The Pink&Blue Project av JeongMee Yoon, där hon har fotograferat pojkar och flickor med deras rosa respektive blå ägodelar är alldeles sanslöst fascinerande, skrämmande och fantastiskt knäppt.

– eleanor bailey ur the tyranny of pink.
.

Det gör ont i mig varje gång jag ser bloggande mammor som trycker ner prinsesskronor och tyllkjolar i handen på sin döttrar och kallar sin söner för stora och starka pojkar. I en värld där våra egna val framhävs mer än någonsin är det sanslöst hur många barn som tvingas in i kantiga mallar av rosa fluff eller traktorer. Så himla viktigt med gräsfläckar på knäna, modighet i bröstet och känslan att få tycka och välja helt utan ramar. Fick jag bygga en värld skulle varken rosetter, presidentposter, tårar eller tyllkjolar vara könsbetingat. Vi skulle bara vraka och välja vad vi hade lust med och aldrig försiktigt placeras in i en roll. Det viktiga är ju nämligen inte att ta bort färgen rosa, det viktiga är att ta bort normen.

Hittade ett liknande inlägg hos Underbaraclara som jag tycker du också borde läsa.
Du hittar the pink and blue project här och artikeln the tyranny of pink här.
Hittad från början i krisatomics utmärkta blogg.

.

This is extremely intresting. Look at the JeonMee Yoon’s Pink and Blue project and read the Tyranny of Pink by Eleanor Bailey. Originally found at krisatomic.

vilket namn är det vackraste du vet?

matilda.

vilket är det bästa ordet som finns?

trampdyna.

vad är det viktigaste att du hinner göra innan du bara är stoft?

Gamla män som beställer 1 kaffe och 1 tårtbit. Viker försiktigt skinnhandskarna och hänger hatten på stolen bredvid.  Och sedan bara sitter där och tuggar långsamt, långsamt som om att förmiddagen skulle försvinna fortare.

Kaninen vid min djuraffär med a4pappret tejpat på buren; ”Stor men snäll.”
Och sedan ett tillägg efter en vecka; ”Bur ingår”.

Pappor som går fort fort och ett litet barn i obekväm overall som springer efter och ropar
”Men vänta pappa, vänta du går för fort!”

Glada spärrvakter som ingen tittar i ögonen när de ler och ingen svarar när de säger god morgon.

Små tanter i fina handskar som köper enportionsförpackningar på ICA, plockar fram knöliga tjugolappar och packar ner varorna under darrande tystnad.

Tjejgäng där den tredje tjejen liksom går några steg efter och de andra två har axlarna bakåt och hakorna upp mot himlen och det är så uppenbart att hon alltid är den de ringer sist, den som får sitta på extrastolen vid tvåborden på caféet och som de pratar skit om när hon är hemma och förkyld.

När pappor börjar gråta när deras mammor begravs och man sitter bredvid och är kanske inte mer än elva år. Och man börjar också gråta. Man gråter bort fyra näsdukar, men inte för farmorn utan för att man aldrig har sett sin pappa så ledsen.

Mammor som kommer hem och ingen frågar hur hon mår och när hon tänker efter har nog ingen frågat på många år.

Människor som pratar i telefon och inte vänder sig om tittar efter om deras hund kanske vill stanna och nosa på en vägg eller lyktstolpe. Och hunden spjälar och snubblar sig förbi gatorna, håller emot för att hinna kissa.

Små, små tandstickskors i parken och egenskrivna barnlappar bredvid, ”Den bästa hamstern jag känt.”

Prins carl philip var en av avgångseleverna på forsbergs slututställning för några år sedan och han hade en livvakt vid sin monter och sex försiktigt uppsatta fotografier. Och folk pekade och skrattade och ingen gick fram och tittade på hans grejer. Och ett fotografi var på en äldre man som höll en död fågel i sina kupade händer.

Onyktra tjugoåringar som ramlar ut från klubbarna runt stureplan och ber sina kompisar ta bilder med mobilkamerorna. Och de sätter sig på knä vid en uteliggare och gör kaninöron och folk samlar sig runt och applåderar och uteliggaren är utslagen och märker ingenting.

När min lillebror hade mellanstadiedisco och jag hittade en liten flicka i mina föräldrars sovrum och jag frågade henne om hon inte skulle gå upp och vara med de andra och hon tittade på mig och sa att
”Kan jag inte få sitta här? Kan jag inte bara få sitta här en liten stund.”
Och ingen kompis kom och hämtade henne.

Den stora orangutangen på Amsterdams zoo som sitter i ett blåkaklat rum och bara, sitter där. Och barnen vinkar och vinkar och den stora orangutangen håller i en pinne och blicken är så jävla glasartad och det finns inga andra pinnar i det blåkaklade rummet än den han håller i.

När jag var elva år och vi skulle skriva något bra till alla i klassen, en lapp för varje person. Och flickan som var mobbad började gråta när hon fått sina lappar och sa rakt ut att ingen någonsin hade sagt så fina saker om henne. Och en av pojkarna i klassen frågade hur många hon hade fått och det visade sig att hälften av klassen inte hade skrivit till henne.

.

Here.