Jag har samlat på mig hundratals sådana här sedan i juni i hopp om att det ska kännas lite mer/kännas lite mindre. Tänkte att ni också skulle tycka om.
Du hittar källorna här.

.

Beautiful words. You can find the pic sources here.

Nu har jag varit singel i precis tre månader. Jag läste någonstans att man skulle bestämma sig för ett datum, och sedan skulle man tänka att det var okej att vara så jäkla ledsen ända fram till det datumet. Men efter det skulle man ta sig i kragen, acceptera att det som hände har hänt och att världen helt enkelt har andra planer för en. Ja, så jag bestämde att det här skulle bli mitt datum. Nu är det september. Han gjorde slut dagen då sommaren började och idag är höstens första dag. Tre månader. Det känns ibland som det bara var en dag sedan som han låg bredvid mig och ibland som som om han aldrig någonsin har varit min.

Månad 1
Som en grumlig mardröm. Första veckan satt jag på jobbet framför min dator och lyckades inte göra en enda sak. Nina lät mig sitta där, skrev allt som behövdes skrivas, blev inte arg när jag gick ut och rökte fem cigaretter på raken eller kräktes på en toalett istället för att hitta på en rolig idé. Jag ringde honom varje dag och grät att jag skulle dö utan honom och trodde på riktigt att det var så. Låg på mitt sovrumsgolv och orkade inte stå upp. Min mamma kom till New York i slutet av veckan för att ta hand om. Vi skulle göra manikyr men det gick inte för att händerna darrade så mycket. Var så himla trött men kunde aldrig sova.
Fick märkliga blåsor på hela överkroppen som inte ville forsvinna på flera dagar. Drack rödvin och räknade till tre ringar under varje öga. Vi pratade varje dag. Jag skrek åt honom i telefon, ångrade mig ringde och bönade att ta tillbaka mig, ringde igen och var iskall och sa att jag mådde bra. Tog promenader vid vattnet, lyssnade på samma låt om och om igen (den här), vaknade flera gånger om natten med klappande hjärta och trodde att jag bara hade drömt alltihop.
I slutet av den andra veckan bjöd jag ut en vacker amerikan som jag visste tyckte om mig, för att jag tänkte att det skulle göra saker bättre. Det var såklart för tidigt och jag mådde bara ännu sämre. Vi hånglade i en hiss och jag grät på en toalett när han var och köpte vin till oss för att det var fel jävla läppar. När månaden var över kändes det nästan overkligt, så jäkla befriande att jag faktiskt hade lyckas överleva utan honom. Han ringde mig en sista gång en måndag och frågade hur jag mådde och jag sa att nu är det dags för oss att sluta prata, för jag orkar inte gå runt och tänka på när nästa gång du ska ringa mig kommer att bli.

Månad 2
Joakim packade sin väska och flög över. Flyttade in hos mig, kramade mig, lyssnade, pratade, pussade. Ställde mig upp när jag föll ner, torkade tårarna när vi stod på dansgolv, la sig bredvid mig när jag inte orkade gå ur sängen på morgnarna och visade roliga bilder på instagram. Drog ut mig på dagsfester, fick mig en dag att skratta så jag ramlade ur en soffa, satt på trottoarer och berättade hemligheter. Och en söndag i mitten av månaden frågade någon hur lycklig jag var på en skala från ett till tio och jag kunde svara att just idag var det banne mig en åtta. Och vi skålade i frozen margaritas fastän klockan var alldeles för tidigt på en söndag och någon sa att man nog blir lycklig för en stund av att saker är ostrukturerade och knäppa.
Träffade en ung man med strålande axlar som hånglade upp mig på gatorna, på barer, i hans säng, på hans brandtrappa och i mitt vardagsrum. Som sa att jag var rolig, knäpp och het. Som lirkade sig in mellan mina lager kläder på klubbar och maratontittade på youtubeklipp på söndagarna. Jag började äta igen, spaghetti på italienska restauranger, soppor och wraps och till och med ett och annat ostron igen. Någon sa att jag såg ut att må bättre. Jag bestämde mig för att inte kolla hans facebook, twitter och instagram på en hel vecka och jag klarade det. Tog sömntabletter varje natt men gick i alla fall och la mig i tid. Oftast.
Saknade honom väldigt mycket. När man inte längre var lika ostabil som i första månaden blev dagarna så tydligt tomma av att han inte ringde mer, aldrig mer, och frågade hur jag mådde eller hade det. Jag hittade en låt jag visste att han skulle älska men kunde inte skicka den till honom. Vet inte hur många gånger jag önskade att han bara skulle sitta bredvid mig, bara sitta där, bara vara bredvid mig, en liten liten stund. Jag grät i duschen och färgade håret ljusrött.
Den sista veckan kom förstås samtalet som jag hela tiden förstått skulle komma men önskat att jag bara fått för mig. Att det fanns någon annan. Såklart. Jag stod utanför en restaurang i West Village och svarade att jag hoppades att han skulle bli påkord av en jävla lastbil. Bytte repeat-låt till denna.

