Idag är en ny krönika ute hos Devote. Den handlar om en gång när jag träffade en kille som jag inte hade fjärilar för, men dejtade ändå för att jag kände att det där med lycklig kärlek och sådant skulle ju ändå aldrig inträffa i mitt liv. Typiskt dåligt tänk, typiskt vanligt tänk tror jag också för den delen.

Finns att läsa här.

Nu tar jag en liten paus i krönikeskrivandet en stund. Det finns inte riktigt tid med det just nu, och jag vill inte göra för många saker på en gång för då blir man bara olycklig, stressad och ledsen. Så satsar på boksläpp, nytt bokmanus (peppar peppar), bloggis och andra spännande grejor som ni får redo på för eller senare (hatar när bloggare säger det men ibland behövs det så oh well).

Hoppas ni tycker om krönikan, säg gärna vad ni tycker.

Translation. New column out today. About dating someone even though you can’t feel the butterflies.

Nu kan man förboka min lilla roman på adlibris och bokus! Oj oj oj vad spännande. Något som dock stör mig något enormt är att den står under fel ålder, 12-15 år. Det ska vara fixat i systemen men tar tydligen lite tid innan det ändras på själva sajterna. Boken är alltså för 15+! obs obs viktigt ju.
Vet inte om jag skulle rekommendera en tolvåring ens att läsa den eh. Hur som! Den finns nu att handla för det facila priset av 120 kronor. Himla bra pris tycker jag, inte så dyrt.

.

Förboka här eller här.

.
Translation. My novel is now out to pre-order here and here!

Månadens krönika för Devote är ute idag. Den handlar om 45 saker jag lovar inför 2014. Nyårslöften brukar oftast vara knepiga grejer som skapar mer stress & ångest än vad som egentligen var meningen från början. Börja träna, sluta röka, äta healthy och spara mera.
Därför skrev jag istället en lista på grejer som ska göra mig till en bättre medmänniska, och snällare mot mig själv för den delen också.

Finns här.

.
Translation. New column in Swedish here today. It’s a list with new years resolutions how to be a better person for yourself and the people you meet.

Svensk Bokhandel kommer ut med en katalog varje år där de samlat böckerna som ges ut under året i Sverige. I katalogen finns även debutantporträtt skrivna av årets debutanter. Man fick en sida ett skriva prick vad man ville på (svårt ju) och jag skrev om mitt skrivande helt enkelt. Tänkte om ni kanske ville läsa.

– – – – –
Jag är femton år och okysst. Jag står i ett badrum med händerna runt ansiktet. Betraktar ögonen, näsan, gropen i hakan. Munnen. Såhär ser ett okysst ansikte ut. Såhär ser någon ut som aldrig blivit tagen med storm, inte ens lite omskakad.
Såhär ser jag ut.
Nedanför på gatan går andra femtonåringar omkring. Sådana som blivit upphånglade och upplevda. Sådana som inte tycker kyssar är någon stor grej. Ingen big deal. I omklädningsrummet efter gymnastiken hör jag de prata om förbjudna hemmafester och att bli av med både oskulder och annat. Det brinner i örongångarna när jag lyssnar. Det brinner av upphetsning och förväntan och senare – när nian närmar sig sitt slut brinner det av uppgivenhet. Jag blir aldrig kysst.

Egentligen borde det inte spela någon roll. Jag har ju gjort många andra saker, besökt Kuba, klappat en levande spindel och fått en kram av en i Spice Girls. Men det känns ändå som att jag helt slösaktigt väntar bort mitt liv. Och det är kanske därför som jag börjar jag skapa den där nya parallella verkligheten. I Word-dokument efter Word-dokument drar jag in killar på skolans toaletter, får sugmärken över halsen under biologilektionerna och kommer alltid hem försent om kvällarna. Jag är oövervinnelig och livsfarlig och har till och med bröst som får plats i en behå under T-shirten. På nätterna bakom ett tangentbord vinner jag tillbaka alla oanvända timmar. Att ingen förstår att jag vet precis hur man ska leva? Kan jag inte få chansen en endaste gång?

Och så – två månader senare, en fredagsnatt i maj lägger en sextonårig pojke sina läppar mot mina. Det känns ingenting. Inte ens ett försiktigt sprakande i maggropen. Noll. Istället är jag bara tacksam att det är över.

Efteråt släpper något. På ett halvår har jag samlat på mig tjugo livs levande pojknamn och en av dem har till och med blivit kär i mig. Jag hittar honom en kväll nersjunken i ett kök, otröstligt gråtande mot en vägg för att jag inte vill något mer än att låta honom hångla med mig när lusten faller på.

