Sandra Beijer

Oktober 2016. Jag vaknar tidigt i Los Angeles. På grund av tidsskillnad. På grund av hjärtklappning. Vi bor några dagar i ett hus i Hollywood Hills. Jag känner inte dom andra direkt. Vi är medbjudna på en pressresa, en musikfestival, det är oktober men sommar här.

Jag smyger ner i köket, vinflaskorna står kvar på diskbänken från kvällen innan, en tom ölburk med fimpar i. Klockan är morgon men eftermiddag i Sverige. Jag får upp dörrarna till terrassen, insekterna gapar högt, det luktar inte som hemma. Mina händer är ostadiga, kanske tidsskillnad, kanske hjärtklappning. Jag får upp en cigarett ur paketet, röker först en hårt innan jag ringer. Tänder direkt en till.
Jag börjar gråta när jag hör hans röst. Den är så hemtam och så mjuk, jag vill bara att den ska göra mig lugn igen. Något annat spelar egentligen ingen roll, det är rent själviskt, jag vill bara må bra igen.

Jag gråter och frågar varför han är med henne, varje kväll, sedan jag åkte för några dagar sedan.
– Baby, säger han. Älskade lilla baby. Vi dricker öl bara. Du vill väl inte att jag bara ska sitta hemma? Baby baby jag vill alltid vara med dig.
Och jag tänder en ny cigarett, säger att jag såklart inte vill att han ska sitta hemma, lägger huvudet mot knäskålarna, sitter i en trapp ner till en pool, allt är så vackert och allt är så fult.

– Jag är så olycklig, säger jag. Jag orkar inte vara så olycklig.
Och han säger att jag aldrig ska behöva vara olycklig och efter att vi har lagt på sms:ar han direkt att Älskade baby, kom hem till mig. Kom hem till mig så gör jag allt bra igen. Vi vi vi.
Jag hör hans tonfall när jag läser sms:et och jag blir lugn. Går in, går och lägger mig, går upp igen när de andra lagar frukost.

Senare på kvällen blir jag alldeles för full. Och när jag sms:ar och frågar vad han gör svarar han inte. Men klockan är ju mitt i natten i Stockholm då. Ingen är vaken 05:55.

Det vet ju vem som helst.

Hej från Frankrike!

Jag fyller år om tre veckor och har därför köpt det finaste jag kunde komma på att ge mig själv: EN DRÖNARE.

Den är så fin.
Vi är så fina ihop. Ska göra så flotta filmer, dagens outfit-bilder, selfies med en hel fest, balkong-gifs och kanske ett och annat sänghångel när jag hittar en tillräckligt gullig grabb. Ja, möjligheterna är oändliga helt enkelt.

Är fortfarande ganska skakig på handen pga så orolig att jag ska råka köra i den i ett träd eller nåt. Men snart så.
Peppppppp.

Milla does not approve om ni undrar.

Har döpt den till Pricken och när jag sträcker ut armen landar den i min hand ❤️

Det händer ibland att jag utmanar mig själv för att se efter hur mycket av mitt mående som är verkligt och hur mycket som är charader. Jag har ingen aning om det själv nämligen. Alltså visst kan man ana, men hur ska man veta helt säkert?
Jag vet såklart att jag mår bättre nu, till och med bra. Jag drömmer inga mardrömmar längre och jag räknar inte längre timmar i väntan att att dagarna ska ta slut. Jag hamnar till och med i tillfälliga men häftiga förälskelser i vissa unga män jag träffar. De avtar efter några dagar utan undantag, men ändå – de händer och de måste vara ett tecken på en tillfrisknad om något.

Men jag drabbas fortfarande av korta illamåenden när jag ser saker som påminner, eller när någon säger att de sett honom på stan. Dessa illmåenden uppstår lika fort som de försvinner, men de stannar av mig och lämnar mig i obalans resten av dagen, blir till en bitter eftersmak i munnen.

Därför måste jag ibland utforska för att förstå och för att komma vidare ytterligare. Jag gör det genom att exempelvis studera bilder på honom för att se hur de får mig att kännas. Bilderna har olika svårighetsgrader: de svåraste är förstås de från när vi precis träffats. De enkla är de från nyss, när han tittar artigt in i kameran men uppenbarligen inte alls var där. Men det visste jag ju inte då.

Den här boken är ett sådant test. Jag plockade upp den i bokaffären enbart för att pröva mig själv, hur långt jag kommit.
För det är svårt att läsa om saker som tar slut.

Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen handlar om en man vars fru får upp ögonen för en annan man. De är lyckliga tillsammans, tycker han i alla fall, och därför väljer han att vara trygg i sin frus förälskelse, låter henne vila i den ett slag.
Men redan från sidan ett förstår man att det inte kommer sluta bra. Romanen är som en lång klagosång, om en man som försöker sätta sig in i sin hustrus perspektiv, vad som försegick i hennes huvud när hon valde att överge honom.

En sån fin romanidé ändå.

I flera recensioner som jag sett av den här boken har den beskrivits som ett uppbrott när en relation är mycket jämställd, men jag håller inte riktigt med om att det är det som är bokens nyckel.
Att se någon och att försöka sätta sig in i någon annans tankevärld handlar inte om jämställdhet. Det handlar om att ha valt någon så självklart och trott att den andre valt en själv med lika stark omsorg.
Det handlar om att man i sitt innersta är så pass övertygad att man hör ihop, och därför har man kapital att utmana tryggheten.
Man vill att den man älskar ska veta att här hos oss är det så stabilt och säkert, du ska aldrig ska känna dig inlåst, att man alltid finns kvar, att man är beredd att ge vad som helst för att precis allt är den personen värd.
Så enkelt är det att vara naiv, att man glömmer att det man har inte är någon romantisk utopi.

Det är bara en helt vanlig relation, precis vilken som helst.

Jag blir mer och mer övertygad om att kärleksrelationer egentligen inte handlar om vad två personer har tillsammans. Det handlar snarare om hur en person förhåller sig till en annan, och har man tillräckligt med tur så förhåller man sig någorlunda lika till varandra någorlunda länge.
Hur kan man annars så enkelt bara förflytta blicken? Det är inte ens partners unika person man väljer, det är snarare en inneboende stencil av en idé som förflyttas mellan människor på grunder som gynnar en själv.
Jag vet inte om det ens är något negativt att det är så, sorgligt såklart, men är man medveten om det så kanske man också lyckas förstå det.

Om det var jobbigt att läsa boken? Inte så jobbigt som jag först trodde. Däremot tankeväckande och vemodigt. Plus så jävla bra bok! En av de bästa jag läst i år, kanske på flera år.
Åt upp den som någon slags gräddbakelse, den tog slut direkt.

Finns här och här.

Jag har fått (!) fyra par nya skor den senaste månaden som jag tänkte att ni kanske ville se. Ljusa sneakers är sommarens bästa sko. Verkligen verkligen tur att det inte ska bli vinter igen.

Först ut ett par Stan Smith med extra bred sula, en Adidasklassiker att släntra runt i. Hade slängt mina gamla pga totalt nött ut dem så detta var en fin överraskning.

Ett par vaniljgula Converse. Så himla länge sen jag ägde ett par Converse, har redan hunnit göra dessa lite smutsiga pga drog på dem direkt och kände mig som 17 år påväg till Babasonic och nåt sånt är aldrig fel.

Ett par Fila i ROSA! Är kär i dessa.  Köpte samma modell i vitt för ett år sen och har dom jämt. Så skön, så klumpigt perfekt. Och nu i rosa. Alltså <3

Avslutningsvis ett par klassiska Supergas men i platå. Superga är den somrigaste snörskorn av alla kanske, har den i både blåvitt, rosa och guld sen tidigare år. Dessa ska få följa med på mina resor.

?

I helgen var vi ju då varit på festival i Dalarna, närmare bestämt på Skankaloss i Gagnef.
Har ni missat festivaldag 1 som var i fredags kan ni läsa om den HÄR.
I lördags vaknade vi upp i vår stuga ganska trötta, men allt går ju att fixa med lite puder och kaffe.

Vi gjorde i ordning oss tillsammans på trappen.

Vissa behövde mer kärlek än andra.

Själv behövde jag glitter.

Och alla behövde cava.

Det regnade så vi hade minifest hemma tills regnet avtog.

Då begav vi oss in till festivalområdet.

Mitt crew var snygga som alltid.

Vi beställde frosé – slushies med rosé i.

Siri, Jacob och Nicolina.

Skymningen kom sakta men säkert.

Vi kollade på filmer från gårdagen.

Sedan begav vi oss in till campingområdet.

För fest med nittiotalshits! Jag fick välja musiken och var således i eufori.

Det hann bli midnatt innan vi begav oss tillbaka till festivalområdet. Hittade Aina från Paradise Hotel på vägen och tog en selfie såklart.

Vi skyndade oss ner till bryggan för där var det tryckardisco <3
Tog dock inga fler bilder än denna för på tryckardisco är det ju obligatoriskt att göra annat än att fotografera ?

Och Gagnef avslutades som alltid med Wasteland, dvs fest ute i skogen.

Och vid sextiden låg dimman längs med marken och festivalen var över för i år.
Så himla bäst var det.