kärlek.

questions and answers part 12. about love.


source: olivia bee.

Här kommer en av de sista delarna av frågestunden sisådär tio månader för sent. Just den här delen är lite svår. Är ju ingen expert eller något kärleksgeni direkt. Oh well. Här kommer frågor och svar.

hur gör man om man sett en på sin skola som man inte känner och inte har några gemensamma vänner men tycker att han är fin och det kanske är så att han tittat på en ibland?
Adda på facebook är väl det allraste smartaste sättet att enkelt få kontakt med någon. Och sedan att se till att hamna i samma situationer som honom. Var fikar han, kan man hamna på samma hemmafest? Vad gillar han för musik, filmer, platser? Ju mer information du har desto större chans till ett samtal. Hamna bakom honom i skolmatsalen, slänga iväg ett ord över en chili con carne, ett leende vadsomhelst. Jag var livrädd och hemskt blyg när det gällde kärlek när jag gick i skolan och var blixtförälskad i olika pojkar i skolkorridoren som det aldrig hände någonting med. men jag tror på att med små medel få honom att märka att du finns. Och om du är modig kan du säga hej och fråga om han vill följa med dig eller dig och dina kompisar på en fika efter skolan eller så.

vad gör man när man äntligen fått killen som man suktat efter hur länge som helst, men han är förfärlig på att kyssas?
Ska man säga till att han gör fel? Jag är förbannat kär, men jag älskar hångel och om han gav mig lite ångest över att det är hundpussar jag kommer få inom den närmaste tiden. och det går ju inte..
Har du råd till en förtvivlad 16årig tonårsflicka?
Tack för den finaste bloggen som är livselexir för alla som älskar livet, har krossade hjärtan eller vill se ett knippe fantastiska bilder.
Oh tack <3 Jag dejtade en pojke en gång som kysstes som en helikopter och det gick ju bara inte. Jag vågade inte säga någonting och slutade bara att svara på hans samtal till slut. Himla fel strategi egentligen, han var så söt och lyssnade på fin musik och skrev tonårsspretiga kärleksdikter till mig, men jag vågade inget annat. Jag tror såhär; alla gillar nog att kyssas på ungefär samma sätt men vissa har bara inte förstått tjusningen med kyssar. Prova att säga ”jag gillar när du kysser mig såhär” och försök försiktigt leda honom in på rätt spår. Folk tycker verkligen inte att det är några konstigheter när man säger vad man tycker har jag märkt på senare dagar. Han är sexton år och vill göra rätt, han kanske bara inte riktigt än vet hur.

Hur gör man om man träffat en fin person som smakade sött och som man tänker på varje dag men antagligen aldrig kommer träffa igen?
Facebook!

Vad är ditt bästa tips när man saknar sin pojkvän så väldans mycket och bara vill att han ska vara härhärhär?
Man skypar. Och smsar. Och skriver långa mail. Och ser någon fin film och gråter en skvätt. Och sen biter man ihop och tänker att det är bara en period det är inte för alltid. det går över det går över.

varför är vissa flickor nästan sexton år, okyssta och utan pojkar springande efter sig när andra har det precis tvärt emot sen dom är yngre än så?
Jag vet inte riktigt. Slumpen säkert. Jag var också nästan sexton år och okysst. Till slut kommer det där hånglet. Det tar bara lite olika tid. Alla får hångla till slut, lovar och svär.

Har du någonsin känt att du är rädd att bli kär? Att du helt enkelt inte vill gilla någon så mycket att det gör ont utan att du vill bara gilla någon lite grann, och bara helt enkelt ha kul.
Jämt. Men det är svårt att styra och till slut måste man bara släppa allt. Det får bära eller brista. Jag lovar att man hellre är stormkär eller hjärtekrossad än dör med bara lite lagom i kroppen.

hur vet man om man är kär. eller bara rädd för att bli ensam?
Det är kanske när det inte spelar någon roll vem det är bara han är nära. Det bästa botemedlet är nog att prova att vara ensam. Många verkar vara så rädda för att göra slut och bli ensamma. Men det är inte farligt. Jag lovar. Man blir en stark och bra människa av att inse att man klarar sig fint med sig själv. Och man blir antagligen också en bättre flickvän eller pojkvän om man vet att man inte är beroende av den andra personen.

Vad gör man när man älskar en människa så mycket att det gör ont i hjärtat av all kärlek? Jag dör om han försvinner.
Man hånglar med dom så ofta det bara går.

