igår kväll kom alla mina papper tillbaka från de viktiga personerna i USA så idag har jag möte på ambassaden. Håll tummarna! Efter helgen vet vi. puss.
.

I have a meeting with the embassy today so keep your fingers crossed!

Hej igen.
Det är jobbigt att inte få åka iväg, att vara kvar här. Jag har levt i den här mellanzonen i fem veckor nu. Fem veckor där jag inte har jobbat, där tiden står stilla och jag går planlöst runt på gatorna. Jag och pensionärerna. Jag åker bussar och de är alltid tomma och jag äter lunch ensam.
Jag skulle egentligen kunna få så mycket gjort under den här tiden. Jag skulle kunna svara på alla de hundra mailen i min inkorg som bara ligger där. Jag skulle kunna sy fast knappar i jackor, röja på vinden, träffa kompisar jag inte hunnit med. Och jag skulle kunna skriva, skriva allt jag tänkt skriva och vill få ner på papper. Men jag gör inte det.
I lördags åkte min pojkvän till New York i fem veckor och jag är inte där. Om två veckor åker mina syskon och min mamma dit över höstlovet. Jag är inte där och det gör så himla ont och jag är så fruktansvärt trött på Stockholm nu. I förrgår gick jag på utställning och stod framför bilderna på fotografiska med uppsvullna ögonlock och tänkte bara varför är jag här det skulle ju inte bli så, och på kvällen blev det minusgrader fastän det bara är oktober.

Men idag har jag bestämt mig för att inte vara ledsen mer. Nu tänker jag börja låtsas att jag åker om ungefär en vecka. De här dagarna tänker jag därför packa ihop min lägenhet oavsett om visumet dröjer ännu lite mer. Allt ska ner i flyttlådor, bort och hejdå. Så ska det bli. Nu ska allt bli glatt och bra igen och snart snart snart är Manhattan under fötterna. Snart.
.

i new york oktober 2006.
.

Basically I’m really anxious about my visa. It’s so frustrating and lonely to still be in Stockholm. Cross your fingers that it will arrive soon!

Söta ni.
Tack för alla fina, fina kommentarer i föregående inlägget. Åh.
Men det är framförallt tre saker som ni undrar så det är bäst att jag svarar på dem direkt:

1. Kommer du fortsätta blogga?
Ja såklart. Det behöver ni nog aldrig oroa er för om jag ska eller inte. Jag kommer säkert blogga tills jag blir en skruttig gammal gumma.

2. Men hur länge ska du vara borta?
Ja, alltså jag tänkte tills jag tröttnar. Jag har inte riktigt någon plan. Kanske stannar jag för alltid, kanske stannar jag något år, vi får se.

3. Men Ludvig då?
Ludvig är min finaste person så vi ska inte göra slut. Han ska bara gå klart skolan först. Jag är säker på att vi klarar det här. Jag älskar honom, det är det enda som spelar någon roll.

.

So many lovely comments in the previous post! But there were 3 recurring questions, so here are some answers: 1. I will of course continue with this blog. 2. I’m not sure for how long I will be gone, we’ll see. A couple of years is the plan anyway. 3. Ludvig have to finish school first so he is not coming with me. But of course we will still be together, I love him.

photo: hillary the mammal

.
Jag har aldrig frusit så mycket som förra vintern. Jag låg i mitten av mars i min säng, med ansiktet mot lakanen och axlar som skakade och kände mig ihålig. Huden för länge sedan genomskinligt grå och kroppen orkeslös och vintertung.
– Jag orkar inte mer nu. sa jag till Ludvig. Våren kommer ju inte. Det kommer vara såhär förevigt.
Och han lade sig nära tätt intill och viskade att våren kommer alldeles snart. Men det spelade ingen roll för det var ändå försent. Det hade varit becksvart, sotmörk evighetsvinter i snart ett halvår och det enda jag kunde tänka var att aldrig mer. Aldrig mer igen på tusen år ska jag stå i mars med tre tröjor och lika många halsdukar och ständig röd nästipp.

Det var en fredag kväll då vi skakade hand, jag och Nina. Vi drack öl och det snöade utanför (det slutade aldrig snöa, minns ni? Det snöade lager på lager och på nyheterna pratade de om att snön kanske skulle ligga till juni för att den var så hårt packad). Tunnelbanelinjerna hade slutat gå, de gjorde det ibland, när termometern visade under tjugo minus. Vi var insnöade på en bar på nytorget.
– Jag tänker inte vara här nästa vinter, sa jag till Nina. Jag vill inte. Jag har ihåligt ont i hela kroppen av fucking jävla Sverige.
– Inte jag heller. Aldrig mer 6 månader vinter.
– Vi borde rymma.
– Okej. Vi rymmer.
Och så var det inte mer med det.
Sedan var det bestämt.

Vi började planera redan veckan efter. Först och främst, var skulle vi ta vägen? Vi drog händerna över kartor, snurrade jordglobar och genomsökte internet. Det finns så många städer, länder, djunglar, smågator och torg som behöver besökas. Så många smutsiga lägenheter att måla om, balkonger att dingla benen från och okända människor som måste hälsas på. Mat jag inte ätit, lukter jag inte känt och dansgolv jag inte dansat på.

