✉
tja sandra.
Jag undrar en grej. Nämligen hur du ser på den nostalgiska delen av dig. Jag upplever dig som nostalgisk? som gärna ser tillbaka, minns och funderar. Det kanske blir så mest i och med din blogg? Jag är i alla fall sån. Men jag känner mig lite ambivalent till hela den grejen. Typ: är det bra? för mig? Jag har nog mest sett det som en negativ sak att jag ältar saker och funderar mycket över det som varit och spelar upp fina minnen i huvudet (ofta saker som idag liksom inte är detsamma längre) typ tänker på ex och sånt. Hur ser du på den nostalgiska delen av dig?
✍
Hej.
Jo, det stämmer nog att jag är väldigt nostalgisk. Men jag tror att om man är en sådan person är det nog viktigt att embracea det. Och fundera lite på varför man just är sådan. Jag har insett att jag exempelvis inte blickar tillbaka för att jag önskar att jag var där igen. Jag har ingen längtan att vara femton, eller tjugo, eller tjugofem år ännu en gång. Däremot har jag nästan ett maniskt beteende att spara och samla information. Att inte glömma bort hur saker kändes och var. Jag tänker att så fort man glömmer något är det ju som att den saken aldrig skedde och på det sättet krymper också minuterna som jag har levt? Att bara leva i nuet och inte bry sig om vad som var förut gör ju att också ens livshistoria blir kortare. Det kanske är ett helt knäppt och flummigt sätt att tänka, men jag vill verkligen försöka minnas så mycket som möjligt för att känna att jag levt så stort som det går. Och det har ju både sina plus och minus-sidor såklart.
Minus:
– Man är ledsen längre.
Att gå vidare är svårare om man bestämmer sig för att inte vända blad på samma sätt som människor som blickar framåt. Sorgeperioden tar ju på något vis kanske aldrig helt slut då.
– Svårt att förstå att andra går vidare.
Herregud vad jag har hållit på med ex och vänner man förlorat med exempel på när allt var så himla bra och så himla fantastiskt. Det här med att man bara skulle komma ihåg de dåliga delarna när saker tar slut för att det är ett sätt för hjärnan att bearbeta blir svårare när man bestämt sig för att minnas allt för framtida katalogisering.
– Fomo. Alltså Fear Of Missing Out. Om jag blundar och känner efter kan jag känna precis hur det är att stå mitt på ett dansgolv och det är flera timmar tills natten är slut. Kan till och med sakna det specifika ögonblicket precis när det sker, för att jag vet att det snart bara kommer vara i minnet. Är helt sämst på att tacka nej till grejer för att jag är orolig att jag missar något jag vill spara på.
– Saknar personer intensivt.
Att förlora någon känns hela tiden. Tänker nästan dagligen på vissa personer som jag inte längre är kompis med, fastän vi kanske inte hörts på flera år av olika anledningar.
– Väldigt känslostyrd i minnet.
Har insett att jag nästan bara minns saker som gjort en inverkan på mig, och minns typ aldrig viktiga saker som namn, koder, ”personer man ska ha koll på för sin karriär” och bla bla bla. Många tycker nog att jag framstår som förvirrad, men jag tror det är för att jag samlar på andra saker.
Plus:
+ Tiden går inte så himla fort.
Ofta säger folk grejer som ”men guuud det där känns som alldeles nyss, var det verkligen fem år sedan?!” etc. Jag känner sällan så. När man är nostalgisk och minns mycket ter sig livet ganska långt har jag märkt. Alltså, självklart kan jag också känna ibland ”what!? hände inte det där nyss?” men i överlag liksom.
+ Bättre skribent.
Jag kan snabbt hamna i mindsetet att vara typ femton år bara genom att sätta på en låt från den tiden eller så. Jag minns precis hur det känns att vara okysst och ensam om jag anstränger mig, och det gör det enklare för mig att skriva om de sakerna. Det kan nog även göra en känsligare på ett bra sätt, att man har lättare att sätta sig in i situationer eftersom man minns själv hur det var.
+ Bättre bloggare.
Dokumentationsmani är ju ett stort himla plus om man bloggar : )
+ Ingen bakåtsträvare.
Tvärtom vad man kanske kan tro så tror jag att nostalgiker ej är bakåtsträvare. Typ när folk säger ”Ungdomar nu växer upp så fort” eller ”Sådär mycket drack inte jag när jag var femton” eller ”Så där har jag aldrig tyckt någonsin” så tycker jag de ofta har fel. Folk har en tendens att glömma bort hur det var, att de också varit små, rädda eller haft svårt att se nyanserat. Att minnas grejer gör ju att man faktiskt kommer ihåg att det var visst precis sådär för mig, och det blev bra ändå.
Hmm.
Alltså för att liksom sammanfatta så tror jag att om man nu råkar vara en person som har en tendens att blicka bakåt ska man nog bara omfamna det. Det finns nog inte så mycket annat att göra. Alla är olika och då kanske det är viktigast att hitta det bästa i det som man själv är, om du förstår?
puss.