Vad har du för råd till unga tonåringar med självförtroende som sviker varje dag och bara längtar efter någons armar runt sig?
Jag var en sådan tonåring. Som trodde att jag skulle dö okysst och att ingen någonsin skulle bli kär i mig. Jag var bombsäker att jag skulle leva hela livet utan att ha haft någon nära nära i en säng. Men det händer. Jag lovar. Jag kan inte förklara hur men den finns hundratals personer där ute som väntar på att bli kära i dig. De vet bara inte om det än.

Hur kommer man över en olycklig kärlek?
Har skrivit om det här.

Hur är jag världens bästa flickvän åt min finastefinaste fästman?
Jag tror på att vara snälla mot varandra och respektera varandra. Att man inte bråkar i onödan och överraskar med frukost på sängen fast det bara är en himla måndag. Och att man aldrig slutar kyssas. Och då pratar jag inte om pussar utan rejäla hångel.

Är det okej att ens första kyss (eller snarare hångel) blev med en sex år äldre kille (är 20), på ett dansgolv, i en ny stad när flickan var onykter?
Ja gud såklart det är okej.

hur får man sig själv att förstå att han inte vill något seriöst, att det är fel att bara höras en gång varannan lördagsnatt och att han inte är den rätte?
Det är svårt att komma över någon. Allra oftast är det bara något man måste bestämma sig för. Gör någon dig ledsen och såras är han med största sannolikhet inte kär i dig utan ser dig som en trygghet att få dra hem och ligga med de där sena lördagsnätterna. Hemskt men ganska ofta sant. Det är som att sluta röka eller vad som helst, ett beroende som är svårt att komma över men måste man så måste man. Svara inte på de där smsen och gör inte grejer som du vet kommer göra dig ledsen sen. Det är asjobbigt i början men kommer kännas bättre sen. om du har en kompis som hjälper dig är det ännu bättre.

ingen har någonsin varit kär i mig och det känns inte som att någon kommer bli det. varför fortsätter kärlek gör det så ont ont ont även om jag är 23 år gammal?
åh jag vet inte. kärlek är dumt och svårt. har flera kompisar som aldrig varit ihop i min ålder också. ingen blev kär i mig som jag var kär i tillbaka förrän jag var 19. det tar olika tid för alla. det är ju egentligen helt knäppt och sjukt osannolikt att någon man är kär i är kär i en tillbaka tänker jag ofta. tänk vilken tur de människorna har! men hur som helst så är väl det bästa att sluta längta ihjäl sig och bara göra det bästa av situationen. hångla mycket och ofta är ju ett fint tips.

vad gör man när man har gett upp hoppet om att träffa kärleken på riktigt men ändå inte kan stå ut med tanken att vara singel och laga mat för en person resten av livet?
Det är inte resten av livet. Sluta tänk så. Det är så just nu och det klarar du av! Det finns ingen anledning att anta att saker och ting kommer vara så jämt för så är det inte med någonting.

vad är ditt bästa tips för en som vill prata med den sötaste killen i skolan, som vet att det går bara jag vill men som inte kan hitta modet någonstans? det liksom vrider sig i magen för det känns som att han ändå inte kommer att vilja ha mig/det kommer bara bli fel/jag vet inte vad jag ska säga.
Vet känslan precis. För oss blyga kan ju långa blickar och leenden vara ett steg på vägen i alla fall. Jag kom ihåg när jag gick i gymnasiet att jag bara ville hamna bakom honom i matsalskön. Fick jag bara stå där, en liten stund bakom honom och titta honom i nacken så var dagen gjord. Och vågade jag säga ett ”vegetariska grönsaksbiffar igen? suck” så hade han i alla fall märkt att jag fanns.

Vad tycker du om känslan att man bara kan titta på en person en hel dag (i verkligeten), för den är så vacker att det pirrar i magen, trots att man inte är kär?
då är du nog kär. : )

Det här med kärlek, hur får man egentligen någon att bli kär i en? Tror du att kärlek vid första ögonkastet är ett måste för att relationen ska fungera? Hur vet man om man tar för mycket initiativ till att en relation ska bli något mer? Tack för en fin blogg!
Kärlek vid första ögonkastet är absolut inte ett måste. Det är väl snarare något som allt som oftast bara finns på film. Jag vet inte hur man gör för att någon ska bli kär i en. Men att vara sig själv och att våga vara sig själv är nog ett fint steg på vägen. Det är ju dig som person som han eller hon ska bli kär i. Sedan spontant tror jag mycket på att le och vara glad. Andra människor gillar att vara runt människor som vågar le ofta och mycket. Till sist vet jag inte riktigt vad du menar med att ta för mkt initiativ men man måste nog känna efter sånt själv. man vill ju inte pressa någon eller få de att känna sig trängda, det är viktigt att känna av stämningar.

