Trevlig måndag på er små damer och herrar. Idag börjar jag andra veckan på mitt nya jobb som jag redan tycker så väldigt mycket om fastän jag glömt vad alla heter. Det luktar så gott av blankt papper och nybryggt kaffe, är ljust och färgglatt och så får man ha hund om man vill. Inte för att jag har någon hund, men ändå. New York i juli är fantastiskt fint, jag har gått på bio två gånger den här helgen, har kylen full av färsk sparris och om fyra dagar träffar jag Ludvig. En ovanligt bra måndag helt enkelt.

Jag åker till Sverige om exakt en vecka. Jag stannar i två veckor vilket bara det känns helt fantastiskt. Det finns så himla mycket jag längtar efter som jag ska göra/äta/klappa/promenera på.
Det mesta som jag saknar är liksom en slags känsla, som att leda en cykel på götgatan. Det är ju mer grejen att man är påväg till något så himla bra och det är sommar och man ska dricka öl, fast just nu leder man bara en cykel på götgatan.

Det här ska bli fint i alla fall:

– Svenska räkor (högst upp alla kategorier, längtar så jag dör).
– Kräftor också såklart
– Hagaparken
– Hushållsost
– Zappa på svensk TV
– Bo i samma stad som Ludvig i tio dagar
– Prickig korv
– Min cykel
– Sitta i humlegarden på en filt och äta en kräftmacka från Sandys och tricka tranbärssaft.
– Alla jäkla kompisar som jag saknar på så många sätt att det går inte att nämna någon riktigt. De är ju alla så himla bra.
– Att Ludde lagar pasta carbonara till mig och att vi äter den på mina föräldrars balkong
– Promenera hem genom karlavägsallén mitt i natten från en fest.
– Trängas på Kåken och dricka öl ur plastglas och råka röka tio cigaretter för mycket
– äta frukost med mamma på Zink
– Sitta på Berlin och dricka happy hour-skumpa
– åka Waxholmsbåt
– Trevliga busschaufförer
– Prickiga kaniner i alla parker
– Bara bara vara i skärgården, promenera runt bland lena stenar och björkar och mata änder
– Bada på Långholmen
– Pelle janzon på Tranan
– Stöta in i folk på gatan
– Promenadstråket på Djurgården (allra helst med Milla och Vera)
– Seven Elevens Cheese Bite med gurkmajonnäs. Alltså ja. På riktigt.
– Mina föräldrars hall med tusen böcker och inramade bilder.
– Smörstekta kantareller på rostat bröd
-Färskpotatis
– Ha picknick tills solen går ner och upp igen
– Svensk jäkla råbiff
– Klappa älgarna pa Skansen
– Fika på Saturnus
– Köpa en billig randig tröja på Gina Tricot
– Glassen Sandwich
– Sitta i ett fönster och det ska snart bli fest och vi spelar soul och det lukar gott i luften
– Gå hem från Spy Bar fem på morgonen och det är ljust och vi hånglar på en bänk
– Skaldjursplatå! Jag har aldrig ätit skaldjursplatå i hela mitt liv. Jag tänker att jag ska göra det när jag kommer hem.
– Michelles landställe + hund som blir sur när man spelar för hög musik och gömmer sig under en filt
– Sebastian och Matildas balkong (och bebis som jag inte träffat!)
– Allt med mamma
– Svenskt lösgodis. Framförallt nappar.
– Hur det luktar i Stockholm. Borstad-trottoar-och-pigga-små-träd-lukt.
– Klubben Trädgarden. Sitta på stora trappan och lyssna på historier man glömmer bort dagen efter.
– Kanske få en kram av en fin bloggläsare. De är ju så sällsynta här borta, bloggkramarna.
– Promenera. Promenera promenera promenera. Gata upp och gata ner. Det ska jag göra mest av allt. Och ha picknick jämt jämt. Och krama alla de där personerna som jag tycker om så himla mycket. i 17 dagar! Det är inte illa det.

Going to Sweden in a week for two weeks. Here’s a list of all the great things I’m going to do.

Rädda Barnen frågade om jag ville skriva en text om mobbning till deras sommarblogg, och det ville jag såklart.
Läs den hemskt gärna och ni får ännu gärnare (nytt ord) säga vad ni tycker här på min blogg, för det är så trevligt med kommentarer. Texten handlar om mitt högstadium och lite om allt som hände då.

