Sandra Beijer

past weeks comments.

Blogg

frågor och svar.
12 juli, 201309:00

här kommer svar på några av kommentarerna jag fått de senaste två veckorna. fler svar kommer snart, tar lite tid bara. puss.

Det känns som om det är väldigt länge sedan du skrev något intressant, ärligt talat. När du nu ens gör något nytt inlägg senaste månaderna har det mest varit fest- och lek- och skuttarunt-bilder, rätt enahanda för lite mer vuxna läsare.
Det är nog för att det är exakt det jag gör om somrarna. Festar, leker och skuttar runt. När jag alla de andra månaderna tillbringar majoriteten av mina vardagar framför en dator och kan sitta och skriva och fundera ut saker är jag kanske vid en dator en halvtimme om dagen högst på somrarna. Då blir inläggen så därefter, så har det varit varje sommar sedan jag började blogga och kommer nog (förhoppningsvis) fortsätta vara så. Längre inlägg och tankar och sånt kommer när temperaturen sjunker igen.

Seg uppdatering på sistone. Varför?
Ja, för att Rodeo byggde om sin sida och jag kunde inte blogga då. Nu är det som vanligt igen. Men på somrarna uppdaterar jag en gång om dagen istället för två för att läsarantalet sjunker de månaderna när alla är ute och ränner (och jag är ute och ränner för den delen också.)

Silikontröjan syftar väl till TV-programmet? Jag och min syster brukade alltid titta på det programmet! Dessutom hade min syster en hamburgartelefon Funderar på om jag ska köpa en för min framtida bostad.
Yes! Silikontröjan syftar till TV-programmet som gick på trean då, runt 1998. Det var min mamma som producerade det, så jag hade ett gäng såna där tröjor : )

Hej Sandra! Vad roligt med banantelefonen, har du kvar den? Jag fick en för flera år sen av ett par kompisar efter som jag då var storkonsument av bananer. Det var som en grej. Min har en hemskt gäll signal när det ringer, var det samma med din? Nu känns det inte som att jag kommer använda den så mycket, det blir väl framtida barn, om det nu finns kvar fast telefoni när det är dags.
Banantelefonen finns inte kvar, undrar om någon egentligen har hemnummer längre? : ) Jag minns inte alls min signal, men låter rimligt att den var gäll..

Men alltså jag blir galen av nyfikenhet och bara måste fråga, när ni nu har guds välsignelse och så vidare…har du och joakim aldrig funderat på att bara typ…gifta er? eller åtminstone smita iväg på en romantisk semester och se vad som händer? eller har ni “been there done that” och insett att det inte var för er. för det är bara så OMÖJLIGT att förstå att ni inte har ihop det…det verkar ju så perfekt härifrån bakom skärmen liksom…. förlåt. vara bara tvungen. hållit tillbax det ett helt år nu liksom.
Haha, nej jag och Joakim tänkte inte rymma iväg och gifta oss : ) Jag och Joakim är först och främst bästa vänner. Men vi har tummat på att om vi båda är ogifta när vi är 40 så rymmer vi och gifter oss och bor på nån varm plats och lever lyckliga 4-ever.

Har ett problem. Jag är 24 år och känner inte riktigt att jag har några vänner. Alltså jag umgås ju med folk, och någon har jag känt i 16 år, men ibland känns det som att de har så många andra att jag lika väl kan försvinna för gott. Har jag bara världens sämsta självkänsla? Eller kan du/ni också känna att folk liksom inte VILL vara med en men inte ursäktar sig typ. Ibland känner jag mig så himla himla ivägen, och jag tänkte väl förr att när jag är 25 har jag åtminstonde en person att lita på. Min äldsta vän brukade nämligen mobba mig varann dag när vi var yngre och det sitter i. Även om jag vet att hon inte menar illa nu så tar jag illa upp när alla tycker ett plagg är roligt och hon bara “de ser ut som dina sådana där byxor..”. Borde jag säga till att det känns? Är jag bara känslig kanske? Jag vill ha sådana kompisar som du har. Jag antar väl att även ni bråkar, men ni verkligen verkar älska varandra så himla mycket också! Hur hittar man dem? (och jag vet att den här frågan kan vara helt omöjlig att svara på).
Jag har träffat mina kompisar på alla möjliga platser, men majoriteten av dem har jag träffat på senare år. Jag har få personer i mitt liv kvar från min tonårsperiod, jag antar att det beror på att man växer ifrån varandra och förändras. Nästan alla mina kompisar har jag träffat genom skola och jobb, där det liksom är naturligt att man lär känna nytt folk. Jag tror att om man känner att man behöver nya bekantskaper kanske man ska försöka skapa och hitta sådana situationer? Börja på någon aktivitet, gå med i en förening, engagera sig politiskt eller vad man nu är intresserad av. Det gömmer sig framtida bästisar lite här och var och ibland man måste titta lite extra noggrant för att hitta dem. lycka till puss.

