Asos har så mycket fint just nu för en som älskar nittiotal.

Som den här magtröje-kjol-kombinationen som blir som en klänning med glapp i. Med märkligt hieroglyf-aktigt mönster föll jag direkt och tänkte leva i detta i sommar. Vill bara ha vitt och ljust på mig nu. Vintern behöver aldrig mer komma tillbaka.

Jag tänker att det här är outfitens soundtrack.

Förövrigt – en sak jag måste prata om efter att så många har tagit upp det på sistone. Som ni vet har jag ju alltid gillat tajt och kort och litet oavsett vad jag vägt. Är ju en sucker för sextiotal och nittiotal och går igång på lite för korta kjolar och tröjor. Jag gillar själv outfitbilder i andra bloggar och får inspiration efter hur andra klär sig. Och man skriver ju liksom en blogg så som man själv hade velat läsa en. Mode är ett av mina stora intressen och jag älskar att klura ut klädkombinationer och drömma mig bort till den perfekta vårjackan och sådär. Men på sistone har jag känt mig lite kluven till att lägga upp dagens outfit ändå.

Jag har under våren fått ganska mycket kommentarer om min kropp, både på bloggen och i verkliga livet. Och jag har tänkt en del på det, om jag ska ta upp det här eller inte. För på ett sätt vill jag ju inte sätta fokus på kroppen, men på ett annat sätt gör jag det redan i och med att jag finns ju i kläderna jag bär och tar foton på.

Jag väger rätt lite just nu. Jag vet inte varför jag gör det. Jag äter som vanligt, pasta mest, och jag tränar ganska sällan (typ två-tre gånger i månaden just nu). Men ändå går jag ner i vikt. Varje månad. Hela tiden. Ända sedan det tog slut mellan mig och L har jag gått ner. Först tänkte jag att det hade med sorg att göra. De där första månaderna kunde jag knappt äta och då gick jag ju rimligtvis ner. Sen tänkte jag kanske att det var på grund av p-piller, och det stämmer nog delvis. Jag har alltid gått upp några kilo mer av p-piller och stannat där, och direkt när jag slutat har jag tappat dem. Två olika normalvikter för min kropp helt enkelt. Men nu har jag inte ätit p-piller på snart ett år, ska man fortsätta gå ner även efter så många månader? Jag undrar alltså, har själv ingen aning.

I juni ska jag på hälsoundersökning. Allt ska kollas. Jag vet inte om jag kommer få något svar ang. min spinkighet, kanske, kanske inte. Men jag vill bara säga att jag är medveten om att mina ben ser ut som pinnar. Jag vet. De har alltid varit väldigt smala men nu är de väldigt väldigt smala. Jag har fått så många negativa kommentarer om dem på sistone att jag funderat på att skaffa längre kjolar men sedan har jag tänkt att nej! jag tänker inte skaffa mig ännu ett komplex, det är inte okej. Jag älskar ju den här siluetten och det är därför jag bär den och jag tänker inte sluta på grund av benform. Men som ägare till en stor blogg med många unga tjejer som läser vill jag bara vara tydlig med att jag INTE svälter mig. INGENTING är värt att banta för. NOLL SAKER. Man blir lycklig av mat. Jag har haft problem med maten som yngre och jag har skrivit om det bland annat här och här. Jag har aldrig varit så olycklig i mitt liv som när jag vägt som minst och jag har aldrig varit så lycklig som när jag vägt som mest. På riktigt alltså. Matkontroll är den värsta fällan jag hamnat i och man blir bara otrevlig, introvert och ointressant av det. Även om det låter klyschigt: njut av livet. Det finns bara ett enda. Ha så roligt ni BARA KAN. Ät, må bra, hångla, res, träffa nya människor, dansa.