Läs här: http://blogg.rb.se/effekt/2011/07/07/sandra-beijer-mobbning/

Uppdatering: Här är texten i sin helhet:
.

Jag börjar högstadiet under en av de varmaste augustidagarna någonsin. Trottoarerna är kulliga och mjuka efter veckor av trettio graders värme och jag sover med vidöppna fönster och duschar kallt. Det är 1997 och mina kläder är nyinköpta. Platåskor i blått och korta hotpants, svart kladdig kajal och vitlackade naglar.

Jag går genom korridorerna och kan varenda flagnande vägg utantill. Vilka toaletter som inte går att låsa och vilka gångjärn som snart kommer falla ur dörrarna. Det är mitt sjunde år på Engelbrektsskolan, men ändå är alla ansikten i aulan nya. De har flyttat från mellanstadieskolor i närheten och jag har bestämt mig för att också bli ny. Inga fler spetskantade blusar och snörskor. Aldrig mer.

Jag sätter mig ensam längst bak och ser min bästa kompis några rader längre fram. Hon har håret tillrättalagt i röda spännen och en ljust blå knäppt skjorta. Hon börjar i matteklassen idag och vi kommer inte att säga mer än några ord till varandra under högstadiets tre år, men det vet vi inte än. Jag har tjock mascara, en stram hög tofs och lever på trettionio kilo förväntningar. Nu börjar allt om.
Nu ska jag bli populär.

Jag börjar i klass 7B. Min klasslärare heter Edward och är polack med fyrakantiga silverbågar på en rund potatisnäsa. Han luktar tvål och har små vita tänder och pratar yvigt och förväntansfullt om hur bra vi ska ha det här, hur bra det ska bli i 7B. Om två år kommer Louise i klassen skriva Pedward över korridorrväggarna med sitt täckstift. Pedward Pedward Pedward. Och ingen kommer tvätta bort det, ingen kommer att kommentera det, och det kommer att stå där en hel dag och sedan kommer han att sjukskriva sig.

Jag känner ingen i klassrummet förutom fem pojkar från mitt mellanstadium. De har redan utvecklat knappögon, små svarta hål som kommer sticka sönder de som inte går rakryggat förbi dem i korridoren. Jag sätter mig vid en av bänkarna längst bak, bläddrar igenom klassrummet för att hitta en vän. En bundsförvant och kompanjon i jakten mot ny status.

Hon heter Nathalie och vi är bästisar efter tre dagar. Hon har lila läppstift, tjocka kastanjebruna lockar och skrattar åt allt, högt över gator och tunnelbanor. Hon skriver tusen kom-ihåg-lappar i sin filofax och ritar sirliga bläckblommor runt om. Inom en månad har vi synkroniserat vår garderob och är oskiljaktiga. Jonna börjar tre månader efter skolstarten och ansluter sig till oss. Hon har mjölkblont hår och pratar tyst och försiktigt. Vi svär på evig vänskap och köper matchande ögonskuggor.

*

Allting börjar på ett disco i november som skolan bredvid vår anordnar. Jag vet inte varför just då och varför just oss, men det blir så bara, den 4 november på en skolgård på kommendörsgatan. Jag har nya hårspännen, små fiskar i ljusblå plast spända över hela håret. Vita buffaloskor, kort kjol och en ryggsack i formen av Nalle Puh. Det är 1997 och jag har Geri Halliwell uppklistrad över väggarna och vill aldrig mer smälta in. Bara stå ut, bara synas, bara vara med. Pa dansgolvet spelas Puff Daddy’s senaste singel och vi dansar i glittrigt rouge och sjunger med. Armarna högt upp i luften, hårt pressade tonårsögon i ett hav av människor vi inte kan namnet på.

Knuffen kommer bakifrån och jag faller in i Nathalie. Vänder mig om och ser att det är Thomas från klassen över. Han lutar sig över mig och väser.
– Ni kan inte se sådär jävla dumma i huvudet ut. Fattar ni inte det?

