Sandra Beijer

I tidsdagskväll när jag var påväg hem blev jag förföljd.
Jag märkte det inte. Jag lyssnade på musik.

Det var kallt och porten gick nog inte igen. Jag tog hissen upp. Han tog trapporna.
Fast jag visste det inte.
Fem sekunder efter att jag låst upp dörren och kommit in ringde det på.
Och jag öppnade, utan en tanke.
Och det stod en knarkare där och han tittade upp och såg mig rakt in i ögonen.
Och det kändes som en kniv rakt i magen för att jag blev så rädd och han tog ett steg framåt och jag smällde igen dörren och låste och mitt hjärta slog femtusen slag i sekunden.
Jag blir så arg.
Man får inte göra sådant.
Det är ju mitt hem. Inget ska kännas läskigt där.
Människor är elaka och hemska och obehagliga.

Det fick mig att tänka på en text av Jonas Gardell, från hans fantastiska bok Präriehundarna:
(jag älskar älskar älskar jonas gardell)

”Tänk dig att du är i en hiss på väg ner, och i hissdörren finns ett fönster så att du hinner få en skymt av varje våning du passerar.
Du är i en hiss på väg ner, och vid första våningen står en man som i en kort sekund stirrar på dig. Du ser att han har en kniv i handen. Du känner honom inte, men du ser att han har en kniv i handen, och att han ser dig, och att det är dig som han har väntat på.
Du hör hans snabba steg i trappan, du vet att han är på väg till dig, och att han har en kniv i handen.
Instinktivt trycker du upp hissen igen, till översta våningen. Under färden tänker du febrilt och försöker påminna dig hans ansikte, försöker förstå varför han vill åt dig. Ditt hjärta dunkar, för du vet att du är instängd i en hiss, och att i trapphuset springer en man som du inte känner, men som har en kniv i handen och är ute efter dig.
Du väntar tills du hör att han närmar dig på översta våningen. Gud förbjude att du inte hör något alls, för då vet du att han väntar på dig. Någonstans.
När han så är alldeles nära att rycka tag i dörren trycker du ner hissen. Du hinner få en skymt av hans ansikte igen, och du blir rädd, för du känner inte igen hans ansikte, du vet inte vem han är, men du vet att din enda chans är att hissen åker snabbare än han kan springa. Din enda chans är att hinna ut ur hissen, ut ur huset, innan han hinner ner.
Du kan också stanna hissen vid tredje våningen, stiga ur och ropa ”här är jag” och sedan vänta.
Vilket valde du, om du var jag, om det var du som var jagad och inte jagade?”

.

ehrm.. jag har shoppat idag.

jag vet. jag är sjuk. och jättejättemycket fattigare.

men den är ju något av det finaste jag har sett och jag har velat ha den superlänge ju!
vi älskar den va?

present till er. för att jag tycker ni är fina.

ladda ner här:
Jens Lekman – Vem kan segla för utan vind.

Ja jag gjorde ju det 2006 så vi kör i år igen då:

Ungefär vad jag hade på mig det sjunde året på tvåtusentalet:

Januari

De flesta fester spenderades i min mörkblå Jill Stuart klänning.

Och såhär såg jag ut när jag gick i skolan på dagarna.

Februari

Köpte Zara klänningen som jag använde hemskt mycket. Slängde den i somras. Sjukt nopprig blev den!

Mars

Mars var tydligen hemskt flickig.

April

Klänning från H&M

Kjol H&M, top Vanessa Bruno.

Jag fick låna Hannas kjol och hade den dygnet runt. Jag drömmer fortfarande om den.

Maj

Jag beställde hem AA-klänningen från USA.
Det var trevligt att ha den för sig själv innan den sjuka hypen kom hit.

Top Vanessa Bruno, höga jeansshorts från j.lindeberg.

Juni

Jag köpte den här kjolen från Monki och vi älskade varandra.

I New York levde jag i den här Whyred-klänningen för det var så sjukt varmt.
Ballerinas från Marc Jacobs.

Scarf – present, body från American Apparel. Höga shorts från Zara. Skor från Filippa K.
Väska från Miu Miu.

Juli

Kavaj – vintage, T-shirt – Marc by marc jacobs. Shorts – j.lindeberg.

Min finaste Anna Sui-klänning!

Crazy tights från american apparel!

Köpte den här fina kjolen från h&m

Augusti

Köpte en skinnjacka från Zara.

September

vad jag hade på mig på prada-festen. (fast bilden är från efterfesten jag hamnade på)

köpte en grå magtröja.

Och min fina sjömansklänning!

Oktober

Mina utomhuskläder i oktobermånad

köpte min vinterjacka på mrs h (från Juicy Couture)

November

Hanna gav mig den här fina sextiotalsklänningen!

December

juligt värre.

chloéskorna fick följa med på det mesta.

Klart slut!!

Om jag var en konstnär som målade stora tavlor hela dagarna skulle jag givetvis behöva en musa.
Eller om jag var en författarinna. Eller en kläddesigner.
Hon skulle alltid finnas med någonstans.
Som en biroll i en bok, en färgklick i en målning, en kjol i en vårkollektion.
Och hon skulle vara en blandning av dessa tre:

Hon skulle hänga runt i min lägenhet i tunna underkläder och röka cigaretter hela dagarna. Dricka kaffe ur vinglas och ständigt ha rödmålade läppar. Hennes hår skulle alltid vara lite trassligt och hon skulle inte säga så mycket mer än de uttråkande suckarna ibland när hon tittade ut genom fönstret. Hon skulle vara barfota, zappa mellan tv-kanalerna och ibland dra hem alldeles för unga män med välklippta frisyrer.
Vi skulle lyssna på fransk sextiotal på en knastrig vinylspelare och ibland sjöng hon med i refrängerna med sin knackiga skolfranska. Hon skulle ha långa, mörka ögonfransar och vara så smal att när hon böjde sig ner för att ta upp något hon tappat på golvet såg man de tydliga ryggkotorna. Vi skulle få hem långa brev från pojkar med brustna hjärtan och hon skulle titta på dem och sedan använda dem som temporära askkoppar.
Och hon skulle vara lyckligast på nätterna, med en flaska vin och Francoise Hardy på högsta volym.
Kände jag en flicka som henne så skulle jag nog vara världens bästa författarinna. Eller konstnär. Eller kläddesigner.

Hur skulle er musa vara?