När vi vaknade dagen efter stormen såg det ut såhär utanför fönstret.
Varken varmvattnet, mobiltäckningen, internet, elen eller gasen fungerade inte så jag, Adrian och Hjalle bestämde oss för att gå hem till Adrian i Nolita och kolla läget där.
Ett enormt träd hade knäckts och låg över trottoaren på Houston Street.
Hemma hos Adrian fanns både gas och varmvatten! Hurra! Dock ingen el, internet eller mobiltäckning, men det fick vara. Vi kokade kaffe.
Sedan gick vi ut på gatan igen.
Vi träffade på Nina, Max och Matilda av en slump. De skulle ner till Financial District och se hur det såg ut därnere eftersom ingen liksom hade en aning om något. Vi bestämde oss för att följa med.
Människor som står i kö vid en telefonautomat för att ringa.
fint.
Vi gick och gick på tomma gator i Chinatown där allt var nedstängt.
Sedan höll jag pa att frysa ihjäl så när jag, Adrian och Hjalle råkade gå förbi en öppen vinaffär bestämde vi oss for att gå hem till Adrian igen istället.
Hjalle hade jätteont i örat men inga apotek var ju öppna. Vi testade lite olika trix, här ligger han med saltvatten i örat om jag minns rätt.
Sedan blev det mörkt. Vi åt ett gryta som fanns i frysen efter som allt ändå skulle bli gammalt typ imorrn.
Matilda.
Satt och pratade om viktiga och personliga saker och drack rödvin. Det var väldigt fint ändå.
Dagen efter hade Micke, som är Adrians mammas kompis och som bodde hos honom när han var på besök lagat omelett! Bra överraskning att vakna till.
Vi gick ut i ett soligt men tomt Nolita.
Vi skulle traska upp till 40:e gatan för att vi hört rykten om att mobiltäckningen fungerade där.
Det gjorde den! Vi smsade våra mammor och sa att vi mådde bra och sånt och kollade vad som hände med resten av New York via twitter, vi hade ju inte haft någon kontakt med omvärlden på över ett dygn.
Sedan gick jag, Adrian och Hjalle hem till mig för att tömma min kyl på maten som fortfarande gick att äta.
Hemma mötte vi upp Joakim! Vi hade lite glömt bort honom sen vi hade lämnat honom igår och han kunde ju inte få tag i oss. Han blev helt överlycklig av att träffa oss igen och vi skämdes lite.
Vi gick till samma vinaffär vi varit på under gårdagen för att hitta ett rödvin till middagen. Man fick ficklampor när man kom in för att kunna lysa på flaskorna.
Sedan skulle Hjalle springa hem och hämta lite grejer. Vi hittade en öppen bar och satte oss och väntade. Eftersom elen inte funkade kunde han ju inte trycka på porttelefonen så det var extra viktigt att vänta på folk på bestämda platser och så.
Väl hemma värmde vi på risotton som vi hade lagat hos mig för några dagar sedan och åt kyckling till som Micke hade köpt i Midtown.
Micke, Hjalle och Joakim.
Adrian.
Jag offrade mina sista mobilbatterier för lite bakgrundsmusik. Och så slutade den fjärde dagen av storm i New York.
Just det,
Sedan vill jag säga att jag blir frustrerad och ledsen över de kommentarer som handlar om att jag inte har tagit den här stormen på allvar och ”gottar mig i mat när folk dör”. Det var ingen tvekan för mig att jag skulle fotografera och berätta för er hur jag har upplevt den här veckan. Jag tyckte och tycker att det finns något intressant och unikt i att se hur allt vänds upp&ner utifrån någons egna perspektiv. Det är så lätt att sitta framför en dataskärm och skriva att jag ”inte bryr mig” eller ”romantiserar” stormen. Herregud. Jag kunde inte bo i mitt eget hem på en vecka, vi hade ingen mobiltäckning, hade ingen koll på vad som hände – självklart tar vi hand om varandra och lagar middagar och försöker klara oss så bäst vi kan. Pratar om livet, är tillsammans, lånar halsdukar och försöker må bra. Men bara därför betyder ju inte det att jag skulle förminska andras lidande. Jag förutsätter att ni även läser tidningar och får en bredare bild av vad som har hänt under den här stormen. Och självklart har jag efteråt donerat pengar och lusläst varenda artikel för att veta vad som pågår i staden jag bor i. Man gör så gott man kan när man inte ens kan ringa hem till sin mamma. Det är nog vad jag har att säga om den saken så att ni vet. Jag förstår att det är svårt att sätta sig in i känslan som funnits här bland människor när man inte var här när det hände. New York som stad har varit helt otroliga på att hjälpa folk och sett till att så få som möjligt behövt gå hungriga och kalla. Det är förstås en skillnad när något sådant här händer i ett i-land, eftersom hjälp finns direkt och staden faktiskt fortsätter, trots stormar och orkaner. Och om några faktiskt tycker att jag aldrig borde berättat vad som hände mig förra veckan får det nog stå för er, jag vill dela med mig av mina erfarenheter och jag hade själv velat läsa om en sån här händelse ur ett personligt perspektiv utöver en dagstidnings.
