När jag var 19 år bestämde jag mig for att gå ner i vikt. Jag hade precis flyttat hemifrån, jobbade natt på seven eleven, sov konstiga tider och drack for mycket öl. Att jag i samma veva började ’ta p-piller och gick upp på både bredden och längden (hej ny bh-storlek) gjorde att jag en dag inte riktigt kande igen mig pa bilder. Det kom smygande, som nagot som bara fastnade pa fotografi. Ett ”men vanta det dar ar val inte jag?”.

Jag hade precis flyttat hemifran och visste inte ens hur man kokade ett agg. Det kunde handa att jag at en pase jordnotsringar till middag. En hel pase, och sedan var jag redo for mitt attatimmarpass nagra gator bort pa valhallavagens seven eleven. En kvall i affaren var jag torstig och drack ett tetrapack gradde istallet for vatten. Det hade gatt ut och ingen skulle ju kopa det anda.

Jag hade aldrig ätit nyttigt i hela mitt liv. Jag behövde inte. Men fotografierna skar in i huden och jag var 19 ar och bestamde mig for att det inte kunde fortsatta sahar. Det var pa tiden att starta krig. Mot jordnotsringarna och 3 kronors nudelsoppa och vetskapen att jag kunde dricka mer ol an alla jag kande.

Sagt och gjort. 
Jag bytte allt bröd jag åt till knäckebröd, köpte matlagningsböcker och började laga rätter med bulgur och quinoa. Köpte ett träningskort.  Det gick fort att gå ner de fyra första kilona.  Min kropp blev nog forvanad over att jag brydde mig. Forstod inte var allt vitt brod och sena utekvallar tagit vagen.
 Men i takt med viktminskningen så växte min ångest. När gick gränsen? Kunde man äta godis ändå?  Min dagbok växte från prat om pojkar och kyssar till matscheman och midjemått.

På natten borjade mina drömmar fyllas av mat. Jag drömde att jag frossade i kanelbullar, vaknade kallsvettig. Började mäta varenda del av min kropp med måttband. Gick in i någon slags soppdiet och räknade varenda kalori.  Åtta månader senare hade jag ett BMI på 17 och jag skrev i min dagbok;
om jag bara slapp tänka på mat. om jag bara kunde överleva en enda timme utan att tänka på vad jag vill äta.

Till slut åt inte mer än 500 kalorier om dagen, tränade fyra dagar i veckan, sprang varje kväll. 
Och jag fick så himla mycket positivt respons.
sandra jag önskar att jag hade de där överarmarna.
vad smal du har blivit, vad fint
Det hände att jag åt i underkläder framför spegeln så att jag skulle tappa matlusten. 
Jag slutade gå ut också. Sparade mina fredagskvällar så jag kunde springa på lördagsmorgonen. 
Mina vänner ringde och sa ”sandra, har du blivit en toffel eller?”
Men jag var ingen toffel. Öl innehöll för många kalorier helt enkelt.
Ingen av mina vänner visste om det här. Inte min mamma. Inte ens min dåvarande pojkvän. Han visste kanske att jag tänkte på vad jag åt, men inte att jag åt så lite.
En gång kom han hem med ett paket yoghurt och han hade köpt den normala fetthalten och inte light. Jag slängde paketet i väggen, skrek åt honom.  Grävde mig ner i sängen och hatade min kropp. Jag var med i något slags viktforum på internet där vi peppade varandra att gå ner. 
Jag kunde köpa för små kjolar bara för att veta att jag skulle komma i dem om någon månad.

I februari 2007 gjorde jag slut med min pojkvan. Det var forodande for mitt hjarta och mitt livsschema blev rubbat. Jag orkade inte ga upp pa morgonen, forsov mig och hann inte ata frukost. Kom hem sent pa kvallarna, glomde trana, at en cheeseburgare till middag. Ville inte tanka, ville inte att nagot skulle vara som forut, det som paminde om honom. Jag sa upp mitt traningskort och slangde all bulgur jag hade i skafferiet. Slutade med mina p-piller, borjade ata spaghetti igen.  Gick med på ett ta ett glas vin en vardagskväll med en vän. Och langsamt men stadigt byggde jag upp en ny varld. En varld jag forsokte ma bra i. Och tio manader efter ett februari fanns inte langre nagra matt kvar i dagboken. Inga drommar om graddtartor och kanelbullar, ingen bultande angest att jag maste ut, ivag, springa av mig frukosten, lunchen, middagen.

Och nu, langt senare, äter jag i princip vad jag har lust med nu. Ett slags lagom, inte ett tetrapack gradde eller en halv portion gronsakssoppa. Och jag vet att det är alldeles för många av er som har en ohälsosam relation till mat.  Balansen är så svår och visst händer det att jag fortfarande mäter mina lär med måttband.

Men alla ni som känner er för otillräckliga, ni är inte ensamma. 
Jag har stirrat sönder mig själv i spegeln. Gör det fortfarande. 
Låt det bara inte ta över er själva. Livet är så mycket mer än smala överamar. Livet ar varma pojkhalsar, sura vingummin och rosévin. Picknickar i parken, ljus choklad med notter och sista minuten-flygbiljetter. Ingen blir lycklig av tjugo centimeter tunna overarmar, det ar inte alltid sjalvklart men jag vet att det ar sa. Jag vet att det ar sa himla val.