Sandra, jag har bara en generell fråga om det här med T. För ett tag sedan hade ni varit och tagit en fika, och jag bara undrar lite så där hur det var, om ni brukar göra det och om det i så fall inte kändes lite konstigt att göra det första gången? Och vad pratar man om?
Anledningen till att jag och T (min första pojkvän) tog en fika i somras var för att han var i New York och hade läst på bloggen att jag och Ludvig gjort slut och att jag var väldigt ledsen. Och då hörde han av sig. Vi hade inte setts på många år men det var en väldigt fin fika, i all trasighet. T och jag var ju ihop för väldigt väldigt länge sedan och har liksom inga känslor kvar för varandra. Men jag tror att man för alltid har något slags band med den man har älskat, man har ju en gång i tiden vetat precis allt om den människan. Man är på samma sida på något vis, vill att den andre ska må bra. Vi pratade mest om Ludvig, det var nog typ det enda jag pratade om då.

Hej Sandra! Har du några tips till en som vill byta jobb till något mer kreativt, starta eget eller frilansa… men som har så många olika ideer att jag inte vet vilken jag ska satsa på (tänk om den andra iden varit bättre osv) – och sen när jag väl påbörjar någon ide så tar jag den inte hela vägen? Hur väljer man bland sina ideer och hur behåller man motivationen när man väl valt?
Man ska väl börja med att köra hela vägen med den som är absolut roligast. Då brukar det bli bäst känns det som, om man gör saker som man tycker om. Man får liksom inte glömma att det finns så många människor som har bra idéer men aldrig riktigt tar tag i saken, så kör hårt liksom bara, jobba, ge inte upp, peppa dig själv, prata om det, sätt upp personliga mål och så vidare. Det är få som orkar, så om du bara orkar och kör är du unik bara där tycker jag. Lycka till! : )

Alltså vad gör man ens, när man trånat efter en kille sedan första gången man såg honom för snart två år sedan och då man konstant i sexmånader velat ha honom, honom och bara honom. Vad gör man när han försvinner för alltid, går ut ur ens liv? Vad gör man när man blivit full och gett ett litet brev typ -hej jag tycker du är så jävla snygg. och han inte hör av sig, inte säger tack, ingenting. Vad gör man när man knappt kan se på honom men om man väl pratar med honom så känns det så bra? Vad gör man om man verkligen gått i ett år och tänkt att “någon gång ska jag få honom, om så bara för en kväll” och det inte blir så? Och hjärtat och huvudet och kroppen inte tänker acceptera ett nej? FUCK bara. lol.
Man biter ihop och tar sig igenom det. Det finns liksom inget annat svar. När man gjort allt man kan, när man till slut måste inse att han faktiskt inte vill, då gråter man, då är man ledsen, slår sönder något, kramar en vän, lyssnar på sorglig musik, och sedan blir man arg och frustrerad och ja, en dag känns det lite mindre. Och en dag kommer det slutat kännas helt. Även om det inte känns så nu.

