tankar.

your skin so pale against the fallen autumn leaves and no one saw us but the trees




På senaste tiden har jag tenderat att bara läsa böcker som utspelar sig i skogen och andra platser utan trottoarer och trafik. Jag favoriserar bilder på flickr som mest är gröna och jag tittar ut från mitt fönster och längtar efter löv och kvistar. Ja ni vet.
Det här känns något främmande för jag och skogen har aldrig riktigt varit vänner. På dagis bad jag på mina knän att få stanna inne och rita när det var dags för utflykter. Under hela min barndom ville jag allra helst vara inomhus och drömde aldrig om att klättra i träd eller stoppa pinnar i myrstackar. Jag minns att jag kunde längta så evinnerligt in till stan för där kunde man somna utan rädslan att en spindel skulle klättra över kudden när man sov.  Skogspromenader känns fortfarande avlägsna och picknickar i parken finns inte i mitt huvud om jag inte får sitta på en filt. Fast det har nog mest att göra med insekterna.
Denna tisdag har vi mer ett rofullt förhållande. I alla fall så länge det handlar om bilder och böcker.


moi.

Jag är beroende av att saker och ting ska hända och vill aldrig fastna i en vardag.
Jag gillar att hångla som om det är första gången man kysser honom. som att inte förvänta sig något annat än den där doften genom näsan i en väldigt liten säng.
Jag äter ofta pasta. minst en gång om dagen. jag skulle kunna leva på det. frukost, lunch middag.
Jag säger ja till
ungefär allt faktiskt. jag är alltid alltid positiv till alla fester, äventyr, möten, upptåg, resor och så vidare. det är inte alltid bra, men jag får sån ångest av att säga nej till saker. min mamma har sagt "varför säga nej när man kan säga ja?".
Det tycker jag är fint tänkt.
Jag ger mig sällan in i något som jag inte har lust med. allt som verkar långsamt och tradigt hoppar jag över. jag ser nästan aldrig ett youtubeklipp som är längre än 3 minuter till exempel.
Jag duktig på att styra upp saker. resor, fester, presenter, sånt.
Jag stör mig på människor som har helt idiotiska trångsynta åsikter. oftast handlar det om att de inte är tillräckligt pålästa utan bara tycker. åh jag blir galen. jag stör mig också på människor som inte kan läsa av stämningar och är dåliga på att vibba. man måste kunna göra det. läsa av rum, kroppspråk och känslor.
Jag läser böcker om kärlek och bara böcker om kärlek.
Jag är vackrast i lösögonfransar. de är så korta annars. 
Jag skrattar åt sånt här.
Jag är en typisk uppmärksamhetstörstande typ. jag tycker om att stå i centrum och kan nog ibland bli för högljudd.
Jag har aldrig lärt mig att dyka.
Jag är lycklig över att mina vänner så fantasifulla, spännande varelser som ständigt överraskar mig.
Jag trivs inte på alltför uppstyltade tillställningar. blir provocerad och måste göra precis tvärtom.
Jag är dålig på att spendera tid ensam med mig själv.
Jag är rädd för att bli äldre och växa upp. gå på parmiddagar och glömma bort att våga saker.
Jag älskar att hamna på bisarra efterfester i tomma teatrar, hångla i gränder, ha tvåmannakonserter längs med hamngatan, lägga små kaninnosar nära nära mot halsgropen. dansa.vin.nätter.sommar.
Jag uppskattar när jag träffar nya människor som får mig att skratta så jag ramlar av stolen, som aldrig säger nej till någonting och pratar om knasiga saker så man bara vill krama och pussa dem.
Jag tror på mod.

filmvisning.

När jag tog studenten hade jag studentskiva med tre vänner.
(Vårt maskeradtema var ”hångel” förövrigt. Är inte det finaste temat någonsin?)
Hur som helst. På studentskivor brukar alla föräldrar hålla tal, prata om hur vuxna ens barn blivit, att det stora livet väntar och herregud vad stolt jag är.
Ni vet.

Min mamma höll tal för mig. Men inte genom ord, hon gjorde en film istället.
Den ska ni få se idag tänkte jag.
Temat genom filmen var att det var dags för mig att skriva ett cv:

[youtube width=”480″ height=”295″]http://www.youtube.com/watch?v=3KGKDZKxb1o[/youtube]

Puh. Lite smått pinsamt.
Saker jag kommer fram till efter att ha sett filmen nu efter en miljarders år sen jag såg den allra första gången:
Jag hade ett mycket märkligt kroppspråk när jag var liten, lite ryckigt sådär.
Min naturliga hårfärg är rätt så fin ändå. Ljusröd. Den har jag inte sett på riktigt sen jag var tolv. Japp. Jag har färgat mitt hår i miljarders olika färger sen jag gick i mellanstadiet.
Visst är jag en flott programledare?
(ni kanske märker för övrigt att jag säger ett annat efternamn än det jag har nu. jag bytte från min pappas efternamn till min mammas när jag var 17.)