Månad 3
Mådde märkligt nog så mycket bättre efter att han ringt och berättat. Innan hade allt varit så förvirrande. Åkte till Sverige på semester. Hade inte stått på en flygplats sedan alla de gångerna som jag hälsat på honom på andra sidan USA. Det var samma terminal, samma kiosker, samma flygbolag. Låste in mig på en toalett och försökte andas bort ångesten. Kändes så mycket som att han skulle stå där när jag landade. Men han kommer aldrig mer stå där. Sista dagen i Stockholm träffades vi på ett cafe. Jag hade inte sett honom sedan i maj och då hade vi varit ihop. Jag visste att jag behövde en annan sista bild, behövde se att han inte ville längre. Grät ner hans jackärm och ställde hundra frågor som inte gick att svara på.
Det värsta var nog att det var Ludvig som satt där. Under de två och en halv månader ifrån varandra hade jag byggt upp helt andra, nya bilder. Den här mannen som gjorde slut helt plötsligt, blev kär i någon annan och som såg så himla glad ut på alla bilder där jag inte var med. Jag hatade honom. Men när vi sågs var det Ludvig som satt mittemot och han var min en gång, faktiskt alldeles nyss, och det var en fruktansvärd känsla. Grät på planet hem i sju timmar i sträck och den nioåriga flickan som satt bredvid mig kunde inte sluta stirra. Vägde mig och kunde konstatera att jag gått ner fem kilo sedan det slutade vara vi. Så jävla ovärt.
De sista veckorna av augusti var enklare att andas i än jag först varit beredd på. Att vara i Stockholm en liten stund gjorde att jag uppskattade så himla mycket att vi aldrig bodde i New York tillsammans. Min lägenhet har nästan inga minnen med oss och det är likadant med gatorna, restaurangerna, affärerna och barerna. De är bara mina. Det här är min stad och även om han tog så mycket tog han inte New York. Och det är jag så jäkla glad över.

Nu börjar den fjärde månaden, nu börjar mitt liv utan honom på riktigt, för det har jag bestämt. Vissa tycker jag har varit knäpp som har varit så öppen med hur jag känt kring det här sorgliga, men jag vet inte på vilket annat sätt jag hade kunnat göra. Jag var tvungen. Och jag tror också att ju mer öppen jag har tvingat mig själv att vara, desto mindre kan jag hoppas på att allt ska bli som förut. För det är den värsta känslan, när man går runt och någonstans tänker att han ska höra av sig och säga att han ångrar sig. Det går inte, så måste man sluta tänka omedelbart. Den här texten gör det fullkomligt omöjligt att något sådant skulle hända. Jag tror ärligt talat inte ens att jag vill att det ska hända längre.
Men jag är glad över att jag har varit så jävla kär i någon, att han var så kär i mig. Att han satt på en middag och försökte förklara för någon hur fina mina knän var, att han målade en cykel rosa på min födelsedag och glömde bort vad jag sa när han tittade på min mun. Att vi hade så jäkla roligt och allvarligt på samma gång, att det kändes precis såhär, att vi trots att vi varit tillsammans så länge aldrig slutade hångla upp varandra överallt. Att jag har älskat någon så handlöst och varit så stolt, trygg och lugn. Det kan ingen någonsin ta ifrån mig, det finns där och kommer alltid göra.