I hemlighet är jag livrädd för att alla ska inse att jag egentligen bara är ett skämt. Ett på-låtsas. Någon som var okysst bara ett par månader innan sin sextonårsdag, som tillbringat nästan halva tonåren med att längta. Jag avskyr och hatar henne för att hon bär sådana svarta hemligheter. Hon måste skämmas för evigt.

Och det gör hon nästan. Det tar flera år innan jag förstår att klappa spindlar på Kuba är långt mer imponerande än vilken grabb som helst. Och för att ta tillbaka henne får hon liv igen varje gång jag öppnar en ny textfil. Ibland står hon kvar vid badrumsspegeln, ibland gråter hon. Ibland avfärdar hon Stockholms alla tonårspojkar och ibland ger hon sig hän och kastar sig över dem. Äter hjärtan helt omättligt och utan gräns. Det är oväsentligt. Huvudsaken är att hon får finnas till. För oavsett om hon är livrädd och liten, bortkastad eller nyförälskad har hon alltid huvudrollen. Hjältinnan med osynlig mantel som tar kontroll över sin egen historia. Äger den för att hon kan.

Nu är det dags att utse vinnarna i tävlingen om att namnge tre av karaktärerna i min bok. Jag fick över sjuhundra förslag, så det har tagit en jäkla tid att gå igenom dem, och det var inte direkt det lättaste att välja. Önskar jag hade tio olika karaktärer till att ge bort, eller nej förresten, flera hundra stycken.

Hur som helst! Här kommer de tre vinnarna.

Gabriella.
För det är min allra bästa vän och själsfrände.
Vi träffades första gången när vi var megasmå, våra föräldrar jobbade ihop och hon var så blyg och försiktig där hon stod bakom sin mamma i min hall. Raka motsatsen till mig, jag var vild och galen, men det var så fint moment där i hallen när vi träffades för första gången. Hon fick syn på en av mina katter (hade kanske en miljon djur och hon hade bara en kanin) och undrade om hon fick klappa. Vi blev bästa vänner på studs, hon blev vild med mig och nere vid min damm blandade vi blod och blev kattsystrar. En gång klättrade vi upp i ett träd och vägrade komma ner när hennes mamma skulle hämta henne. En annan gång badade vi bubbelbad i hennes badkar med riktigt badskum och jag tänkte att detta är definitionen av lyx.

Sen försvann hon utan att jag förstod varför, av anledningar som bara föräldrar får reda på och som man själv inte får höra om förrän år senare. Vi hittade varandra igen under åren på gymnasiet då vi hade italienska som gemensam kurs. Bestämde att vi skulle ses och blev oskiljaktiga efter en ”dejt”. Vi hjälpte varandra från att inte drunkna och dö när livet var som värst under tonåren och vi tyckte så mycket om varandra att folk nästan trodde att vi var ihop. Det gör vi fortfarande även fast vi inte ses lika ofta eftersom jag pluggar KTH här i Stockholm och hon i Lund.

Det var med henne jag åkte till Stockholm för första gången ”på riktigt”. Helt sjukt nu när jag sitter på Bagpiper’s Inn med mina klasskamrater och minns tillbaka när hon och jag gick dit och pratade engelska och drack öl som smakade så himla gott (vet nu dock att den är rätt äcklig).

Hon är den vännen man hänger med dagen efter att man förlorat oskulden, hon som dukar upp lyxfrullen med ProViva juice och som säger att det syns på en.

Därför borde en av karaktärerna få heta Gabriella – för jag antar att huvudpersonen kommer få det tufft åtminstone en gång i boken, och då vill man ha en vän som Gabbsan nära. Så att hon inte drunknar och dör, huvudpersonen menar jag.
– Emma

Alice.
En av tjejerna borde heta Alice, bara för att världen suger så mycket så hon gjorde sin egen.
– Alice

Anton.
Därför att anton är min favorit, han är min ståtliga kille med stor näsa och så lång kropp att jag måste sträcka mig längst upp på tårna och lite till för att ge honom en puss. Jag träffade honom innan studenten och idag har han varit min i fyra fina år och häromdagen sa jag till honom att han va min alldeles bästaste vän av alla mina bästaste vänner och han blev helt mållös av lycka. Att jag fortfarande kan göra min fina kille mållös av lycka efter fyra år är så fint att det inte går att beskriva med ord.
– Ida

Grattis! Ni vinner varsin karaktär och varsin signerad bok.