hej sandra. här kommer en fråga som jag hoppas att du inte tar illa upp av. ett svar vore fint.
Har du någonsin tagit illa upp över att du blivit sedd för din ekonomi? jag drar nu ganska stora slutsatser baserade på ganska lite fakta, men jag tänker mig att du växte upp i en familj där det var lite bättre ställt ekonomiskt än i genomsnittsfamiljen. Blev du/blir du ledsen när folk tänker att du “får allt du vill ha”, och att man minimerar dig till “en bortskämd snorunge”? för själv stöter jag på det ibland, och kan bli ganska ledsen. så fort jag åstadkommer något så antar människor att jag fått det genom min mamma eller pappa. jag tycker det är svinjobbigt. det blir som att allt jag gör i slutändan bara blir något som mina föräldrar gjort åt mig. det är svårt att få andra att uppfatta mig som en egen person, med egna erfarenheter och egen kompetens, för de ser bara mina föräldrar. Förstår du hur jag menar? Vad är dina upplevelser? Hur gör man för att komma undan?
tack för en jättefin, ärlig och vettig blogg. hoppas du har en fin dag. kram.
Hej! Ja alltså, det där är ju den vanligaste ”kritiken” jag får härinne, eller hur man ska kalla det. Att jag fått allt serverat och så. Då tänker jag såhär: först och främst, värre elakheter skulle man ju kunna få. Ja, det stämmer att jag är uppväxt i ”övre medelklassen” eller hur man ska säga, jag har haft det bättre ställt ekonomiskt än genomsnittsfamiljen. Och det kommer ju automatiskt alltid att finnas människor som tycker att jag har fått allt jag vill ha. Det gör mig inte så mycket så länge jag själv vet vad som stämmer. Mina föräldrar har inte hjälpt mig med kontakter osv en endaste gång och jag har levt på min egna lön sedan jag var 21. Självklart har man ett socialt kapital beroende på var man är uppväxt, har man akademiska föräldrar är det större sannolikhet att barnen kör samma bana och är man uppväxt i en trygg miljö har man mycket vunnet redan där. Men jag tycker inte att jag är en ”bortskämd snorunge”. jag har skapat min egen karriär och ingen har ju liksom ”fixat mitt visum till new york” eller ”skrivit min bok” och så vidare. Det är ju bara jag.

Hvordan “bruker” du spillelisten din “allt som är roligt att dansa till.” på spotify? Jeg har hørt litt på den og det er mye bra der, men den er også veldig random. Plutselig kommer noen veldig upbeat-låter og så noe helt annet. Bruker du shuffle eller spiller du den fra “a-z”? Sorry for merkelig og uforståelig spørsmål er bare nysgjerrig PS. håper du klarer å lese norsk.
Haha ja den är väldigt spretig, jag brukar bara ha den på shuffle : ) kram

har du alltid med din systemkamera när du är ute på helgerna, blir det inte jobbigt att släpa runt på den?
Oftast har jag det, men tycker inte att det är så jobbigt, den är ganska nätt. Är ju van också, har släpat omkring med den nästan dagligen sedan 2007.

Hej Sandra! Måste bara få fråga vad du har under när du har kjol. Jag tycker alltid att det är jättesvårt att välja för jag vill helst inte ha något annat än underkläder under men samtidigt vill jag kunna röra på mig osv utan att visa rumpan för alla i närheten.
Jag har ju oftast strumpbyxor och då tycker jag inte det gör så mycket om man råkar se lite strumpbyxe-ass när man går i en trappa eller så. På somrarna använder jag oftast bredare trosor och sedan tycker jag ärligt talat inte att det är en så stor big deal om de råkar synas lite nån sekund här och där.

Sandra!
Jag vill fråga dig som har erfarenhet en grej. Jag har varit megamegakär i en kille i snart tre år. Han är ett par år äldre än mig men vi har en väldigt nära kompisrelation och umgås i samma gäng. Tidigare i år berättade jag för honom hur jag kände och så, men han sa att han inte kände likadant. Men fortfarande är han så fin och omtänksam och pojkvännig mot mig och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Han ska resa och jag måste plugga klart, så han bara säger att det inte kommer funka. Vi träffas nästan jämt och jag tycker det är så jobbigt att inte få vara hans. Ibland får jag små ryck och är jättenära på att kyssa honom. Vad ska jag göra tycker du? Jag kan bara inte gå vidare – han är den finaste i livet.
Ibland när man blir kär i en kompis så måste man bara ta en liten paus från varandra tills det gått över. Man kommer hitta tillbaka till varandra, det är jag säker på. Men att vara runt någon hela tiden, som inte är kär i en när man själv håller på att gå itu, det är tortyr. Utsätt dig inte för det. Var ärlig med honom, han kommer förstå, och en dag kommer ni kunna vara vänner igen.

Translation. Please read by clicking ”in english” below FAQ.