Ni kanske minns att jag auktionerade ut en carbonara-middag hemma hos mig i samband med Musikhjälpen? Den här damen budade hem kalaset och i torsdags var det dags! Klockan nitton noll noll ringde Matilda från Helsingborg på dörren och så började vi kvällen med prosecco.

Såhär blev carbonaran! Massor med parmesan och persilja och annat världsbra.

Vi pratade om resor, bloggare, feminism, hångel, dialekter och en miljon andra saker. Matilda var så himla strålande.

Vid tiotiden kom min fina pojkvän förbi och slöt upp och så åt vi glass till efterrätt.

Kaninerna höll koll på oss allt eftersom kvällen drog till natt. Så himla fint var det! Tack musikhjälpen för att du finns!

.

Translation. Musikhjälpen (Swedish for music aid) is an annual project for a couple of days that raises money towards a forgotten disaster. I started an auction at Tradera (Swedish Ebay) during the project ago where you could win a pasta carbonara dinner with me and all the money would go to Musikhjälpen. Last Thursday it was time for the winner to come by! We ate dinner, ice cream and drank lots of wine.

Hej från badrumsspegeln från en fröken som borde investera i ett stativ och en självutlösare. En annan gång kanske. Är så dålig på att köpa tråkiga saker vill bara köpa saker som glittrar eller är mjuka eller roliga eller smakar gott. Ah ni fattar.

Såhär har jag sett ut en torsdag och en fredag. Jag är så glad över plusgrader så att man slipper trippla tröjor och trippla strumpbyxor och till och med vågar använda sneakers om man undviker för djupa vattenpussar. T-shirten på torsdagen är köpt i NASA’s giftshop i New York, träningsjackan är från Adidas. T-shirten på fredagen är från Dr. Denim och scarfen har jag fått av Magnus.

Glad lördag också. Jag tänkte semmelpremiära, det är verkligen på tiden. Min favorit är dom när mandelmassan är vispad tillsammans med grädden.

Translation. Thursday and friday outfit. The first t-shirt is from NASA’s giftshop and the jacket from Adidas. The other t-shirt is from Dr. Denim.

Idag är en ny krönika ute hos Devote. Den handlar om en gång när jag träffade en kille som jag inte hade fjärilar för, men dejtade ändå för att jag kände att det där med lycklig kärlek och sådant skulle ju ändå aldrig inträffa i mitt liv. Typiskt dåligt tänk, typiskt vanligt tänk tror jag också för den delen.

Finns att läsa här.

Nu tar jag en liten paus i krönikeskrivandet en stund. Det finns inte riktigt tid med det just nu, och jag vill inte göra för många saker på en gång för då blir man bara olycklig, stressad och ledsen. Så satsar på boksläpp, nytt bokmanus (peppar peppar), bloggis och andra spännande grejor som ni får redo på för eller senare (hatar när bloggare säger det men ibland behövs det så oh well).

Hoppas ni tycker om krönikan, säg gärna vad ni tycker.

Translation. New column out today. About dating someone even though you can’t feel the butterflies.

Kläderkläderkläderkläderkläder. Såhär vill jag klä mig i vår! Pastell och jeans och knäppa örhängen och glada hårgrejer och traktorsulor. Fluffigt och lyckligt och argt på samma gång.

Länk till alla grejor här.
.

Translation. What I would like to wear this spring, thankyouverymuch.

Läste den här lilla berättelsen när jag väntade på mitt försenade flyg mot Stockholm från New York. Jag fick den av Magnus och den är bara 150 sidor och tog slut precis perfekt i tid till att jag skulle boarda. Den heter ru och fick det finaste litteraturpriset i Kanada när den kom ut 2010. Författaren flydde själv från Vietnam 1978 till Kanada och den här boken är helt självbiografisk som jag förstod det. Den handlar om livet i Vietnam som sakta slogs i spillror och blev till ingenting under ett inbördeskrig, och sedan deras makabra flykt därifrån i båt, om ett flyktingläger i Malaysia, sedan vidare till Kanada och att bygga upp ett nytt slags liv någonstans där man varken kan språket eller de osynliga reglerna.

Jag är väldigt svag för korta små berättelser som mer påminner om poesi än prosa och den här är just en sådan. Trots att historien är sammanhängande är varje sida som sin egen saga där hon berättar om sin släkts öde, om det vietnamesiska folket och om saker hon minns, längtar efter och skräms av.

Jag tyckte väldigt väldigt mycket om den. Den är enkel och självklar och som att hon vill pränta ner varenda minne från sin barndom i Vietnam så att hon inte ska glömma. Hur saker luktade och kändes och smakade. Trots att jag satt på en hård stol på New Jerseys dammiga flygplats var jag samtidigt någonstans på södra Vietnams gator. Sånt tycker man om.

.

Translation. Recently finished this novel written by Kim Thúy called ”ru”. It’s about her life, when she escaped from Vietnam to Canada in the seventies and about her memories from her childhood and how it feels to build up a new life again because you have to, even if you don’t know how to do it.