Jag vet inte om ens det här var något att ta upp. Jag bara kände att det behövdes något slags svar. Ett svar att jag mår bra, att jag inte vill uppmuntra till bantning på något sätt, men att min kropp just nu beter sig märkligt och så är det ibland i livet. Min blogg har följt med oavsett vad jag vägt, oavsett hur jag mått. Den är min dagbok över livet och jag vill att det ska fortsätta så. Jag vill inte censurera och ta bort. Jag vill att den ska få vara. Och nu råkar jag väga mindre, men det är inget aktivt beslut. Jag tänker att så länge jag själv vet att jag mår bra så spelar det ingen roll vilket BMI jag har. Jag vet att jag äter, jag vet att jag skrattar på riktigt och jag vet att jag är lyckligare nu än jag varit på länge och det har ingenting med min kropp att göra utan att jag tycker så mycket om mitt liv som det ser ut nu. Nu vet ni i alla fall.
.

translation.
A new ”dress” from Asos and some thoughts about my weight.

Angående min dator så har jag nu den här fina istället! En 13tums Macbook Air. Den är så orimligt snabb om man jämför med min gamla skrutt. Känns helt magiskt. Datoraffären i Stockholm lyckades kicka igång min förra dator så jag kunde föra över det allra viktigaste. Så himla skönt.

En annan sak som jag glömt att säga är att jag har gjort en vårspellista för Radar och så har de samtidigt gjort en liten musikintervju. Ni hittar listan och intervjun här.

☹ ☹ ☹ ☹ ☹ ☹ ☹ ☹

En tredje grej är att jag har haft sporadiska svartmyror ett tag och lokaliserade idag boet. Fy. fan. säger jag bara. Det kryper i mig när jag skriver det här, känns som jag har myror på mig prick överallt (fast så är det ju inte förstås). Hela mitt badrumsgolv (för där bodde de tydligen) är täckt med döda små prickar som jag mördarsprayade ihjäl. Hur gör man så de inte kommer tillbaka? Har förstås inte en smula mat eller dricka framme, det lärde jag mig sedan kackerlackstiden i nevvan. Insekter asså, känns som mitt eviga problem.

I finally got a new computer, a Mac Airbook, and the computer store in Stockholm managed to restart my old computer so I could get my old stuff, very happy about that.

Det här var mitt Stockholm den här helgen. En onsdag till en söndag med jättemycket uteserveringar, en rufsig tax, en ny bok, svensk frukost, hemligheter under skjortor, prosecco på en filt och en himla massa väldigt bra saker. Fina braiga huvudstad.

.
Translation.
I spent a long weekend in Stockholm and here are some glimpse of my days there.

Valborgsmässoafton på Cap d’Antibes innehöll inte så mycket majbrasor och häxsprit, men desto fler promenader bland ruiner, långlunch med ost och rosévin, första doppet (!) och en miniresa in till Cannes för skaldjur och pistageglass med jordgubbar.
.

Translation.
Tuesday at Cap d’Antibes.

Det finaste jag vet, i alla fall topp fem, är kärleksromaner. Och särskilt dom som är riktigt himla sorgliga, där samtliga karaktärer är vilsna och trasiga och trampar fel mest hela tiden. Den Allvarsamma Leken är en sådan.

Det var Nina som tipsade mig om att jag ändå borde läsa den här lilla klassikerpärlan. För jag har oftast ganska svårt för gammeldags språk, känns som att det stannar upp och gör det svårt att komma in i själva historien, men hon tyckte att jag borde prova. Du kommer gilla den ändå tror jag, sa hon.

Det som är fint med Hjalmar Söderbergs Den Allvarsamma Leken är att så lite har hänt på hundra år. Alltså förutom kvinnlig rösträtt, besök på månen, flygplan och internet till exempel, så blir man precis lika våldsamt förälskad i någon 1903 som man blir 2013.

I det här fallet handlar det om Arvid och Lydia i ett Stockholm. Varje dag hoppas han springa in i henne, och lika sällan gör han det. Men så, efter tio år av längtan så händer det.

Och så börjar väl en ganska komplicerad kärlekshistoria i en tid där det inte är så himla lätt att skilja sig, där man tvingas hålla upp sitt rykte och smyga omkring fast man är blixtkära.

Annat bra i boken är namnen! Varför heter ingen Hej eller Von Gurkblad längre? Det borde man, helt klart.

Läs den.

.
Translation.
I finished the Swedish classic novel The Serious Game by Hjalmar Söderberg last night. A very sad and romantic story about Lydia and Arvid, and their impossible love. Read more about it here.