Får alla tårarna torkade på toaletten och vi pressar ner Nalle Puh-väskan i Jonnas större, bättrar på sminket och hatar dem. Ställer oss utomhus och tittar in mot dansgolvet genom de stora glasfönstren. Elena i 8C har klättrat upp i en klätterställning några meter ifrån oss. Hon har hårt ritade ögonbryn och har markerat läpparna med en mörkröd penna. Hon vinkar till oss, försiktigt och manande och vi går dit. Hon frågar om vi går i hennes skola och det gör vi ju. Vi svarar ja.
– Ni kommer få se en grej på måndag, svarar hon.

Men när måndagen kommer har vi redan glömt fredagen. Dimmiga discon är så långt ifrån vardagsmorgnar, de luckras upp och försvinner i matteläxor man inte förstår. Elena står och väntar i trapphuset tillsammans med han i 8E, som ser lite ut som en schäfer om man kisar. Han står och håller upp dörren och gör en djup bugning när han ser oss. Vi nickar tillbaka, förvirrade och morgontrötta. När Nathalie tar steget från stengolvet till korridorsheltäckningsmattorna pressar han blixtsnabbt handflatorna mot dörren så att den går igen med en smäll. Vindpusten drar genom Nathalies lugg. Jag känner på handtaget. Han håller fast det inifrån och jag hör skratt på andra sidan. Jonna glider ner till golvet med en suck.

Efter några minuter öppnar schäferpojken. Han bugar igen, släpper förbi oss och vi hukar, som små djur. När vi passerar honom säger han,
– Det är såhär det går för dem som ser helt jävla dumma i huvudet ut.

Det tar en vecka tills det känns som att alla vet vilka vi är. Det är som en visklek som blir mer förvrängd ju fler den skickas vidare till och folk vänder sig efter oss i korridorerna. Vi går där, tre trettonåringar i pastellfärgade kjolar och matchande kalendrar och försöker förstå. Jag hittar våra namn överstrukna på en vägg.

Kim går i samma klass som schäferpojken och dyker upp i vår värld i början av januari. Jag har aldrig sett henne förut men hon är lång med blonderat hår i en tofs och har adidasbyxor i alla kulörer. Hon hamnar i ständiga bråk och jag ser henne riva sig blodig på skolgården med flickor i andra årskurser. Och så en dag bestämmer hon sig för att hata oss. Kanske beror det på tristess. Kanske är det bara bekvämt att ge sig på någon som är femton centimeter kortare än en själv.

Hon och hennes kompis Linn förföljer oss över skolbyggnaden. De skriker, knuffas och hotar. Kim hämtar killkompisar och hetsar dem till att berätta för oss hur fula vi är. Hon skriver saker på våra skåp och skräms. Ja, hon bokstavligen skräms, ställer sig bakom dörrar och hoppar fram och skriker BU.

Jag är så rädd för att någonsin hamna ensam i en korridor tillsammans med henne.  Jag, Nathalie och Jonna lämnar aldrig varandras sida. Vi går som en samlad tumör genom våningar och klassrum. Vi skriver lappar på lektionerna vad vi skulle göra med dem om vi bara vågade. Hur livet kanske skulle kunna vara bra och annorlunda på en annan skola och vi drömmer om platser där vi får klä oss på vilket sätt vi vill utan att någon spottar i ens dunjacka. Men trots alla ord och allt pekande ändrar vi inte på oss. Istället köper jag blått läppstift och Jonna ännu högre platåskor. Vi går som en treenighet i alla regnbågens färger.

Och det var kanske det som gjorde dem så fruktansvärt arga. Att vi aldrig ryggade tillbaka, att vi aldrig vek oss, anslöt oss till massan. Att vi aldrig tog av oss de enorma rosetterna och randiga strumpbyxorna. Aldrig någonsin.

När sjunde klass går mot sitt slut pratar ingen med oss. Ingen sätter sig bredvid oss i matsalen och ingen frågar om dagens läxa. En gång jag hittar jag en lapp i mitt skåp som jag inte ens förstår: Du var så dålig igår.
Några dagar innan skolavslutningen tar de tag i Nathalie när vi är påväg från lunchen, skriker, Varför har du de där skorna? Ta av dom.
När vi kommer in i klassrummet ställer sig killarna upp och buar. De ställer sig upp och buar och läraren låtsas som ingenting.

