→ hej Sandra! Har en fråga som inte alls relaterar till inlägget. Undrar hur du ser på distansförhållanden nu? Minns att du efter ditt förra förhållande inte tyckte att det var värt att vara ifrån varandra, att det tär för mycket. Men efter ditt senaste förhållande känns det som att din syn på kärleksförhållanden förändrats fundamentalt, har jag rätt? Kramar!!
✎ Hej och puss! Min syn på kärleksförhållanden har nog inte förändrats fundamentalt. Jag vill fortfarande jättegärna vara jättekär och vara det jämt. Det är absolut kul att vara singel (och tycker jag är rätt proffsig på det?), men jag tycker så mycket om att ha en pojkvän att typ ta hand om, heja på och sova nära med.
Däremot är det nog så att jag det senaste året har fått rätt dåligt självförtroende i hur jag väljer en partner. Jag litade på honom och så hände allt och nu känns det som att jag står ostadigare i mitt spontana val av killar. Det är förvirrande, jag vill inte göra samma misstag igen och tänker ibland att om och när jag blir ihop vill jag dra med den snubben till min terapeut direkt. Men det är inte direkt rimligt.
Så är väl antagligen inte redo för ett nytt förhållande än.
Distansförhållande har jag som sagt haft och vill inte ha igen. Det var jobbigt, sorgsamt och det tog ju också slut sen.
Men. Jag hade gjort om det alla gånger om jag fått backa tiden. Jag älskade honom och skulle aldrig ha gjort slut bara för att vi flyttade ifrån varandra. Vi kämpade för varandra tills vi inte gjorde det mer. Det tycker jag man ska göra i kärlek.
Jag tror dock att det viktiga med distans är att ha ett slutdatum att längta till. Det är det ovissa som är det farliga.
Tror jag.
→ Får du ofta irl höra att du ser yngre ut än du är? Eller är det bara på bilder?
✎ Jag får höra det ofta. Lite knäppt, känns som min ålder är uråldrig när jag säger den vilket den verkligen ej är. Blir leggad när jag köper cigg 90 gånger av 100 och får alltid ett WOW GRATTIS när de kollar mitt legg. Alltså.
Men. Med det sagt så tycker jag faktiskt inte att jag ser så jävla ung ut. Kanske.. ser ut som 28 år då? Vet inte riktigt. Tycker typ alla säger om sig själva att de ”ser unga ut”, och varje gång nån säger det så tänker jag alltid ”du ser exakt ut som din ålder”.
Men kan tänka mig att jag ser yngre ut på bilder än IRL också, för att mycket av ens ålder sitter ju i uttrycket i ögonen. 30nånting personer har ju en lugnare blick än 20nånting personer överlag. Den brukar avslöja folks ålder jämt tycker jag.
→ Så mysigt badrum du har! Får man fråga hur länge du ”odlat” din murgröna och hur lång kvisten var från början? Tog in små kvistar förra veckan och längtar tills den är lika fin som din!
Kram <3
✎ Men hej och tack! Alltså, jag odlar inte murgrönan : ). Den växer inte alls där inne i mitt badrum som saknar fönster. Däremot mår den bra precis som den är, blir aldrig gul och får rötter som snurrar sig kring varandra. Jag klipper då och då av kvistar från min murgröna i köket som har en tendens att klättra sig iväg över min köksbänk och fläta ihop sig med mina kokböcker. Byter vatten på badrumsgrönan då och då för att jag tänker att växter måste väl vara som djur och folk: man gillar friskt vatten.
Kanske i och för sig en självklarhet. Är verkligen en växt-rookie men kämpar på : ) . kram.
→ Kan inte du skriva lite om hur du tänker om relationer och framtiden? Vill du ha det traditonella med make, barn, vovve osv? Jag har själv funderat mycket på det på senaste tiden och kommit fram till att jag nog inte alls vill ha barn eller ett traditionellt familjeliv och det vore intressant att höra hur du tänker om sådant.
✎ Hej! Jag vet inte så mycket vad jag vill egentligen men några saker vet jag:
Först det första vill jag leva i ett monogamt förhållande, såsom jag gjort tidigare också. Har dejtat några polyamorösa killar sen jag blev singel och kommit fram till att det är inte en livsstil för mig. Däremot chill att hångla och dejta dom, men vill inte vara i en sån kärleksrelation liksom.
Jag vill absolut gifta mig pga bröllop kombinerar mina två bästa saker i livet: kärlek + fest. Den peppen?!
Och självklart vill jag ha hund! Herregud att du ens frågar hehe. Hundra hundar helst! Måste bara sluta vara uppe så sent på helgnätterna först. Sen är det dags.
Barn är inget jag alls är emot men däremot känns den frågan längre bort. Jag känner mig exempelvis inte riktigt redo för barn nu. Kanske gör jag det aldrig. Eller så gör jag det. Vi får se. Den frågan får lämnas öppen : )
Annat är väl att jag nog alltid vill bo i lägenhet, bor gärna utomlands igen, och kommer nog aldrig skaffa en katt. Samt vill skriva tills jag dör! Klart slut!