vad är ditt bästa råd till en tjej som är i ett olyckligt förhållande? På det sättet att man älskar varandra men att man inte fungerar ihop.
Då kanske man bara inte ska vara ihop. Tyvärr alltså, men ibland har de svåraste frågorna de enklaste svaren. För det finns tusen pojkar där ute att vara kär i och det kommer gå över fastän det inte känns så nu. Jag har sagt det förut men man ska verkligen bara vara ihop med någon om den personen får en att må bra. Det är verkligen inte värt det annars. Alltså aldrig.

förlåt för en sån där jobbig kärleksfråga som du säkert får femtioelva miljoner av. Men det gör ju inte mitt problem mindre viktigt för mig, och du är den enda som kan skriva sånadär fina och kloka svar. Men, i alla fall. Jag skall försöka hålla mig kortfattad. Om man tycker om en pojke och kanske tillochmed kan bli kär i denne och han tycker om en tillbaka men inte lyckas ta sig ur mejl-stadiet för han hälsar inte ens i skolan, vad ska man göra då? Om han säger “vi borde träffas och mysa någon dag” och man säger “åh ja!” men det blir aldrig av?
Men åh vad knäppt av honom. Du borde ställa följdfrågan. ”Är du ledig imorrn efter skolan? Ska vi se en film då?” och framförallt hälsa på honom i korridoren. Det räcker ju med en vinkning för att bryta ett mönster.

Ska man satsa även om man inte vet om man är kär och egentligen tror att man vill vara ihop mest för gamla tiders skull, men också tror att man ändå är kär på riktigt när man tänker efter?
Ja det är nog lika bra att testa. Funkar det inte får man göra slut. Svårare än så är det ju inte.

olivögon, filmsex och kohagar.


source.

Tack för alla er finaste-som-hänt-i-sommar-berättelser! Man blir så himla glad av att läsa dem. Så det ska ni också få bli såklart. Jag har valt ut några stycken och gör kanske ungefär tre till sådana här inlägg, som en komprimering av sommaren. Det blev nästan 600 berättelser så jag kan inte ta alla, men några små pärlor i alla fall:

.
*
Jag har dubbelspelat den här sommaren. Jonglerat med män. I helgen träffade jag den ena, vi var hemma hos honom, gjorde det gamla vanliga, film hångel.
Dagenefterångesten, sensommarångesten i allmänhet och känslan av att vara en cold blooded woman.
I alla fall, dagen efter och det hände någonting. Han berättade saker för mig och han lyssnade och han skrattade åt mina skämt och han tyckte illa om samma människor som jag tycker illa om. Och vi hade sex mot en vägg.
Filmsex.
Jag rodnade på bussen hem när jag tänkte på det. Jag rodnar nu när jag tänker på det. Lite som det var när man blev av med oskulden och man tänkte att alla kan se på en att man har legat och man inte kunde se sina föräldrar i ögonen. Lite den känslan på bussen hem. Någonstans där, mot väggen, i sängen, under fläkten, mellan hans armar slog det mig. Det lilla men ändå världsomvändande; jag gillar honom. Vi åt ingenting, bara rökte cigg och drack kaffe och man kan få allt att låta romantiskt när man beskriver det såhär men det var inte romantiskt det vara bara rätt. Och det är allt jag ber om. Och känslan: det kanske börjar nu. Om inte så ska jag minnas den där väggen när det är över.

*
igår lutade han sig nära och sa att han ville viska en hemlighet i mitt öra. “jag… tycker jättejättemycket om dig”, sa han. jag tror att han ville säga att han älskar mig men blev för blyg i sista ögonblicket. och jag har inte sagt något till honom, men jag älskar honom också.

*
Det enda fina sommarminnet jag kan komma på för stunden, och som kan verka lite klent, var när jag under mitt sommarjobb som diskare på en restaurang fick in en färdigäten tallrik som en gäst hade lekt med lite. Morötterna var hår, oliverna ögon och en hericotvert som en otroligt glad mun. Som sagt låter det ganska löjligt, men jag blev så himla glad.

*
Vi var på en liten familjesemester till Kolmården. När vi kom till gorillorna utbrast min tvååriga son Timon:
“Mamma!”
När gorillan sedan satte sig och åt deklarerade Timon att “mamma äter”.  När vi tittat färdigt på gorillorna och gick vidare vinkade han och sa “hej då mamma”.
Sedan dess har han kallat varenda ett apliknande djur han ser för mamma. Det gör mig inte så värst mycket att han tycker att jag liknar en gorilla, gorillor är ju superfina.