*

Två år senare börjar jag nionde klass. I uppehållsrummet har klassföreståndarna satt upp de årliga lapparna till att anmäla sig till fotbollslaget, skoltidningen, festkommittén. Jag skriver mitt namn högst upp på pappret där det står Årsbok och tre veckor senare är jag chefredaktör.  Fem personer ansluter sig till gruppen och inte en enda av oss är populär. Vi är kantstötta ensamvargar, långa luggar och trasiga armleder. För höga platåskor i för spinkiga ben. Efter ett kort möte på skolans bibliotek börjar en fem månader lång hämndplan att forma sig.

Från att ingen har velat röra vid mig blir jag inkallad bakom hörn och får instuckna brev i skåpet. De ger mig bilder på sina så kallade bästa vänner när de ligger på badrumsgolv och spyr, när de sitter på skateboardplaner och hånglar utan tröja och när de halsar vodka direkt ur flaskan.
Det är statusfolket som vänder sig mot varandra.

– Säg inte att det var jag. Säg inte var du fick korten ifrån.
Så viskar de till mig, varenda en, och inom två veckor kan vi fylla hundra sidor med drottningar och kungar som ligger som ynkliga kattungar i sina föräldrars tjusiga matsalar och kräks upp Bacardi. Vi får ett eget rum på skolan där vi tejpar upp alla fotografier, fascineras och skriver bildtexter, klipper och klistrar. I april är boken klar och vi lämnar in den för tryck och får tillbaka tusen ex.

Vi säljer den 120-sidiga boken för 70 kronor styck en onsdagsmorgon. Redan på eftermiddagen blir vi uppkallade till rektorn.
Hon skriker åt oss. Pekar på bilder i boken där åttans populäraste tjejer stoppar papper i behån och smygbilder från gymmet på skolans elevrådsordförande som klammer finnar. Hon läser högt de iskalla bildtexterna och tittar på mig med förfasan i blicken. Hon tittar på mig som att jag är skolans monster, som att allt samlat tonårshat göms inuti mig.
Och jag tänker på nar hon passerade oss den där dagen när de höll fast Nathalie I lunchmatsalen utan att säga ett ord.

De på fotografierna sitter utanför och gråter. Det är dom som har spottat efter mig i korridoren. Som har skrikit ord och smällt igen dörrar i våra ansikten och skrivit cp på väggarna i cafeterian. De gråter och rektorn skriker och årsboken dras in. Men skvaller är högstadieguld och vi säljer den svart för dubbla priset i våra skåp. Det vackra folket tar omvägar i skolan för att undvika oss. Mikael i min klass trycker upp mig mot ett skåp efter en musiklektion och väser,
– Du ska få för den där boken. Du ska få.
Men jag får ingenting.

Och den boken är det enda som finns kvar från den där tiden. Det enda beviset. Några år i slutet av nittiotalet på en högstadieskola i Stockholm ligger den och bränner som ett ensamt minne. Och där inuti äger de populära inte längre skolan.
De äger ingenting.
De ligger istället däckade under köksbord med sminket rinnande längs med kinderna. Böjer sig ner över papperskorgar, gråter av illamående.

Och vi andra ler. Alla punkare, ensamvargar, indiepoppare, mattegenier, datanördar, glasögonormar och spice girls-fantaster ler och är lyckliga för en liten stund. Lyckliga några millisekunder framför en kamerablixt innanför de hårda högstadieväggarna som vi äntligen får lov att äga. En liten stund.

.

I wrote a text about high school and how childen are kind of terrible to each other for the organization Save The Children. You can read it by clicking the link, but it’s in Swedish. Google translator might work but as you already now, it make the words kind of confusing sometimes.

I torsdags låg jag i minst fyra timmar och läste serier (är en hängiven Kalle Anka-prenumerant sedan 18 år tillbaka) och gick igenom exakt allt som finns på hela internet.
Och väntade och väntade.
Men till slut, halv tolv, så kom Ludvig från flygplatsen. Och då var det förstås tänkt att kameran skulle följa med när vi åt världens senaste middag och trängdes på Schillers, men jag blev alldeles för pepp för att komma ihåg den. Här är i alla fall några ögonblick en halvtimme innan det ringde på ytterdörren (Och ett alldeles extra KA-nummer där Don Rosa var redaktör).

