Idag börjar jag skriva krönikor för Devote.se’s nya magasin Inspo! Den första hittar ni här. Den handlar om att lämna allt det sorgliga bakom sig när man byter år, för att det helt enkelt inte skulle gått på något annat sätt. Kommentera hemskt gärna här eller där och berätta vad ni tycker.

I sin helhet:

Klockan är tio minuter i tolv den trettioförsta december tvåtusentolv. Jag sitter på en  restaurang i West Village i New York och runt omkring mig sitter mina bästa vänner. De har på sig färgglada partyhattar, skålar i champagne, blåser konfetti och listar bästa ögonblick under året som har gått. Någon räknar ner,
– TIO JÄVLA MINUTES KVAR! Och pekar på mobilskärmen.
Jag sitter i mitten mot väggen och känner hur kroppen krymper en storlek och sedan ytterligare en ju fortare natten når midnatt. Som om huden drar åt och skaver, blod som pumpar och vill ut. Snurrar rummet av champagnen? Är den metalliska smaken i munnen på grund av för många cigaretter? Svartnar det för alla andra runt omkring precis nu också?

När klockan slår åtta minuter i får jag på mig jackan och halsduken och försvinner ner under bordet mot golvet, kryper ut till andra sidan och går snabbt mot utgången. Ingen ser när jag försvinner. När jag kommer ut på gatan är det sju minuter och trettiofyra sekunder kvar till tvåtusentretton. Jag hinner inte dra upp dragkedjan på jackan, hinner inte knyta halsduken. Jag springer runt hörnet, pressar mig mot husväggen och får upp mobilen. Sju minuter och två sekunder kvar. Jag hinner med en sista. En sista låt finns plats i tvåtusentolv och sedan kan jag gå jag tillbaka in till festen. Jag scrollar nedåt i spellistan och klockan slår sex minuter i och sedan klickar jag play.

I don’t have plans and schemes,
And I don’t have hopes and dreams,
I don’t have anything
Since I don’t have you.

I don’t have fond desires,
And I don’t have happy hours,
I don’t have anything
Since I don’t have you.

Jag röker hårt och djupt, blundar vid refrängerna och när låten tonar ut släpper något kallt i bröstet och sedan börjar jag gråta. Panikochskakgråter i exakt femton sekunder, så att cigaretten faller ur sitt grepp och mascaran blir mörk och varm under ögonen. Och så tänker jag på honom. På oss, på allt som försvann, som aldrig kommer tillbaka, det som inte blev. Allt det som fucking inte blev.

Och när femton sekunder har gått sväljer jag tre gånger, lirkar fram en smutsig vante ur jackfickan och drar under ögonen. Jag tränar på ett leende i decembermörkret och så springer jag in.
– EN MINUT KVAR, skriker någon och vi räknar ner. Räknar ner från sextio till ett och jag får en kyss och en kram och ett gott nytt år och vi skrattar. Någon välter ut en tallrik med räkor, en stol går sönder och servitörerna viftar med champagneflaskor med tomtebloss instuckna i flaskhalsarna. Jag klättrar upp på bordet, sluter ögonen och hoppar så högt att händerna träffar taket.
Och sedan dess har jag inte gett dig en enda till tår.
.

From today, I’m writing columns for the online magazine Inspo at devote.se. Only in Swedish, sorry, but I guess you can try to google translate it!

Den trettionde krönikan för Sofis Mode är ute från idag. Handlar om natten då det gick sönder, fast det visste vi inte än.

I sin helhet:

Om sex dagar gör han slut. Vi är på semester och jag kan inte sova. Han ligger på andra sidan sängen för att vi har bråkat. Jag vet inte ens om vad, vi stod på en konsert och han höll mig i handen, vi stod mitt i folkhavet och hans hand var i min men ändå började jag gråta. Jag försökte sluta men kunde inte, sprang in på toaletten, hämtade papper och han undrade vad det var men jag visste inte vad jag skulle svara. Han frågade om vi skulle gå tillbaka till hotellrummet och det gjorde vi, vi drack whisky och spelade UNO och han kysste mig inte en enda gång. Jag ville lägga min hand på hans lår men vågade inte. Efter att vi borstat tänderna sköt jag mig så långt ifrån honom jag kunde i sängen, och han blev arg och frågade vad det var med mig. Jag sa att det inte var något. Att jag ville vara ifred. För så säger man när man vill det minst av allt.

Och nu sover han tungt och jag ligger sjuttio centimeter ifrån honom och hans hud luktar så jävla gott. Luktar så överjävla fantastiskt men han kysste mig inte en enda gång. Det var bra mellan oss för bara två veckor sedan, den senaste gången vi sågs. Han mötte mig på flygplatsen, vi gick ut med hans vänner, hånglade mot en bardisk, delade på en pizza. Han krokade sitt finger i mitt när han körde bil. Det var bara fjorton dagar sedan.

Jag måste ha somnat för när klockan slår halv fyra på morgonen vaknar jag av att han säger mitt namn. Jag vänder mig om. Hans ögon är öppna men jag är osäker på om han är där. Jag låter honom dra mig över till hans sida av sängen, väntar på vad han ska säga. Han tar ett djupt andetag.
– Lova mig att vi stannar här.
– Vad menar du?
Han upprepar, uppfodrande, bestämt och med eftertryck i alla stavelser.
– Lova att vi aldrig åker härifrån, att vi alltid är kvar. Lova det.
Jag klättrar upp över honom, lägger mig på hans bröst, hela min tyngd mot hans kropp. Andas in hans mjuka kinder och han placerar sina händer på min rygg.
– Du måste lova.
Då börjar jag gråta. Jag pressar mina panna mot hans och tårarna rinner ner över hans nacke. Han lutar sig mot mitt öra.
– Vi kan aldrig åka härifrån, förstår du det?
Och jag svarar jag lovar, jag lovar. Vi stannar. Och då andas han ut, djupt och tungt och försvinner bort igen. Släpper taget om min rygg, somnar om.
Och dagen efter packar vi ihop resväskorna, lämnar hotellnyckeln i receptionen och åker därifrån.

.

This post is for my Swedish readers. It’s a reminder that my thirtieth column in the magazine Sofis Mode is out today. Somebody actually wrote a rough translation (!) in the comments if you want to know what it is about.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=OrxxHlRs85U[/youtube]

Pyntar bort det måndagsgrå med lite hångelfint. Varsågoda.

source.

source.

source.

så himla fin dikt bara.