Livet kommer inte att bli som det var innan, någonsin igen. Det blir något annat istället, förhoppningsvis (och antagligen alldeles säkert) något bättre. Jag har varit lycklig förut och därför kommer jag bli det igen för så fungerar det. Och det handlar inte om att ha en pojkvän eller inte, bara om att vakna upp och vara glad över att man gör det. Paris finns, parmesanost finns, hundvalpar, rödvin och takfester finns.
Allt blir bra en dag. Hej hösten.

source.

Ny krönika ute idag i Aftonbladets Sofis Mode. Såhär känns det.
I sin helhet:

Det är som att du dör helt plötsligt. Det är som en onsdag en måndag en tisdag, som att vi skulle ta bussen någonstans, vartsomhelst. Men just idag kommer den en minut för tidigt. Det är som att vi går över gatan, och jag tar mig precis till trottoaren. Du är någon meter bakom och allt jag hör är ljudet av att du inte hann över, ljudet av bromsar och ljudet av ingenting, det som inte låter, när världen stannar för en liten sekund. Jag hinner se de frysta ansiktsuttrycken vid hållplatsen innan jag vänder mig om, innan du ligger under busskroppen med axeln urled och i en ställning jag inte känner igen.  Jag tränger mig förbi folkmassan, förbi en busschaufför som tappat orden, förbi blodspår och en trasig jacka.

Det är som att falla ner på knä och hålla ditt huvud mellan mina händer, försöka att hitta din blick igen. Det är som att ligga framstupa på en gata med din nacke mot mina lår, med din mun försiktigt öppen men inga ord som kommer ut. Din lugg som faller ner över min tröja, ett smutsigt skrapsår i din panna. Det är som att pressa läpparna över varje del av ditt ansikte utan att du vaknar upp. En ambulanspersonal som kommer, ljudet av sirener någonstans i bakgrunden, du som försvinner iväg in i en bil, mina händer fläckiga av blod och någon någonstans som drar mig därifrån. Titta inte, inte nu, inte än.

Det är som att stå på din begravning, i mörka kläder och bultande hjärta. Ett hjärta jag inte vill ha, du kan få det, jag kan inte bära det nu vi byter plats. Det är som att packa ner dina skjortor i kartonger och nicka när de ringer och beklagar sorgen.

Det är som att själv dö. Som att när du försvann under hjulen, när bröstkorgen krossades och din ena vante flög över gatan, som att jag var med dig där under. Som att mina lungor också gav upp, som att allt som var mitt försvann när en buss kom in till stationen sextio sekunder för tidigt.

Det är som att ligga hulkandes över en toalettstol på en italiensk restaurang, med människor utanför som fortsätter sina liv, allas liv som fortsätter, årstider som går förbi fastän du är inte här hos mig. Det är som att sluta andas, sluta fungera, sluta bry sig. Det är som att dö, varje gång jag tänker på att du inte är här hos mig. Som att jag aldrig kommer stå upp igen om jag inte backar tiden, stoppar bussen, om jag inte hade svarat på det där samtalet när du ringde till mig och sa att du inte längre ville vara min.
.

This post is for my Swedish readers. It’s a reminder that my twenty-first column in the magazine Sofis Mode is out today.

source.

