photo: stefany alves
Ibland kommer jag ihåg att spara kommentarer som har fått mig att le en liten extra gång. De här har det blivit på sistone:
*
När min pojkvän och jag hade ett distansförhållande i knappt ett år så lade de om massor av trottoarer i den stora staden han bodde i. En tidig morgon på väg hem från en fest så var den nystöpta betongen fortfarande våt längs gatorna och han ristade in S hjärta J på dem alla (jag fick se när jag hälsade på). Idag 5 år senare känns det så fint att vi svåra finns bevarade längs Dublins gator.
*
Jag läste en gång en bok där det stod att antalet genvariationer för utseenden är färre än antalet människor på jorden och att man därför bör ha minst en kopia av sig själv. Det var visserligen en skönlitterär bok, men ändå en intressant tanke.
*
Jag tror nog att det är så, att när man helt plötsligt saknar någon sådär mycket så att det gör ont, så är det nog för att den man saknar en saknar en lika mycket tillbaka.
Kanske inte så mycket till tröst, men det är ganska fint att tänka så.
*
När Google Maps fotograferade mitt hus ser man min kanin i trädgården när hon står på bakbenen och kollar rakt in i kameran.
*
Drömde om dig inatt. Vi satt på samma buss och du tittade på mig och log. Du förstod nog att jag läste din blogg. Du satt där och log och tittade omkring dig. Sen helt plötsligt började du sjunga och jag med. Så satt vi där på samma buss och sjöng och sen applåderade alla andra. Det var så fint och så synd att det inte var på riktigt.
*
Kommer ihåg när min dagisfröken berättade att hon hade pillat bort lite av tapeten i sitt rum när hon var liten och då hittade hon en annan därunder, och en till under den och så ännu en till i en hel evighet… Längst in fanns den finaste, svart med röda rosor på. Hon förstod inte varför någon ville tapetsera över den allra finaste tapeten.
*
Försök att inte säga “att du saknar”, säg “att du längtar efter” istället, för det är bättre att längta än att sakna, för det man saknar kommer aldrig igen, i alla fall aldrig precis som det var innan.
*
Min pojkvän och jag var alldeles ensamma hos mig för första gången och gick omkring i huset klockan tre på morgonen; han i bara byxor och jag i bara flanellskjorta. Helt plötsligt insåg jag att jag stod ensam i köket och var helt försvunnen i min egen värld. Jag gick runt och letade och fann honom i vardagsrummet, där han låg raklång i soffan och klappade min Säl. När han hörde att jag kom, reste han sig och gav mig en sådan där kram som bara han kan ge; när det känns som han håller om precis hela mig. Och jag sa till honom: “om du skulle kunna spinna som en katt skulle du vara perfekt”. Och så spann han.
.
Some comments that have made me smile recently. Read them by clicking ”in english” in the right frame.
