Sandra Beijer

source: here and here.

Tycker vi firar in denna fredag med ett knippe historier av det finaste som h ände er förra helgen.

↓
Jag slet med honom ut i snön, bakom en husknut och hånglade upp honom totalt. Han sa att jag var vacker och sen fick jag gratis öl i samma hus med de finaste vännerna

↓
Det bästa som hände i helgen var när jag och mina skolvänner drack enlitersöl i en fin gammal ölhall i Mûnchen och min kamera försvann och kom tillbaka med massor av bilder på okända människors dubbelhakeleende underifrån.

↓
Det bästa den här helgen var när jag och min pojkvän avbröt vårt Lost-maraton för att åka till gymmet. För när han är så koncentrerad och tar i så mycket, som på gymmet, så går jag sönder för han är så jävla het.

↓
Det hände så mycket fint i helgen, okända tjejer som tar tag i en och säger “Du är så himla snygg, kan jag få en kyss?” eller killar som tittar en djupt in i ögonen och vill att man följer dom hem. Men det bästa var nog samtalet med mamma då hon frågar om hon ska föra över lite pengar men jag är för stolt så jag svarar: “nej”. Men detta fantastiska med mammor är att dom känner en så himla bra, man har ju liksom bott inne i dom. Det hon tillslut svarade var: “Vill du att jag för över pengarna fastän du säger nej?”

↓
Jag träffade killen jag var kär i förra året, och för första gången på länge var inte allt bara han-han-han.

↓
Jag träffade en pojke på en fest som sa att jag var söt när jag rökte. Jag blev helt skakis i knäna (han är nämligen helt sinnes skitsnygg). Vi bestämde träff på en efterfest och där satt vi i ett tomt badkar tills solen gick upp och pratade om hur vi var på högstadiet.
Och ah, hånglade i fyra timmar.

↓
Min mamma och jag umgås sällan, men i helgen såg vi på Harry Potter, var på utflykt på ett tomt hav, åt glass och popcorn, drack kaffe och sov bredvid varandra. Världens finaste helg. Man borde umgås mer med sin mamma, mammor är ju så fina, faktiskt.

↓
Jag var i Paris med min pojkvän och gjorde inget annat än att vandra runt och titta på vackra byggnader, dricka vin, äta crêpes och ligga.
.

First part of your favorite things that happened last weekend.

HEJ VÅREN!

Honey Yogurt Berry Pops.

Bananas Crop Top.

The Wild Bunch Printable Kit.

Mini Memory Worlds

Tavi’s haircut.

Vase by Maya Selway.

My Daguerreotype Boyfriend.

Collars from Zara.

Igår kom ett efterlängtat paket hem till mig.

Nämligen den här printen! ”Forest Festivities” målad av Jahna Vashti. Direkt när jag såg den kände jag att den behövde bo hos mig. Rävar med indianfjädrar och björnar med pärlor som dansar bland ljuslyktor i skogen. Kan inte tänka mig något bättre motiv.

Printen kom signerad tryckt på fint canvastyg. Den kommer i hundra exemplar och mitt var nummer ett!

Ska gå och rama in den hos en riktig inramare för att jag tycker den är så himla fin. Tills dess får den samsas med mina andra tavlor som jag bygger olika mönster med på golvet. Ett bra tips för att komma på hur man vill ha det på väggen.
.

I received my print Forest Festivities by Jahna Vashti yesterday. I absolutley love it, especially the dancing fox with feathers in the middle of the little group. Before I put it up I will have it framed, I think a white or a golden one will be perfect.

Trettonde krönikan för Sofis Mode finns ute från och med idag. Har skrivit om en av de svåraste känslorna jag haft, den när jag slutade vara kär i min expojkvän. Jag ville inte att det skulle vara så, jag mådde så dåligt över det, skämdes. Och jag hade ingen att prata om det med, alla tyckte ju vi var ”så bra” och skulle ”vara ihop för alltid”. Jag vet att det är många därute som sitter i sina hem med sina pojk&flickvänner och inte gör slut gör att ”man aldrig kommer hitta en sån fin person”. Tro mig, de kan vara hur fina som helst, men känns det inte bra längre spelar det ju verkligen ingen roll. Jag säger inte att man inte ska kämpa för sitt förhållande, för det är klart man ska. Men det ska banne mig kännas som en Disneyfilm då och då också. Var inte kvar i något som gör dig ledsen. Då förtjänar ni båda att bli sönderhånglade av någon som är så jävla kär i en.
I sin helhet:

Vi sitter på en indisk restaurang på Bondegatan. Det var fyra dagar sedan som du sa att vi kanske borde äta ute någon gång. Vi är studenter och hundrafemtio kronor för en tikka masala kommer kännas resten av veckan. Vad som känns ännu mer att att jag sitter mittemot och tänker på att jag inte tycker om dig.

Jag delar naanbrod och doppar i en gräddig sås och dricker en starköl ur ett stort glas med en avskavd logotyp på. Det är sommar och de har fönstren på vid gavel och utanför ramlar det förbi alkoholister som varit på baren nere vid hörnet sedan i förmiddags. Du sitter bredvid i en vit t-shirt och suger på en grönsak. Jag funderar på hur lång tid det har gått sedan du sa något senast. Du rör om med en sked i en rykande gryta, äter lugnt och koncentrerat. Vi tittar ut genom fönstret, ser hur tre indietjejer i femtonårsaldern rullar en cigarett som de sedan delar på, bredvid står en stadsduva och sliter sönder ett kvarglömt hamburgarlock. Någon som hänger upp tvätt i ett fönster på tredje våningen, en katt som pressar sig mot en grön kruka med pelargonier i. Jag hinner registrera varje atom och kaksmula för att vi inte har något att säga till varandra. Jag vet inte ens hur jag ska påbörja en mening.

Vi bor ihop, sover ihop, ser samma tv-program, lagar linssoppor och det där joxet med bulgur som du gillar, men vi pratar inte med varandra. Vi borstar tänderna ihop framför spegeln och du kysser mig hejdå när du springer till ditt extrajobb om morgnarna men i mellanrummen ekar väggarna och jag har datorn i knäet och du zappar mellan kanalerna. Och nu sitter vi mittemot varandra på en indisk restaurang på Södermalm. Det är tidigt 2000-tal, tiden innan internet på mobiltelefonerna så vi kan inte ens gömma oss bakom dem, visa någon rolig video med en katt som jagar en fågel. Det är bara du och jag, ett naanbrod och två portioner tikka masala. Jag tittar på klockan och ser att vi har varit tysta i precis fyra minuter. Och det vrider sig någonstans i kroppen och jag lägger ner besticken och säger,
–  Vi har ju ingenting gemensamt egentligen.
Och du slutar tugga, tittar upp, tittar mig rakt i ögonen och svarar,
– Men sluta, så är det väl inte.
Och sedan är det inte mer med det. Vi betalar, jag tar med halva min portion i en brun papplåda och vi tar tunnelbanan hem till vår lägenhet med en 120-säng och ett inramat fotografi på oss i hallen. Och jag ligger vaken på natten och tänker att jag är tjugo år och hundratjugo på samma gång. Och du andas tungt och stilla, sover drömlöst med armarna runt omkring mig och jag har aldrig har känt mig mera ensam.
.

This post is for my Swedish readers. It’s a reminder that my 13th column in the magazine Sofis Mode is out today. It’s about loosing feelings for someone and how hard it is to deal with that.