→ hej sandra! på tal om att bo utomlands – saknar du new york mycket? är du ofta nostalgisk över den tiden? funderar du på att någon gång flytta tillbaka? kom att tänka på det eftersom det var ett tag sen du flyttade hem nu och du kanske har hunnit få lite perspektiv på det. puss!
✎ Hallo! Jag saknar inte New York direkt. Det är nog delvis för att jag just är frilans och har dragit dit i längre perioder sedan jag flyttade därifrån 2013. Några månader varje år egentligen. Det här året däremot har jag bara varit där en vecka.
För varje år som går krymper mitt New York-längt. Jag vet inte exakt vad det beror på. Kanske att färre och färre vänner bor kvar där, kanske för att staden blir dyrare för varje år, kanske för att tiden då jag bodde där blir mer och mer avlägsen. New York är fortfarande en av mina absoluta favoritstäder, men jag är inte längre säker på om jag kommer bo där igen. Kanske har blivit för bekväm. Har ingen lust att jaga kackerlackor över diskbänken och betala femtusenmiljarders för att hyra en lägenhet. Tycker så mycket om Stockholm. Men man ska aldrig säga aldrig!
→ Sandra!
Jag gick igenom dina bok-inlägg för någon vecka sen för att hitta något att läsa. Fastnade för ”I en klass för sig” just för beskrivningen du gav av den (tack för tipset!). Alltså att du insåg att du störde dig på huvudkaraktären för att hon, precis som du när du var tonåring (om jag förstod rätt), tackade nej till så mycket och inte vågade ta chanser i rädsla för att göra bort sig/göra fel/inte passa in. Just sån var jag också som tonåring och – ärligt talat – är jag ganska mycket nu som vuxen också. Men jag vill inte vara det längre. Det känns inte som jag lever på riktigt för jag är så rädd för att träffa nya människor och testa nya saker. Därför undrar jag hur du gjorde för att börja våga leva, om du förstår vad jag menar? Du verkar ha så kul och träffa så många intressanta människor och jag vill inget hellre än att också ha det så.
✎ Hej gullis! Så himla svår fråga detta, men ska försöka göra mitt bästa.
Det enklaste svaret jag egentligen kan ge är att det handlade rätt och slätt om inställning. Jag började bli modigare i små steg. Som till exempel våga säga hej till en kille jag var förälskad i, eller tacka ja till att följa med några jag inte kände så bra på en fika, eller våga ta några tafatta danssteg på ett dansgolv och så vidare. För varje steg förväntade jag mig typ jordens undergång – men så, hände ingenting? Världen fortsatte, ingen brydde sig.
Jag har alltid haft nån form av ångest så länge jag kan minnas att jag ska ligga på min dödsbädd och inte känna att jag levt tillräckligt, och för att undvika just det behövde jag helt enkelt ta tag i det. En dag bestämde jag bara det: nu ska jag tacka ja till allt, även om det är läskigt.
Det svåraste med det var att våga tro på att folk ville hänga med mig. Det lugnet vissa har – att de är så självklara i att människor vill ha dom i sin närhet – är något jag verkligen fått jobba upp.
Än idag är det inte något som kommer naturligt för mig. Jag behöver en tydlig försäkran om att jag är välkommen, har en sjuk respekt för folk som är auktoriteter eller såna som är självklart ”coola”. Har flera gånger fått höra att jag är dryg i nya sammanhang när det bara handlar om att jag är blyg.
Och vet du. Det kommer nog aldrig vara självklart. Varje gång är det en ansträngning för mig att våga, att vara modig fastän jag innerst inne är en räddhare. Att flytta till New York, att berätta för nån att jag är kär i dom, att skaffa en ny kompis, att resa iväg ensam, att säga upp sig, att tacka ja till jobb etc: det är enorma kraftansträngningar som kanske inte alltid syns utåt.
Men jag vet att det är värt det. Och för varje gång blir det lite enklare.
Så. Det kanske är mitt bästa tips – jag är lika livrädd som du. Jag bara kastar mig fritt för att jag är likvärdigt rädd att bli en skruttig gumma som känner att hon inte har levt. Och vi måste leva ju, både du och jag.
Så heja livet tuta och kör
→ Hej Sandra! Du som är så mycket nere på franska rivieran, skulle du inte jättegärna kunna göra en liten guide vart man kan bo billigast där men ändå fint, bra uteserveringar, middagstips, fikaställen, badstränder osv? Ska ner dit snart för första gången och vore ju toppen
✎ Åh jag är påbörjat en sån guide så många gånger. Måste verkligen lösa. Lovar till nästa sommar.
→ Finns det något vackrare än en ung Brando?
✎ Helt korrekt, finns ej.