*
mitt finaste sommarminne är också mitt värsta. en regnig onsdag fick jag ett samtal om att min fina pojkvän låg på sjukhus efter en våldsam krock. bilen var det inget kvar av (och då menar jag inget) och de visste inte hur det skulle gå med honom. när jag kom in på akuten till honom, och tog hans hand kom tårarna. och då ser jag hur han också börjar gråta fast han inte kan röra kroppen över huvud taget, han berättade senare att det var för att han hade vart så rädd för att aldrig mer få se mig.

jag sov på sjukhuset och var där hela dagarna tills han fick följa med mig hem, och varje gång när han vaknade där i sjukbädden (många gånger om dagen) tittade han alltid efter mig först och log när han fick se mig. var jag iväg på toaletten eller något frågade han alltid en sköterska om de visste vart jag var.

missförstå mig inte nu, om det fanns ett sätt att göra olyckan ogjord skulle jag naturligtvis vara den första som gjorde det, men jag dör om jag ska gå runt och tänka “tänk om…”. det fina i det hela var att jag fick behålla honom här på jorden hos mig där han hör hemma. (och när han tog min hand där på sjukhuset och sa “sanna, jag visste att jag tyckte om dig innan det här, men nu inser jag verkligen hur otroligt mycket”)
jag tycker om honom så mycket!

*
Mitt finaste sommarminne var nog när min pojkvän och jag möttes igen efter att ha varit ifrån varandra i drygt en månad, och hur pirrigt det var för både honom och mig att kunna röra vid varandra igen. Hans kropp bokstavligen vibrerade när vi låg där i sängen, och lilla jag kramade om honom så mycket jag bara kunde.

*
vi skulle plocka smultron till en paj, men han är färgblind så han fick känna i gräset efter dem. När han hade plockat en handfull lade han stolt ned dem i skålen som vi hade med oss. Sedan insåg han att jag redan hade fyllt den, men då pussade jag bort hans besvikna min.

*
Mitt finaste minne är när försäljaren i skobutiken kom fram till mig och sade “du är ju verkligen stamkund. jag har sett dig gå och snegla på de där skorna flera gånger i veckan”. och detta sade han till mig på svenska, i en stad där alla talar finska. förstår inte hur han visste. jag kände mig lite dum eftersom han kände igen mig. men det gjorde inget, för vi talade om allt och inget i en kvart, och sedan köpte jag skorna.

*
det finaste var när jag fick ett kärleksbrev av den finaste pojken jag vet. han hade skrivit det flera timmar mitt i natten och helt och totalt blottat sina känslor. Det är det ärligaste någon människa någonsin gett mig. Det sorgliga är bara att brevet kom försent. Vi hade precis gjort slut.

*
Jag har fått “ovanan” att alltid ha handen innanför min pojkväns kalsonglinning när vi ska sova, det blir liksom som en trygghet att ha handen vilande mot hans höft i mörkret. För ett tag sedan glömde jag av någon anledning bort det. Då vände han sig mot mig i sängen, pussade mig på näsan och förklarade att det var viktigt att jag hade handen där när vi sov, så att inte zombiesarna skulle kunna ta honom.

*
åka dressin genom värmlandsskogar och sträcka ut armarna i svängarna så det känns som man flyger för vagnen är så skranglig att det känns som den ska åka av spåret vilken minut som helst och all svensk sommaridyll blåser en i ansiktet i fartvinden och det luktade jättejättegott

*
Det fineste som skjedde, var også det verste. At hun som broren min er forelsket i ble skutt på Utøya. 5 ganger. Gjennom hendene, gjennom brystet, gjennom halsen og ut gjennom kjeven. Og overlevde. At hun ble reddet av en gutt på 15 år, som ikke klarte å la henne ligge igjen da alle løp for livet (som de burde). La henne i en grøft og holdt for sårene hennes til de ble hentet. Jeg gråter hver gang jeg tenker på det.

*
jag var ensam hemma, så en kille kom hem till mig och var där hela hela dagen och det var jättejättebra för vi gjorde inget mer än att äta spaghetti, pratade i timmar om inget alls och så råkade vi somna nära nära på min minisäng. vi åkte buss tillsammans till stan och sen har vi knappt träffats varken innan dess eller efter och det är ganska ledsamt. men jag åkte på fest istället. vi dansade, badade nakna mitt i natten, åt pizza och till sist somnade i högar på soffor. när solen gick upp och klockan var fem smög jag ut och tog tåget till min mormor och morfar.