.

My boyfriend is here this weekend. Here are two pictures from Thursday night when I was waiting for him to arrive. The idea was to bring the camera to dinner also, but I totally forgot about it when he arrived.

photo: sarah hermans

(for english, click “in english” in the right frame below FAQ)

Hur gör man om man är trött på allt? människor, livet, vintern?
Det här gör jag;
Är ifred. Att bara vara för sig själv några dagar, inte prata med någon, bara lyssna på musik man tycker om och se bra filmer är så himla värt. Ibland kan man bara låta det vara så. Andra bra grejer man kan göra är att planera. Boka en resa till hösten till exempel. Det kan ju vara minsta lilla bussresan till två städer bort, en konsertbiljett, en picknickhelg, en övernattning på en hemlig plats, vad som helst. Har man bara något litet att se framemot känns livet inte så himla värdelöst.

Ditt bästa tips för framtiden till en 17 snart 18-årig tjej?
Ta det lugnt och ha roligt. Det ordnar sig.

vad tror du om idén att flytta till Falun och studera, ska jag göra det, blir det bra tror du?
Ja det blir bra tror jag. Och blir det inte det kan du alltid ångra dig. Det är nämligen det bästa, att man aldrig är fast utan kan bestämma sig för att göra något annat om det inte känns bra i magen.

photo: nishe

Har du några överlevnads tips på hur man inte känner så så värst ensam på dom där torsdagarna när det inte finns något att göra och man ser på någon knasig film på sin dator och äter kakor som man kanske inte borde äta och känner sig bara jätte ensam?
Överlevnadstips nummer ett är att alla andra också sitter i sina rum och äter kakor och känner sig lite ensamma, inklusive mig. Överlevnadstips två är att starta upp ett eget litet projekt när man sitter där hemma och känner att man inte gör något. Att pyssla ihop en fotobok till exempel. Eller starta en tumblr eller ett collage att sätta upp på väggen.

jag är snart 18 och oskuld. har träffat en del killar till och från (men aldrig blivit ihop). men det har liksom aldrig “hänt” och det känns som att alla andra gör det, hela tiden. och vad kommer min första kille tycka om det? ska jag ljuga och säga att jag gjort det?
18 år är ingenting. Hade hur många kompisar som helst som var artonåriga oskulder när vi var i den åldern. Tror det är så himla många fler som är oskulder än vad man tror. Jag tänker att precis som du funderar på om du ska ljuga, precis så tänker nog alla andra också. Och därför känns det som att så många fler har gjort det fastän det egentligen inte är så. Din första kille kommer inte tycka det är konstigt, jag tror man snarare uppskattar ärligheten. ”Bara så du vet så har jag inte gjort det här förut så vi kan väl ta det lite försiktigt, okej?” hur enkelt som helst att säga! Och inte konstigt alls.

Finns det något botemedel mot framtidsångest och olycklig kärlek?
När man vill göra allt och tillslut gör ingenting.
Såvitt jag vet finns det inget vettigt botemedel mot olycklig kärlek. Har skrivit ett inlägg om mina bästa tips här. Mot framtidsångest tror jag inte man ska oroa sig så himla mycket. Man kommer nämligen alltid att dras med den, jag gör det fortfarande, för man vet nog aldrig riktigt vad man bör och ska göra. Det viktigaste är nog att inte tänka sönder det. Man får följa sitt hjärta så gott man kan och göra sådant som känns bra och roligt tills vidare. Det brukar ordna upp sig i slutändan.

Hur FAN gör jag för att skaffa nya vänner här i Stockholm? Flyttade hit i höstas och har inte fått en enda ny. Har inte blivit vän med någon på mitt jobb för vi är så olika, och jag pluggar inte, går sällan ut… Funderar på att börja plugga typ bara för att träffa nya människor.
Kan du inte maila bloggare som verkar roliga? Det har jag gjort några gånger när jag varit i städer där jag inte känt någon och folk blir oftast glada och pepp! Börjar man samla på sig två-tre stycken brukar det långsamt fixa upp sig. Och kanske ska man bara följa med sina jobbarkompisar ibland efter jobbet, även om man är olika kanske det leder till något annat. Och så kanske de har vänner som du trivs med!