Klart slut!


A movie my mother made for me when I graduated.

om jag kunde skriva ett brev till mig själv som fjortonåring.


foto: lafemmededada

Så skulle jag nog skriva det så här:

Hej Sandra.
Det kan kännas konstigt att få brev av sig själv jag vet, men jag skriver det här för jag tänkte att vi skulle reda ut lite saker.  Reda ut, och framforallt göra ditt hjärta lite lättare. Det är svårt att vara 14, man har så mycket i huvudet och så få att prata med.
Så. Mår du bra idag? Är de snälla mot dig? Är du snäll?
Jag vet att du kan känna dig rätt ensam ibland, ledsen fast du inte riktigt vet varför. De flesta gör det i din ålder och det är helt okej. Det ska vara lite så. Det kommer kannas ih
åligt och jobbigt ett tag till men kommer att gå over sen. Det ar inte for alltid bara nu. Skriv av dig och försök att prata om det med någon. Jonna till exempel, ni kommer förstå varandra, hon kanner likadant.
Killarna i klassen är faktiskt precis som du tror rätt dumma i huvudet, det ar inget p
åhittat. De ar besatta av att bli populära och de tror att det ska hjalpa om de hackar på tjejen som gillar spice girls. Håll ut lite till och sag ifrån. Du kommer aldrig mer behöva hänga med dem när du slutar nian. De kommer att vaxa upp till ointressanta manniskor som du inte ens kommer att halsa pa sen. Du kommer träffa andra fina människor rätt snart. Vänta bara några månader så blir du snart bjuden på massor av fester och får dansa och allt annat du längtar efter. Du kommer traffa både killar och tjejer som får dig att kanna dig trygg, smart och bra. Och när du börjar dricka folköl, kom ihåg att du klarar inte av fler än tre, högst fyra. Drick inte mer sen. Du kommer bara att kräkas.
Och sen det här med kyssar.
Du kommer få en första kyss. Det är sant, och det ar inte jattel
ångt kvar. Och  efter det kommer du få hur mycket kyssar som helst faktiskt. Du kommer hångla med vackra pojkar över hela världen. Du kommer bli ihop med unga herrar som luktar fantastiskt och som håller din hand längs gatorna. Som kommer vara kära i dig. Japp. I dig.
Skaka inte på huvudet nu. Jag lovar det är sant.
Allt kommer bli himla fint och bra om ett litet tag. Det lovar jag på heder och samvete.
Ta hand om dig nu.
puss
S.

ps. brösten kommer också. du måste bara vänta lite till. ds.

ps 2. du kommer att få jobba med att skriva när du blir stor, precis som du vill.

min kamera.

Många undrar vad jag har för kamera.
Det är den vanligaste frågan jag får.
Den och var jag köper alla mina rosetter.
(ang. rosettfrågan; det finns ingen speciell rosettaffär. jag hittar rosetter lite överallt. H&M, Topshop, second hand och Ebay är bra ställen att leta på.)

Då går vi vidare.
Min kamera är en Canon Eos 400D. Jag köpte den för flera år sedan men nu ligger priset på lite mer än femtusen ungefär, inklusive kitobjektivet som följer med.
Den är en himla bra kamera för den är så enkel att använda!
Ska du köpa din första systemkamera är den här toppen.
Kit objektivet som följer med är ett standard-objektiv men fungerar finfint både dag som natt, fota långt bort och fota nära.
Så här till exempel:

I julklapp fick jag ett nytt objektiv. Ett himla bra ett som jag blev tipsad om av massor av läsare.

Det objektivet heter Canon EF 50MM 1.8 II.
Det är inte alls dyrt för att vara så trevligt som det är. Runt tusenlappen ungefär.
Vad som är himla bra med det objektivet är att man kan fota utan blixt fastän det är mörkt inne eller ute.
Det var det som jag fotade med i Paris och det blev såna här bilder:


Så vilka inställningar använder du undrar ni då?
Jag använder ingen speciella. Jag har den på P-inställningen och iso1600 (eller mindre om det är superljust ute). Och sen kör jag bara på. Och håller handen så still som jag bara kan!
Men hur mycket redigerar du undrar ni sedan.
Jag redigerar oftast ingenting. Jag drar lite i färgerna ibland i iPhoto som är ett fotoalbumsprogram för Mac.
Okej? Nu vet ni!

My camera is a Canon Eos 400D and my lens is a Canon EF 50MM 1.8 II 

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!