*
Jag spenderade dagen på min pojkväns gård. Klappade skygga katter, klättrade i trasiga stegar och hånglade i en tom kohage. På kvällen somnade jag tätt intill honom invirad i hans täcke och han viskade “allt känns så perfekt nu. Jag älskar dig”.
/


Some of your favorite summer memories. Read by click ”in english” below FAQ.

om att vara 4500 kilometer ifrån varandra.

Jag har försökt skriva någonting om långdistansförhållanden ett tag nu. Det har gått rätt dåligt. Först skrev jag Känner mig olycklig jämt. Men så kan man ju inte skriva. Så då skrev jag xacndjdcnajeuhdskcnjkfd. Och sedan skrev jag lite mer och sedan raderade jag allt. Igen och igen. För det är svårt att berätta om någonting som man är mitt i. Det är svårt att ställa sig utanför och betrakta sig själv, speciellt när det är en värld man inte tycker om.
Så nu skriver jag bara rakt upp och ner istället och så får det bli som det blir.

Jag har alltid sett mig själv som en vettig flickvän. Och då menar jag inte ur en pojkväns ögon, utan om hur jag själv mår. Jag skulle aldrig tillåta mig själv att känna mig trängd, orolig, sorgsen eller ledsen. Ett förhållande är bara och enbart till för att man ska må bra. Man ska känna sig roligare, starkare och bättre.

Det är därför som jag tycker det här med långdistans är komplicerat. För ett förhållande får en inte att känna sig speciellt roligare eller starkare när man bor 6 timmar med flyg ifrån varandra. Och även om det på utsidan ser så väldigt självständigt ut att bo i stora staden och göra karriär känner jag mig ofta inte speciellt självständig alls.
Istället känner jag mig ensam. Ensam och ganska vilsen. Och det skär och river i mig. För jag vill vara kär och stark på samma gång. Jag vill vara trygg och glad och inte fundera mer på den saken.

Ofta är det svårt att sova. Det är jag och en svart klump mellan revbenen som manar fram tankar som ingen kan krama bort för att ingen finns där för att krama. Jag är svältfödd på kramar, lever istället på kindpussar och hello how are you. Jag oroar mig för femhundra saker och målar upp mardrömsscenarium och gör upp planer hur 17 jag ska överleva när jag måste komma över allt. När allt inte går längre. När allt förstörs.

Det går i vågor såklart. Ofta känns det okej. Man tänker att man klarar det här och att det går fint. Att man ses snart och tills dess kan man titta på bra film och dansa på stökiga dansgolv.  Ibland orkar man knappt. Då tanker man att det här jäkla distansförhållandet känns meningslöst och vem fan ska hålla om en när man allra mest behöver det.  Det känns som att man är infekterad överallt i hela kroppen och man rymmer ifrån restauranger och paniksmsar i gränder.
Det är svårt att vara ifrån någon man älskar. Det tär på alla leder och hjärtan.

Det här är mitt eviga mantra:
Det kommer inte alltid vara såhär.
Det finns ett slut. En plan. Vi måste bara ta oss genom den här biten först. Sedan kommer det att gå över. Någon kommer att skrapa ner med ostbågar i sängen och äta upp det sista av hushållsosten. Inte nu, men sedan. Och så länge man har bestämt sig för att det ska gå så kommer det att gå. Jag tänker aldrig i hela mitt liv inte låta det gå. Det handlar bara bara om att bestämma sig. Det måste vara så.

Och det är svaret till alla er som mailar mig och frågar hur man överlever. Ni får bara tänka att det måste fungera. Det finns inga hemliga trick, inga självklara lösningar. Bara förbaskat mycket vilja och hundratusen timmar av att bita ihop. Och glöm för gud skull inte att hångla så mycket så att ni får skavsår i läpparna när ni väl ses.

Allt blir bra till slut. Och då får det väl vara lite åt helvete just nu.


pic source.

 

168 timmar.

åker till LA om alldeles precis en vecka och håller på att dö av längtan. Ska vara där i hela fyra dagar för det är långhelg. åh hurra. Vi firar med en alldeles precis två år gammal video på mig och ludde från ett himla roligt utomhuskalas.
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=MTsMcDjJMT0[/youtube]
.


I’m going to LA in exactly one week. So excited. Lets celebrate with an exactly two years old video of me and Ludvig on a garden party.

adieu.


source unknown

Nu åker jag till Los Angeles och till Ludvig över helgen.
Tillbaka på måndag men har tidsinställt något inlägg förstås.
Hoppas ni får bästa helgen, det ska jag att ha. <3


Off to LA to see my boyfriend. So excited! See you soon. <3

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!