Sandra Beijer

Hej från Sverige.

Idag åker jag hem till Paris igen, men så här såg jag ut i fredags och det är en ny klänning som jag glömt att visa, så jag tänkte att det är ju lika bra att jag göre.

Tröstshoppade den på H&M för 9 euro efter att Apple inte velat hjälpa mig och min lilla dator. Leopard är mitt bästa mönster förtillfället.

Nu ska jag iväg och flyga snart igen. Vi ses i Paris.

.
Translation.
New leopard dress from H&M.

Ny krönika ute för devote. Handlar om en kväll för många år sedan när min kompis kysste en kille jag var förälskad i. I sin helhet:

.

– Lova att du inte hånglar med honom.
Så säger jag till henne när vi står på en soulklubb vid Odengatan där vi några timmar tidigare har kommit in med våra falsklegg. Vi står nedanför DJ-båset och han jag är kär i står ovanför och skriker något till sin kompis som spelar skivor den kvällen.
– Men jag säger ju att jag inte SKA, skriker hon i mitt öra. Vi ska bara stanna här lite till! Gå till den där efterfesten, jag kommer sen.

Jag har varit kär i honom i snart ett år. Vi har hånglat upprepade gånger och en gång har han till och med vaknat i min säng efter en extra stökig fredagsnatt. Han vet att jag gillar honom och har flera gånger sagt att det inte kan bli något. Han säger saker som du måste lova mig att du inte tycker om mig något mer nu när vi har stått på någon indieklubb på söder och han lutat sig nära mitt öra för att överrösta dånet från en Morrissey-hit. Du måste lova.
Och varje gång har jag svarat att,
– Men det är väl klart att jag kommit över dig, jag tyckte bara om dig en gång för länge sedan. För länge sedan.
Och då har han varje gång gömt sina händer innanför mina nackhår och kysst mig över halsen, ansiktet, läpparna. Det är så lätt att få honom. Man bara påminner honom om hur mycket man har glömt honom. Hur man känner absolut ingenting för den där pojken med tre födelsemärken över vänster kind som man dagen innan skrivit i sin dagbok att Om jag inte får honom kommer jag explodera och dö det vet jag helt säkert. 

Ikväll står han i ett DJ-bås och fäktar med armarna till Stevie Wonder och jag ser hur min kompis trampar stressat med fötterna för att jag ska gå därifrån. Redan i början av kvällen, när vi köpte två öl i höga plastglas såg jag honom lägga en hand vid hennes midja. En kort, knappt synbar sekund, men eftersom allt han gör hamnar högst upp på min prioriteringslista såg jag. Hon är min bästa vän sedan vi var femton år och tidigare i veckan satt vi på ett café och jag beklagade mig över mitt hjärta. Beklagade mig över den mycket unga mannen med tre fräknar över kinden som just nu står och sjunger ut över klubben som om han ägde världen. Som bara någon timme tidigare la en lätt hand vid min bästa väns midja.
Och nu ber hon mig att skynda iväg till den där efterfesten, köpa folköl på Seven Eleven och fortsätta natten i en annan stadsdel medan hon ska stanna med honom.
– Ingenting kommer att hända, bedyrar hon. Vi ska bara dansa lite till förstår du väl.
Så jag går. Jag tar en buss hem till en kompis, dansar i ett vardagsrum med en molande känsla i magen och röker ut från ett öppet fönster. Utanför är det varm julinatt och jag tänker att jag måste våga lita på henne.
Vid halv tre frågar jag Joakim om vi kan ringa dem.
– Ta hit dem nu, de har dansat färdigt säkert, och annars kan de ju dansa här.
– Jag har redan ringt, säger han. Jag har redan ringt och de vill inte komma.

