte är ensam. Istället är man sin egen viktigaste person och ingen, absolut ingen alls kan längre såra, bryta ner eller vända ryggen till. Man är okrossbar och livrädd på en och samma gång och sedan gör man det bara, vadsomhelst, man bara gör det.

——————————————
Ni läser den även här.

–

The second column för devote.se is out today. It’s about how anxiety is not as simple to get rid of as to just escaping it. It will follow. The link is here, I guess you could try to read it in google translate if you want to : )

Idag börjar jag skriva krönikor för Devote.se’s nya magasin Inspo! Den första hittar ni här. Den handlar om att lämna allt det sorgliga bakom sig när man byter år, för att det helt enkelt inte skulle gått på något annat sätt. Kommentera hemskt gärna här eller där och berätta vad ni tycker.

I sin helhet:

Klockan är tio minuter i tolv den trettioförsta december tvåtusentolv. Jag sitter på en  restaurang i West Village i New York och runt omkring mig sitter mina bästa vänner. De har på sig färgglada partyhattar, skålar i champagne, blåser konfetti och listar bästa ögonblick under året som har gått. Någon räknar ner,
– TIO JÄVLA MINUTES KVAR! Och pekar på mobilskärmen.
Jag sitter i mitten mot väggen och känner hur kroppen krymper en storlek och sedan ytterligare en ju fortare natten når midnatt. Som om huden drar åt och skaver, blod som pumpar och vill ut. Snurrar rummet av champagnen? Är den metalliska smaken i munnen på grund av för många cigaretter? Svartnar det för alla andra runt omkring precis nu också?

När klockan slår åtta minuter i får jag på mig jackan och halsduken och försvinner ner under bordet mot golvet, kryper ut till andra sidan och går snabbt mot utgången. Ingen ser när jag försvinner. När jag kommer ut på gatan är det sju minuter och trettiofyra sekunder kvar till tvåtusentretton. Jag hinner inte dra upp dragkedjan på jackan, hinner inte knyta halsduken. Jag springer runt hörnet, pressar mig mot husväggen och får upp mobilen. Sju minuter och två sekunder kvar. Jag hinner med en sista. En sista låt finns plats i tvåtusentolv och sedan kan jag gå jag tillbaka in till festen. Jag scrollar nedåt i spellistan och klockan slår sex minuter i och sedan klickar jag play.

I don’t have plans and schemes,
And I don’t have hopes and dreams,
I don’t have anything
Since I don’t have you.

I don’t have fond desires,
And I don’t have happy hours,
I don’t have anything
Since I don’t have you.

Jag röker hårt och djupt, blundar vid refrängerna och när låten tonar ut släpper något kallt i bröstet och sedan börjar jag gråta. Panikochskakgråter i exakt femton sekunder, så att cigaretten faller ur sitt grepp och mascaran blir mörk och varm under ögonen. Och så tänker jag på honom. På oss, på allt som försvann, som aldrig kommer tillbaka, det som inte blev. Allt det som fucking inte blev.

Och när femton sekunder har gått sväljer jag tre gånger, lirkar fram en smutsig vante ur jackfickan och drar under ögonen. Jag tränar på ett leende i decembermörkret och så springer jag in.
– EN MINUT KVAR, skriker någon och vi räknar ner. Räknar ner från sextio till ett och jag får en kyss och en kram och ett gott nytt år och vi skrattar. Någon välter ut en tallrik med räkor, en stol går sönder och servitörerna viftar med champagneflaskor med tomtebloss instuckna i flaskhalsarna. Jag klättrar upp på bordet, sluter ögonen och hoppar så högt att händerna träffar taket.
Och sedan dess har jag inte gett dig en enda till tår.
.

From today, I’m writing columns for the online magazine Inspo at devote.se. Only in Swedish, sorry, but I guess you can try to google translate it!

Idag kan ni hitta min allra sista krönika i Sofis Mode ute i landets kiosker och butiker. Handlar om ett av mina mest romantiska nyårsögonblick.
Åh så himla sorgligt att inte få skriva mer sådana här små historier, men har varit roliga ett och ett halvt år i alla fall!

This post is for the Swedish readers. It’s a reminder that my thirty-third and last column in the magazine Sofis Mode is out today.  About a New Years Eve a few years ago.

Veckans krönika i Sofis Mode är ute från och med dag. Handlar om orkanen Sandy och att bo så nära inpå så många människor utan att kunna ta sig någonstans. Den konstigaste veckan i mitt liv på många sätt.

Det här är förövrigt min näst sista krönika i tidningen. Sofis Mode har bestämt sig för att inte ha någon krönikör till nästa år. Det har varit så himla roligt att skriva de här små bitarna ur mitt liv och känns sorgligt att släppa det. Men så himla himla glad att jag fått göra det. Hoppas att jag får chansen att skriva krönikor för något annat magasin snart igen.
.

This post is for the Swedish readers. It’s a reminder that my thirty-second column in the magazine Sofis Mode is out today.  About Sandy the storm.