Vad gör man när man mår dåligt en hel dag över att världen är så stor och elak och man känner att man själv är så liten och inte kan göra ett endaste dugg åt krig och svält och orättvisor?
Man kanske tänker att ingen kan göra allt och så går man med i en liten organisation och hjälper till med det man kan.

photo: mariana pacho lopez

Hur stor betydelse tror du att utseendet har? Alltså sitt ansikte som man inte kan göra något åt.
Jag tror på utstrålning, charm och stora skratt.

Om man har hela livet framför sig, vad måste man då göra innan man dör tycker du?
Köpt baguetter på ett bageri i frankrike, silat vit sand mellan tårna, kysst en pojke man inte visste namnet på, vågat göra något ingen trodde att man kunde, åkt de flygande tågen i japan, varit så sjukt kär att ryggen blev helt varm och blöt när han satt bredvid, skrattat av stolen, köpt en dyr klänning som man använde en gång och aldrig igen, varit så högt upp att man kunnat se ut över en hel stad, drömt om något sedan gjort det, pussat någon över hela kroppen för att man tyckte om dom så mycket, klappat ett vilt djur, sagt jag älskar dig, gjort något lagom olagligt, längtat till havet (jag och filip pratade igår om att det är viktigt att längta efter det ibland), lyckats odla tomater, ätit två pizzor på raken, gått barfota en hel dag, ställt sig upp och sagt ifrån, känt sig sjukt jäkla nöjd.

Hur ska man överleva att vara tonåring? Jag behöver en liten uns med tips om överlevnadsinstikter som femtonåring i stockholm och du verkar ha haft det så bra när man bläddrar i arkivet.
Det enda jag vet är att bra musik, böcker och en vän som förstår brukar hjälpa. Och att göra det bästa av situationen, som att ha picknickar på gården, filmmaraton, spela spel och prata sönder allt fint man ska göra i framtiden och vart man ska rymma. Det brukar lätta hjärtat lite. Och lyssna inte på folk som säger elaka saker, de säger det för att de mår dåligt själva. Håll ut, det blir bättre!

okej en fråga till! jag brukar alltid ha planer för hur jag själv skulle vilja bli och vara, nu till exempel så har jag bestämt mig för att det är dags för mig att sluta raka armhålorna och bli den faktiska rebel som jag borde vara, och nu undrar jag lite vad du har för planer? vem vill du bli? hur skulle du vilja förändra dig? (både insida och utsida)
Mina framtidsplaner med mig själv är att bara umgås med människor som får mig att må bra. Att försöka känna att jag är helt okej och duktig så ofta som möjligt (hamnar stundvis i ett lätt kan-inget-vet-inget-är-värdelös-folk-har-inte-märkt-det-än-bara), att våga säga till människor som har förutfattade meningar om en att jag blir ledsen när de säger så och att alltid stå upp för vänner som hamnar i liknande situationer. Och sen hoppas jag att jag aldrig glömmer bort att livet blir så himla mycket roligare om man tackar ja och försöker göra saker som man inte har gjort förut.
Utseendemässigt vill jag bara ha helt sjukt långt hår, men det tar nog lite tid eftersom det är så sönderblonderat där under.

min dröm är att få flytta till sthlm och börja på den skola jag vill. men vad gör man om man inte har dem rätta betygen och man gör sitt allra bästa men inget händer ? jag vill inte o i staden jag bor i längre, jag vill utforska och träffa trevliga människor! har du något litet fint tips om man känner att man vill så mycket men inte tror att man klarar det ?!
Det finns alltid någon slags annan väg att ta sig till det med vill. Exempel: jag ville läsa genusvetenskap men kom inte in för att man behövde ha 19.0. Men om man började läsa på kulturvetenskapslinjen som bara hade intagningspoäng 15.0 så kunde man efter en termin automatiskt börja läsa genusvetenskap om man ville! Kanske finns det något sådant för dig eller någon linje som är liknande den du vill läsa? Börja kolla runt! Gör också högskoleprovet, får du tillräckligt bra kommer du ju in med det. Och känner du att du verkligen måste iväg skulle jag bara ta någon random kurs och flytta ändå. Ibland är det bäst att göra det man mår bra av, och inte det som är bäst karriärmässigt.