Dagen efter möts jag och min bästa vän på en parkbänk vid Karlavägen och jag gråter inte men det gör hon. Hon snyftar in i en servett och vågar inte titta mig i ögonen.
– Alltså det var han som kysste mig, jag lovar. Jag tittar ner på mina skor och vet inte vad jag ska svara. Vi är sjutton år och hon är en av få människor jag litar på. Som jag tagit in och gett bort mig själv till i den här bistra tonårsverkligheten.
– Hur ska jag våga lita på dig igen? frågar jag och hon hulkar bara till svar. Ger mig en varm CD-skiva från sin jackficka som hon har bränt tidigare under dagen.
– Alltså Jim Morrison kan säkert förklara bättre, viskar hon och jag tar emot den. Dagen efter förlåter jag henne. Jag förlåter henne för att jag måste, för att jag inte vet hur jag ska klara mig utan henne. För att det inte går att klara sig utan henne. För att vi har svurit på evig vänskap och pekat ut resten av världen som idioter. Och helgen efter kysser han mig igen och jag upprepar att jag är över honom när han frågar och hon står någonstans i bakgrunden och iakttar. Och fast jag vet att allt är åt helvete nu, att vår vänskap bara kommer överleva den här sommaren, så spelar vi teater tills skolorna börjar igen. För så är livet som sjuttonåring, man förlåter dem om och om igen, man förlåter dem för att man inte vet bättre, för att man tror att man inte är värd mer än såhär. Inte värd mer än pojkar som vill ha en ibland och vänner som lovar och bryter det en halvtimme senare. Och därför står man ut tills man en dag är vuxen och tar en tio år yngre version av en själv i handen och viskar försiktigt,
– Kom så springer vi ifrån de här idioterna.
Och sedan springer man.

——————————–

Finns även att läsa
här.

Nu är jag i Stockholm! Här ska jag vara fram till söndag och det är ju så himla fint att det är vårigt ju! Ville bara säga hej hej, vi ses kanske på gatorna. Nu ska jag iväg och försöka rädda innehållet i min dator. Är så himla nervös, hoppas verkligen att saker och ting finns kvar. En ny dator blir det nog också, så jag kan börja använda min systemkamera snart igen. I alla fall bra att mobilkameran står sig relativt fint. Vi hörs snart. puss.
.

Translation.
Hi, I’m in Sweden for a few days to fix my computer and some other things.

Valborgsmässoafton på Cap d’Antibes innehöll inte så mycket majbrasor och häxsprit, men desto fler promenader bland ruiner, långlunch med ost och rosévin, första doppet (!) och en miniresa in till Cannes för skaldjur och pistageglass med jordgubbar.
.

Translation.
Tuesday at Cap d’Antibes.

Det finaste jag vet, i alla fall topp fem, är kärleksromaner. Och särskilt dom som är riktigt himla sorgliga, där samtliga karaktärer är vilsna och trasiga och trampar fel mest hela tiden. Den Allvarsamma Leken är en sådan.

Det var Nina som tipsade mig om att jag ändå borde läsa den här lilla klassikerpärlan. För jag har oftast ganska svårt för gammeldags språk, känns som att det stannar upp och gör det svårt att komma in i själva historien, men hon tyckte att jag borde prova. Du kommer gilla den ändå tror jag, sa hon.

Det som är fint med Hjalmar Söderbergs Den Allvarsamma Leken är att så lite har hänt på hundra år. Alltså förutom kvinnlig rösträtt, besök på månen, flygplan och internet till exempel, så blir man precis lika våldsamt förälskad i någon 1903 som man blir 2013.

I det här fallet handlar det om Arvid och Lydia i ett Stockholm. Varje dag hoppas han springa in i henne, och lika sällan gör han det. Men så, efter tio år av längtan så händer det.

Och så börjar väl en ganska komplicerad kärlekshistoria i en tid där det inte är så himla lätt att skilja sig, där man tvingas hålla upp sitt rykte och smyga omkring fast man är blixtkära.

Annat bra i boken är namnen! Varför heter ingen Hej eller Von Gurkblad längre? Det borde man, helt klart.

Läs den.

.
Translation.
I finished the Swedish classic novel The Serious Game by Hjalmar Söderberg last night. A very sad and romantic story about Lydia and Arvid, and their impossible love. Read more about it here.