Jag tänker mig att jag ser ut ungefär som min hemkunskapslärare.
Hon hade alltid frisyren i en silvergrå page som slutade precis under hakan och ett stort rött spänne på ena sidan för att dra tillbaka en lugg. Hon var klädd i små koftor, rutiga kjolar och en scarf runt halsen. Som en blandning mellan bulltant och italiensk älskarinna. Så ser jag ut när jag blir ett gammalt skrutt.
Min man läser mycket böcker och håller mig i handen när vi går på gatan. Och så är han fortfarande en jäkel på att hångla upp mig när ingen ser.
När vi fyller 65 vill vi precis samma sak. Så måste det vara.
Arbetet är avklarat, vi kan stryka över den delen av våra liv. Vi behöver inte ställa någon väckarklocka, vi behöver inte klä på några barn. Vi behöver inte kasta i oss en kopp kaffe till frukost och vi behöver inte trängas framför badrumsspegeln för att bli klara i tid.
Istället säljer vi allt vi har. Alla serviser och tavlor som vi samlat på oss genom åren som gått upp i värde så mycket så att vi tappar hakan när allt är sålt.
Vi gör oss av med lägenheten och packar två resväskor.
Sedan köper vi två enkelbiljetter till södra Frankrike. Där flyttar vi in i ett stort hus vid havet. Vi fyller källaren med champagne och installerar tvspel i alla fyra vardagsrum. Vi gör om matsalen till ett enormt bibliotek och vi bygger en koja i trädgården av tyger och madrasser. Där ligger vi hela dagarna, läser och skålar.
Det tar inte lång tid förrän hela vår vänskapskrets gör precis samma sak. De säljer allt de har och kommer ner till oss. Tur att vi har köpt ett så stort hus.
Alla får plats och vi har stora middagar varje kväll, sover länge och gör precis som vi vill. En måndag kanske vi vill spela tv-spel hela dagen. Det går finfint.
En annan dag har vi biomaraton i trädgården, en annan dricker vi rödvin till frukost.
Vi har alltid barnbarn och släkt på besök som springer runt och klappar på hundarna och katterna och kaninerna.
Vi är aldrig uttråkade för vi är klara med att vara uttråkade.
Vi avskärmar oss från verkligheten och vi lever på låtsas (på riktigt) i vår södra-frankrike-värld där spaghettin aldrig tar slut och där man kan ligga på madrasser i trädgården och spela super mario en tisdagseftermiddag när resten av världen stressar sönder sig.
Så ska mitt liv som pensionär se ut.

Vill du följa med?

Det händer ibland att jag sitter på bussen med en akut längtan efter att skriva om axlar och hjärtan och halsar som luktar som länder långt bort på den här bloggen.
Jag vill berätta om pojkar jag varit förälskade i. Om kyssar i okända städer och hur det trycker så hårt mot tinningarna när man trängs i en för liten säng och skymtar hans hud under t-shirten.
Men sedan tar det emot. Som en pickande rädsla i magen om att något kan gå fel om jag öppnar mig för mycket härinne på niotillfem.
Vet ni hur många unika läsare jag har i veckan? Ungefär sjuttiotusen.
Det är helt sjukt. Det är hur många människor som helst ju. Ungefär tre Globen, kanske mer.
Det känns förstås inte så när jag skriver. Det känns som vi är lika många som en skolklass ungefär. Att vi tar upp tre bord på ett litet café där vi dricker te hela dagarna och prata om saker vi tycker om. 
Det är därför det är så väldigt lätt för mig att tycka om er. Varenda en av er.
Och då vill jag ju såklart berätta saker.
Eftersom jag är en hopplös romantiker skulle jag enbart och endast kunna skriva om kärlek. Och allra helst utan att tänka efter. Bara skriva litegrann om hur pojknackar på söndagsmorgnarna doftar så svindlande fantastiskt.
Metro, kan ni inte fixa den här funktionen:
Möjligheten att låsa vissa inlägg.
Stänga ute alla som tycker det är helt värdelöst med trasiga tonårshjärtan och en miljard fjärilar i magen.
Då skulle jag kunna skriva för er. Vi trettio stycken som trängs vid de tre borden längst in på ett café. Som köper te för tjugo kronor, stannar i fyra timmar och råkar röka för många cigaretter.

Ni undrar när svaren på feministfrågorna kommer.
Så här är det:
De kommer. Det var över 200 frågor, och 200 frågor är oerhört många frågor att svara på om ett ämne som är så svårt och viktigt.
Jag har kallat på förstärkning och kommer förhoppningsvis få hjälp av ett superteam!
Men någon gång under våren.
Ingen stress helt enkelt. Utan när man minst anar det.