photo: skullofsilver

kan det vara rätt att börja gymnasiet i en annan stad bara för att komma bort från skitstället där man bor trots att man kommer få ungefär fyrtio minuters restid? (plus lite bussväntan osv.)
Ja, helt klart.

visst kan det även om det är fel kännas rätt att dela cigaretter med sina kompisar bakom skolan när det nästan känns lite som en början till en biljett bort till hemmafester och pojkar?
Ja jo. Alltså för att vara politisk korrekt borde jag ju säga nej, men jag vet ju att jag gjorde samma sak. Men kanske finns det andra sätt också. Som att äta lunch ihop, ta en fika efter skolan eller bara sitta bredvid varandra på rasterna. Cigaretter känns ju tufft och sådär när man är femton men jag kan lova dig att det är helt förbannat deppigt att vara beroende av något. Dyrt och jävligt och fult är det också. Om man inte är en ung Johnny Depp alltså.

visst är det helt rätt att lägga extra energi på att vara “duktig” för sina föräldrar ett tag framöver så att man kan få åka på way out west? egentligen skulle jag allra helst åka till emmaboda eller peace and love men det skule aldrig mina föräldrar låta mig göra fast jag kommer ha fyllt 16 i sommar.
yes box fortsätt vara duktig! : ) way out west är helt klart värt det.

Hur gör man för att våga?
Man gör saker fastän det är läskigt. Och så gör man så om och om igen. Då gör det lite mindre ont i magen varje gång och till slut gör det inte ont alls.

Vad gör man när man känner sig så ensam att man vill fly till världens ände trots att man sitter i skolans matsal med de som ska vara en bästa kompisar?
Hur klarar man sig ur vad-ska-jag-göra-efter-studenten-ångest?
Jag älskar din blogg. Så fort jag känner mig sorgsen går min pojkvän in här för att kolla om du uppdaterat så att jag ska bli lite gladare. Tack Sandra.
Oh vad fint. Åh. Har skrivit ett inlägg om att känna sig så jäkla ensam att man vill vända sig ut och in. Läs det här.
Jag känner mig ganska så ensam stundvis här borta. Jag har inte mina närmaste vänner här, jag kan inte gå upp till vanadisparken och äta middag med Michelle och jag kan inte sätta mig på en bar en vanlig måndag och dricka ett glas vin med Ludvig och låtsas att vi är i frankrike för vid medelhavet dricker man vin på måndagar. Även om det inte är så att jag vill åka hem såklart är det ändå en känsla som gör ont och som inte riktigt går att hamra ut. Jag försöker mest bita ihop och tänka bort det när det händer. Biter man ihop tillräckligt hårt och försöker göra sådant som gör en glad, som att gå långa promenader, sova i nytvättade täcken, prata med människor man inte pratat med förut och laga pasta carbonara så brukar det kännas bättre. Till slut.

Du kan få berätta hur man tröstar en vän. Hur man tröstar dom rätt, för alla verkar bli tröstade olika. Och om hur man släpper taget om någon som man älskar så mycket att man mest bara vill hålla fast så att han inte lämnar en. Hur man låter honom gå för att man vet att han egentligen inte vill vara kvar, hur gör man det?
Sen kan jag lägga till att din blogg är så himla fin. Av alla bloggar jag läser så är din bäst, man dör lite när man läser allt fint. Så sluta aldrig blogga för då blir internet tråkigt.
Tack snälla gulliga du. Det här tror jag i alla fall förutom kramar är bra tröstsätt: Höra av sig ofta, det räcker med ”hur mår du, känns det bättre?”-sms. Så länge man vet att någon tänker på en känns det bra. Bjud även med sorgsna människor på upptåg som bio, promenader och fikor. Man vill nog inte vara ensam även fast man tror det när man är ledsen. Och titta på roliga filmer ihop och göra sådant som får en skratta. Att vara en glad och förstående kompis helt enkelt.
Och hur man släpper människor som man egentligen vill hålla kvar vet jag inte. Det låter för svårt.

vad är ditt godaste råd till en 15 åring?
Var snälla mot varandra, alla är precis lika osäkra och borttappade. Och den där känslan som känns som en ihålig svart pöl i bröstet – den går över, även fast det inte känns så.