En månad med detta kaoshjärta är över. Fy. fan. vad. skönt. Denna månad kommer aldrig mer tillbaka, den är över för alltid. Och snart är det två månader och sedan tre och en dag minns jag inte hur han ser ut när han vaknar på morgonen eller hur han borstar tänderna.
Mina bästa överlevnadstips i och med att jag uppenbarligen överlevde:

1. Hitta på något varje dag. Även om man inte vill. Även om man inte orkar. Man ställer sig upp. Man går ut. Man gör något. Dagen har bara 12 timmar och sedan börjar en ny och man behöver aldrig mer tänka på den som var innan igen.
2. Bara äta saker som man inte behöver tänka på hur de smakar. Cheeseburgare till exempel.
3. Lyssna på genomledsam musik varvat med väldigt arg. Denna är bra.
4. Springa. Jag har tränat fyra gånger i veckan under den här månaden. Sprungit och sprungit på ett löpband med musik på högsta volym.
5. Klappa på alla hundar man ser. Krama också om man får chansen.
6. Bli full, drick vinet, gråt dansa sparka på någon himla vägg. Upprepa.
7. Hångla. För att det är svinmysigt och allt känns bättre för en stund.
8. Älta älta älta men till slut måste man låtsas vara glad ibland också. Man går på det själv, i alla fall för några korta stunder.
9. Skriva. Jag har fyllt anteckningarna i min mobil med listor. De här sakerna gör mig glad, de här ögonblicken innan honom var jävligt fina även om han inte fanns, anledningar varför vi inte borde vara ihop, saker jag ska göra med mitt liv sen och så vidare. Så fort jag vill ringa honom skriver jag istället.
10. Ta bort honom från alla sociala medier. Radera hans nummer. Ring inte. Eller ring som fan hela tiden och jämt först, men sluta sen. Han vill inte. Det finns inget man kan göra. Inget. Det är över, det kommer aldrig tillbaks. Det är slut.

Ny krönika ute i Sofis Mode idag. Den handlar om den sista fredagen som vi var ihop.
I sin helhet:

Han ringer mig en fredag och jag vet vad han ska säga. Jag vet det för att jag ringde honom samma tid för tjugofyra timmar sedan och frågade varför jag har så ont i magen. Han är tyst i telefonen, jag hör hans andetag, hans fina älskade jävla andetag. Det ar fredag och jag har druckit tio glas vin och ätit två skedar tomatsoppa sedan vi hördes senast. Jag vet inte hur länge han är tyst, kanske en sekund, kanske femhundrasextioniotusen. Men sedan säger han det bara.

Jag tar tag i en vägskylt, står i hörnet West Broadway och Grand Street, min kompis sitter inne på restaurangen och har lovat att vänta hur lång tid det än tar. Men det tar bara tio minuter.
– Jag vill inte längre.
Jag måste krypa ihop i fosterställning på gatan, klamra mig kring knäna och svara att det inte går. Att det här inte går att ta bort bara så.

Det är lite mindre än sex veckor sedan som vi stod i Brooklyns botaniska trädgård. Första sommarvärmen, körsbärsträden som blommade ut, så jävla överfint och som en dålig romantisk komedi.
– Här måste nog många gifta sig.
– Ja, fast vi kan väl gifta oss i Frankrike.
Och då tittade han på mig och skrattade.
– Ditt knäppo, går du runt och tänker på sådant här?
Och så lyfte han upp mig och pussade mig över kinderna och jag pressade min näsa mot hans och tänkte att det är väl klart jag gör, det är ju du.

Lite mindre än tre veckor sedan som jag låg i hans säng och han kysste mig tills jag somnade, av ingen särskild anledning mer än att han ville, och åtta timmar senare vaknade jag av att hans läppar fortfarande var tryckta mot mina.

Och nu sitter jag inklämd mot en vägg i en gatukorsning i en stad och viskar att jag kommer dö om han inte kan krama mig en sista gång. Och då gråter han, men säger inte förlåt. Säger inte jag ångrar mig, vi ordnar det, jag vet inte vad jag pratar om. Han bara gråter och säger jag vet. Jag vet, Sandra.

När jag lägger på börjar det regna. Kaskadregn, som om himlen öppnat upp sig för att kräkas över mina tygskor. Och det slutar inte regna förrän dagen efter, det regnar och regnar och jag har inget paraply, står mitt i Soho och röker cigaretter som släcks efter första blosset, som går av och smulas ihop i våta högar på marken. Som blir till ingenting.

.

This post is for my Swedish readers. It’s a reminder that my 20th column in the magazine Sofis Mode is out today. It’s about the night we broke up.