Till

Hej, jag heter Sandra och läste er tidning Solo G för första gången idag.
Efter en snabb googling förstod jag att Solo G är lillasystern till SOLO, och riktar sig till en yngre målgrupp.
När jag bläddrade i tidningen blev jag chockad över hur tjejer och kanske framförallt deras (våra) kroppar framställs.
Det börjar redan på sidan 8, en stor bild på Gwen Stefani med rubriken ”Jag älskar plastikoperationer!”
Hur tänkte ni då?
Sidan därefter har ni en intervju med flickan ni har på omslaget, Marie Plosjö. Hon har på sig en liten glittrig body och ni börjar artikeln:
”Lösögonfransar långa som påfågelfjädrar, tuggummirosa plutläppar, platinablonda extensionslockar. Och bröst stora som Waynes coffeemuffins.”
Vilken härlig kvinnosyn ni verkar vilja ge era läsare!
Artikeln fortsätter med att Marie Plosjö berättar att hon och kompisen skakade hand på att de skulle vika ut sig i Slitz, att hon ville ha silikonbröst som såg oäkta ut och att det snyggaste hon vet är att vara jätteblond. Utan att ni varken kritiserar eller ifrågasätter detta. Nej, artikeln ger istället en bild av att Marie är en glad tjej som alltid lyckas vara så snygg.
Varför valde ni att intervjua henne? Vad var syftet? Och varför valde ni att göra plåtningen precis som om den lika gärna skulle kunna vara hämtad ur Slitz? Jag tvivlar på att Marie dök upp på intervjun i höga pumps och liten paljettbody.
Lite senare i tidningen har ni skrivit en artikel som heter ”Botox – så funkar det!”
Jag citerar:
”Ingreppet tar inte mer än tio minuter och är nästan smärtfri”
”För det mesta kan man gå och jobba direkt efteråt utan att känna någon som helst smärta.”
”Det är ganska ovanligt med komplikationer. Det vanligaste är att man kan bli lite svullen och få blåmärken.”
Bredvid texten har ni lagt en för och efter bild på 23åriga och hemskt plastikopererade Ashlee Simpson som för att visa hur bra det kan bli.
Hur tänkte ni här? Artikeln är så uppenbart en uppmuntran till ingrepp. Varför vill ni informera era läsare om botox och hur enkelt det är att använda? Tänkte ni någonsin på att visa baksidorna, eller tänkte ni överhuvudtaget på hur det här påverkar en ung tjej?
På sidan 52 berättar ni hur ni har gett tre tjejer i åldern 21-30 så kallade bröstförstoringspiller och där de senare berättar hur det har gått. Ni berättar vad tabletterna kostar och hur länge man ska ta dem. Helt utan att kritisera hurvida det verkligen är bra för både kropp och själ att äta piller för att få brösten av växa.
Bredvid bilderna på tjejernas bröst är en stor bild på Scarlett Johansson i en klänning med pushup med bildtexten ”Scarlett Johanssons bröst är naturliga och fina.” Som om det var de som man skulle eftersträva. Vad vill ni säga? Att stora bröst är det som är snyggast?
Eller vad var poängen med artikeln?
Vi vänder sida och där har vi uppslaget med texten ”Bästa genvägarna till en snyggare kropp.” med underrubriker som ”Så ser du smalare ut” och hur man får ”sexiga lår”. Ger det här en sund bild av träning tycker ni?
På nästföljande sida ska vi tydligen ha ångest över julbordet också. Vad ska vi undvika på julbordet? En bild på en vältränad och uppstylad kändis med bildtexten ”Brittany Show står emot julens frestelser” skulle lika gärna kunnat fortsätta med ”och då borde du också göra det.”
”Skippa tårtan på bordet” står det. Varför då? Varför ska era läsare skippa tårtan på bordet? För att de inte får en tillräckligt het kropp då?

Jag undrar verkligen vad för slags bild ni vill ge till er målgrupp.
Efter att ha stängt igen er tidning så har jag lärt mig att det enda som är viktigt är att vara smal, ha stora bröst, stora läppar och i överlag alltid tänka på hur jag ser ut (se smalare ut). Att ni valde att göra er stora intervju med Marie Plosjö som faller in under samtliga av dessa krav är ju ett smart sätt för er att ge läsare ännu lite mer vatten på ångestkvarnen.
Hur tänker ni när ni gör Solo G och vad vill ni att unga tjejer ska känna när de läser er tidning?

Sandra Beijer

Från

Hej Sandra och tack för ditt mejl!
Vi gör en kommersiell produkt.
Vi skriver om det som våra läsare tycker är kul och intressant.
Vål målgrupp är 18-30.

Bästa hälsningar
Johanna Söderlind Chefredaktör SOLO G
Hammarby kajväg 14
120 30 Stockholm

QUE?!