Sandra Beijer

Husdjur är ju något av det gulligaste som finns som alla vet. Jag frågade i niotillfem-gruppen på facebook om jag händelsevis kunde få se era husdjur och fick över 200 kommentarer, beskrivningar och bilder (!).
Så jäkla mysigt.
Här kommer således ett axplock (ca 10%) av mina bloggläsares husdjur, kan inte komma på en bättre grej att läsa om på en tisdag faktiskt.

Mer kommer när du minst anar det!

Hannah: Det här är jag och Lasse. Han är min lillebror, min bästa kompis och min main bitch. Han är lite för tjock men det är pga han vill på riktigt bara sova och äta. EXAKT som jag, därför vi är så kompatibla

Hanna: Hej! Här är Milou, en ragdoll som brukar kasta sig ner på rygg och vilja blir klappad på magen. Ibland kommer han upp i sängen och kurar ihop sig på mig bröstkorg.

Etty: Det här är Hilda! Hon fyller 7 år i år och är det bästa som hänt mig. Hilda förstår inte varför man ska jaga pinnar och bollar, men älskar att hoppa i snön (hon kommer från Kiruna), äta på ben och ligga på balkongbordet i solen. Talande för vår relation är dessa meningar jag ofta säger till henne: ”du är min bästa vän och det får du bara ACCEPTERA” och ”men jag kan väl få bestämma LITE iallafall”. Hon är dessutom en riktig kämpe (överlevt två canceroperationer) och normbrytare (kissar med benet lyft som en hane). Älskar henne mer än livet

Pauline: Det här är Rosanna, världens mest nippertippiga sju-åriga perserdam som ser så omedvetet rolig ut att all times. Hon har ökat min livskvalle med ca 300% sen hon omplacerades hos oss i November

Johanna: Egon. Sover under täcket, tätt intill kroppen. Vägrar gå ut om det regnar eller blåser. Blir rädd för sina egna fisar. Han är min bästa vän och glädje i livet

Denise: Till vänster är min lilla bebis. Han heter Pysen och är 5 nu, en liten skit som gillar att sova på dagen och sedan väcka en på natten. Gärna genom att tvätta ens hår. Sedan även min tant! Hon fyller 10 i år och heter Arwen, hon gillar att bli klappad på magen, av alla. Under nyår så satt hon med på kanten och varje gång någon reste sig så ockuperade hon deras stol.

Evelina: Det här är min bästa kompis Björn och min hund Farfar i första vårsolen. Farfar är en amerikansk cocker spaniel, världens snällaste och morrar när han försöker vara tuff när vi leker dragkamp. Han är 1,5 år och sover alltid under min säng.

Lovisa: Det här är Gaya! Vår västgötaspets som nu är ungefär 12 år. Hon börjar alltså bli gammal men är lika busig som när vi fick henne som valp. Gaya älskar katter, men är blyg inför andra hundar. När det åskar börjar hon darra och kan absolut inte slappna av, trots att vi sätter oss på golvet och klappar och försöker lugna. Nu när hon har blivit äldre har hennes hörsel försämrats, så nu hör hon inte åskan lika mycket längre, men hör alltid när vi säger hennes namn eller någon nämner orden ”gå ut”. Här sitter hon och pausar i skuggan på en promenad ifrån i somras!

Cornelia: Detta är mina Maine Coon-katter Lily och Winston. Lily är storasyster grå som har väldigt stark integritet och Stockholms vassaste bitchy resting face-game. Winston är lilybror som gärna tar för sig, vi jobbar hårt på att få honom att förstå att han inte får några extra perks bara för att han är en vit man.
De finns på instagram: @lilylindyhop

Emma: Detta är en bestis! Elvis heter hon och har nyss blivit 13 år. Har haft henne sedan hon var lika stor som en femkrona. Det är jag och hon på pensionärshemmet så är det bara.
Hon älskar att få springa fritt på golvet och älskar tchaikovsky. Ogillar gitarrmusik och kill på stjärten.
Hon kan sitt namn, ordet mat, bada ”hur mår du” och godis. Typiska bra ord att kunna.
Hon är perfekt sällskap på stranden eller om man vill parkhänga!

Mikaela: Min katt Pixel, en ettårig ragdoll som följer efter mig och sambon vart vi än går. Om hon inte ser oss börjar hon jama. Hon tror nog att hon är en vallhund.

Alexandra: Jag har just skaffat en kanin. Jag är allergisk mot pälsdjur, men kaninen Henry går bra. Han är liten, klok, kommer om man ropar och gillar pinnar. Henry är adopterad från ett äldreboende och skulle avlivas! ? kaniner är väldigt rädda och när jag vann lilla pluttens tillit för första gången smälte mitt hjärta.

Nella: Alltså. Han är inte min men vi är hundvakt till honom på helgerna och han gör mig så jävla glad. Han heter Ivar, är en blandras och mycket egen. Han har alltid en ”det är alltid synd om mig” – attityd och låter sig inte charmas av alla. Sist vi passade honom gick han ut på balkongen och hoppade upp på en stol för att sola och var så sjukt nöjd över det beslutet. Han pratar förövrigt i sömnen.

Mimmi: Det här är Harry Boy! Han är fyra år och kom till oss som omplaceringshund för två år sedan. Han är envis som få, hatar att gå promenader, lever för att äta, snarkar högt hela nätterna och älskar att mysa i sängen. En mycket älskad familjemedlem och den finaste man kan tänka sig.

♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡

Nu är det dags att följa med mig på min helg genom mobilen igen.
Börjar ni tröttna på att jag aldrig tar med systemkameran ut? Det är som det är, jag prioriterar att vara vanlismänniska än bloggare på helgen för tillfället. : ) Vi har ju kul ändå visst??
Såg ut såhär på fredagsmorgonen.

Jag hoppade på tunnelbanan och tog mig till Bangerhead för att klippa mig. Har ny frisör för min gamla har rest till Mexiko och stannar tills hon tröttnar, så jävla rätt. Min nya heter Jennifer och var svingullig.

Var såhär fin tre timmar senare.

Jag tog en promenad, åt en lunch, fyllde på hemma med gott rödvin från Systemet och annat sånt man gör om man inte har lust att jobba en fredagseftermiddag. Sedan tog jag en stickling under armen och begav mig hem till Viktor och Siri på aw. Mer aw hemma hos folk! Så himla trevligt.

På kvällen var jag bjuden hem till Elsa på fancy middag med rödbetsburgare och bea och citronsorbet till efterrätt. Sjukt gott.

Sedan blev det lördag. Jag hade jeans, känns alltid som ett litet event pga har det kanske en gång i månaden.

Fixade runt hemma, vattnade blommor, lyssnade på musik etc.

Gjorde en pico de gallo till lunch.

Och så var det dags att bege sig ut.

Jag var gäst i webbserien Finkel och drack cava. Kan ses här.

Sedan promenerade jag till Östermalm för att bjuda en favvis på födelsedagsmiddag på Broms! Ett litet torn av presenter ska man få då.

Mmm bakat ägg med svampbuljong och tryffel.

Efter middagen gick vi hem till Alexandra och så hade hon hemmafest. Vi satt på golvet, drack rödvin ur plastmuggar och dansade till Backstreet Boys. Sånt man ska göra på hemmafester.

Dagen efter lagade jag min bästa helgfrukosträtt: frukost-tacos. Med tomater, salladslök, koriander, stekt ägg, lime, habanerosås, granatäpple och creme fraiche.

Efter det var det dags att lämna hemmet igen.

Jag och Jenny tog en promenad längs med Årstaviken, drack kaffe och åt glass. Jag åt den nya minion-glassen med banansmak. Den var god, ät den.

På kvällen åt jag middag hemma hos min mormor. Små löjromstoast samt kycklingpasta. Promenerade hemåt vid niotiden i skinnjacka och frös inte ens lite. Så fint.

i samarbete med bangerhead.

2017 års första klippning och färg kommer här lastat.
Shit vad ytligt bra man mår ändå av att inte ha utväxt.

Klipper mig hos Bangerhead som ni vet och min frisör frågade om jag ville ha lite fredags-vågigt hår. Det ville jag såklart! Kände mig lite som Kate Hudson. Eller gud vad jag inte alls kände mig som Kate Hudson men hon har ju sån frisyr ibland.
Aja

Sparar fortfarande ut mitt hår till långt så bara topparna klipptes. Så här såg det ut när jag klippte senast i december. Är ju en skillnad men jag tycker det går lite för långsamt för mitt eget tålamod. Kämpa på nu håret.

Det var allt för mig just nu. Vi hörs imorgon igen.

i samarbete med bangerhead.

En gång för länge sedan, i oktober tvåtusensexton, var jag ännu ihop med någon.
Jag sov fragmentariskt, fick melatonintabletter i en näsduk av en kompis på en bar, slutade en dag rita hjärtan i imman på duschväggen. Jag promenerade runt i lägenheten, vankade fram och tillbaka i vardagsrummet, tände cigaretter vid 03 fastän jag sagt till alla att jag slutat röka.

Jag satt mittemot min mamma på en lunchrestaurang vid Strandvägen med handflatorna öppna på bordet och sa att jag var olycklig. Olycklig, för att något drog innanför bröstkorgen utan att jag kunde placera vad det var.

Jag bokade flygbiljetter och drömde om vackrare väder, jag klättrade in i hans t-shirts när han gått till jobbet och grät mot tvättmaskinen. Jag spann som en katt i hans händer och lagade spaghetti med köttfärssås som stod färdig när han kom hem.

– Varför tror du att du är olycklig? frågade min mamma enkelt och jag skakade på huvudet, drog runt med gaffeln i en skagenröra.
– Jag vet inte.

Och jag visste inte.
För dagar fortgår, slentrianmässiga sms med röda hjärtan skickas, en varm kropp sover mot ens rygg, någon håller en i handen på gatan. Jag lagade tacos, soppor, grytor, sallader och pastarätter som stod färdigt varje kväll när nyckeln vreds om i låset. Jag strök hans skjortor, vek hans jeans och gick runt, runt i lägenheten om nätterna.

Jag visste det inte ens när jag en kväll föll ner på sovrumsmattan och vädjade, förnedrat viskade vid hans fötter att han måste hjälpa mig.
– Du måste hjälpa mig. Snälla, hjälp, jag är så olycklig.
Och han såg ner på mig, skakade på huvudet, stängde sin vinterjacka och sa:
– Jag kan inte, Sandra. Jag kan inte.
Inte ens då förstod jag.

Tänk vad lätt det är att vara efterklok.
Att det skulle ta en lång, bister vinter och en total nedmontering för att förstå skillnaden mellan att kunna, och faktiskt vilja.