Och här kommer lite bubblare, bara för att de är så fint skrivna och för att jag velade så mycket.

.
Jens. För att så få såg hur underbar han var, min vän. Han var smal och blek och hade ofta migrän. Men han var helt fantastisk och många missade det för dom tyckte han var märklig.
– Hanna

Frida! För att min bästa vän i Paris sedan 5 år tillbaka heter det och hon är den allra bästa vän man kan tänka sig. VI har gjort ALLT tillsammans och hon får liksom mig och andra människor att bli så mkt bättre folk. Hon är rolig, pratar jättegullig skånska, är den mest ödmjuka person jag känner och pratar aldrig skit för att prata skit! Plus att hon läser din blogg sen flera år tillbaka och ville fråga om du inte ville ta ett glas när du bodde här men var för blyg. Hon säger alltid ja till det mesta, är alltid pepp och jag har varit med om de mest galna äventyr med henne pga hennes förmåga att alltid vara på G och öppen inför möjligheter och äventyr. Och så fort man säger något dåligt eller negativt om sig själv så får man alltid höra ett rungande NAAAAEEEEJ! Hon är feminist och pluggar 3e året sociologi på Sorbonne, läser parallellt genusvetenskap och när hon kom till Paris för 6 år sen bar hon basker och långa, svarta sidenhandskar, lyssnade på Jacques Brel, rökte slims genom ett munstycke och såg allmänt sådär fransk ut som man tror folk gör här. Alla borde ha en Frida i sitt liv!
– Isabel

Samuel, eftersom att en kille jag träffade ett tag heter så. Han flyttade till Stockholm och vi pratar inte längre, nu är allt jag har kvar av honom en liten liten cykellampa han gav mig en mörk kväll. Lampan har slutat att fungera nu men jag låter den ändå sitta kvar.
– Josephine

Oliver – för att det stavas likadant som oliver och oliver är goda. Och för att jag var kär i en sådan hela högstadiet (inte en oliv alltså).
– Emma

Min lillasyster Sigrid har precis börjat gymnasiet och har det ganska tufft. Hon känner sig ensam och lite utanför. Hon kom till mig igår och var ledsen och undrade hur jag hade gjort för att få vänner. Och ville så gärna hjälpa henne, men det finns ju ingen bestämd ”få-vänner formel”. Så jag tänkte, att om en av de fyra kompisarna heter Sigrid, blir hon nog lite gladare iallafall! <3
– Astrid

Jag skulle jättegärna vilja att killen hette Oskar. För det heter den personen jag älskar mest i hela världen men han ska förstöra mitt liv om ett litet tag för han ska åka till Asien i tre månader. Så det hade kanske vart en liten tröst att det finns en Oskar i din bok som är kvar hemma hos mig. Och jag tror han hade blivit så glad och rörd om det hände.
– Anna

Gustaf.
 Jag var kär i Gustaf och jag är kär i Gustaf. Men han kommer aldrig bli min, fast det är okej nu. Men tänk att få ha honom i en bok i hyllan och ta fram honom då och då när det vrider sig i magen av avund.

– Emma A

Astrid, Melina och Gustaf. FÖR DET FINNS INGA ANDRA ALTERNATIV SANDRA. Det finns bara de. Och jag skulle bli så jävla stolt då, och kunna berätta det här för just dem. Punkt.
– Hilma

 Stina är bra av många anledningar. Rimmar på fina och vagina, låter bra när man säger eller skriker det (man kan skrika det både snällt och väldigt argt) Och just det, jag heter ju det och jag är ju en av personerna jag gillar mest i världen! Dessutom finns det extremt få fiktionella personer som heter Stina (med undantag för Storm-Stina dårå (men det är ju en barnbok))Så alla vi som heter Stina borde få en fiktiv karaktär att relatera till. Tack för mig!
– Stina

Jag tycker att killen ska heta Lukas för så hette den allra första killen som hånglade upp mig på en fest och fick mig att känna att jag kanske inte är så pjåkig trots allt.
– Tilda

Klara, därför att klara färdiga gå och klara stjärnhimlar och det är ju klart det går. Om man heter Klara så klarar man nog allt till slut och det är ju ett himla fint namn att ge till någon. För en Klara är det självklart.
– ajaM

Translation. The winners in the competition for my Swedish readers where they could name three characters in my novel that will come out this spring.

photosource: 1 & 2