Fast å andra sidan fanns det också bara en plats jag allra helst ville vara på. Där vintern var kort och sommaren lång, gatorna breda och nätterna överväldigande. Och ganska snart, efter att ha sneglat mot obesökta världsdelar, länder utan vinter och små torg i Montmartre så var det bara så. Det fanns inget annat, det måste bli så.
New York.

Resten av våren hade jag tre jobb. Det ena på byrån jag jobbade på, det andra min fina lilla blogg och det tredje att förbereda flytten. För det är inte alltid bara att packa en väska och rymma. Det tar tid och kraft och mod och ork. Vi översatte våra jobb till engelska, byggde en portfolio, dammsög new york på reklambyråer, bokade flygbiljetter och telefonmöten. Och framförallt var vi tysta. Knäpptysta. För ingen skulle få veta vår flytthemlighet. Inte än, inte förrän vi var helt säkra på hur vi skulle svara. Bara jag och Nina och de allra viktigaste som fina pojkvänner och kloka mammor.

Men hela tiden, bakom låsta munnar och klappande hjärtan så hade vi bestämt. I höst ska vi bo i New York. Inget annat är möjligt.
För man måste tänka så. Man måste vilja något så mycket att det gör ont nästan alltid, annars rinner det ut i sanden som alldeles för många drömmar alltid gör. Och jag sov nästan ingenting och vintern blev vår och sommar och en augustibörjan var allt helt plötsligt overkligt nära. Vi satt med ett kontrakt i handen, till en reklambyrå som vi ville vara på. En byrå i Soho där alla log mot oss när vi pratade och som sa nästan direkt att vi var precis vad de behövde. Som sa det till oss efter fem minuter och vi glädjedansade ut och sa till varandra att det är ju här vi ska vara, det är det här vi väntat på. Och vi skrev försiktigt på, med darrande hand och miljoner med fjärilar i kroppen och faxade kontraktet tillbaka till staden på andra sidan Atlanten.
Och nu har jag slutat på mitt jobb, sagt upp lägenheten, avslutat bredbandet, sålt mer än hälften av min garderob och burit ner flyttkartongerna från vinden.

Och om ungefär fyra veckor flyttar jag till New York.
.
.
.

So this is basically the story: last winter was the coldest in 50 years of Sweden’s history. It’s was terrible in every single way and I decided – never again. Never again a six month long winter for someone who loves thin dresses and the smell of green leaves and newly brushed sidewalks. It’s not fair. And I told my friend Nina this on a particularly cold day in march and she felt the exact same way. And that’s when we decided to move. Move somewhere where to winter is short, the summer is long and the city is bigger and overwhelming. And in the beginning in august we signed a contract for a job at an advertising agency in New York. And now we’re moving in 4 weeks.

I lördags var den allra sista dagen i New York. Jag och Ludvig gick och åt frukost på DuMont medan de andra åkte in till stan för brunch.

Vi drack god lemonad.

Efter frukosten åkte jag till Washington Square Park där Sara hade födelsedagsfest!

Hon var glad och ett år vuxnare.

Hon hade beställt de finaste rosa ballongerna som tittade upp från picknickplätten så att alla skulle hitta dit.

Christian var där.

Och Nathalie.

Och Saras pojkvän Pierre.

Och jag, hej.

I födelsedagspresent hade Sara exempelvis fått rosa nagellack.

Och märkliga klubbor som man pumpade upp och sedan drog in chokladflingor.

Vi drack öl ur plastglas så polisen inte skulle komma och ta oss.

Och åt cupcakes.

Sedan mörknade det.

Fast vi satt kvar ändå, ända till klockan blev halv tio på kvällen.

Då mötte jag upp mitt fina gäng.

Och så gick vi till en japansk restaurang för att äta middag.

Jag åt sukiyaki.

Efter middagen promenerade vi iväg till Ludvigs kompis kompis födelsedagsfest.

Det var fullkomligt packat med folk.

De hade ett helt bord med spritsorter och olika drinkrecept på lappar så man kunde blanda och prova födelsedagsbarnets favoritdrinkar.

Jag och Jenny drack en campari-historia och placerade oss på balkongen.

Nina var fin i Jennys flor.

Ludvigs vän Mathieu hade en svala på handen.

Kalle drack födelsedagsdrinken.

Fastän det var mitt i natten så låg hettan helt tung och man var tvungen att gå in i folkhavet inomhus på festen för att få lite luft.

När klockan var tre smet jag och Ludvig iväg för att äta pizza. Jag åt en ricotta och spenat-variant och Ludde en chrorizo. Och sen satt vi där ett tag på uteserveringen och rökte cigaretter och hoppades jättemycket att det inte var sista dagen här.

Och det var den underbara resan.
.


Day 15 and our last day in New York. Me and Ludvig had breakfast at DuMont and then I went to Sara’s birthday party in Washington Square Park. We had cupcakes and beer and she had ordered the most wonderful pink balloons for the party. Afterwards I had dinner at a japanese restaurant with my gang and then we headed to a birthday party of Ludvig’s friend’s friend. We sat on the balcony and drank campari drinks and had a really great time. The night (and my New York trip) ended with ricotta and spinach pizza with Ludvig.