Diana.

Sommaren försvann för fort för att jag ska komma ihåg den. Ramlade den inte bara förbi och sedan blev det kallt igen? Så kändes det inte förra året, det gjorde inte det.
Jag hämtade ut min Diana-rulle på lunchen. 6 bilder av en sommar 2009. Som en sammanfattning av något som helt plötsligt känns som flera evigheter sedan.


12-timmarsdag i hagaparken.


på landet.


promenad i skogen.


hej.


min mamma och min lillebror <3

.

My summer through my lomo-camera.

you moved to montreal, to be closer to france. how’s that working out, how’s the music, how’s the food? I know you won’t stay there forever, i know you’re gonna move again and again and again.



1 2 3

Hej kära ni.
Jag är lite opepp på att blogga, vilket jag hatar, för jag tycker så mycket om den här platsen. Att läsa era kommentarer,  att skriva om lite allt möjligt. Men för en stund har det känts som att ha ett  födelsedagskalas stormat av människor som inte egentligen borde vara där, som man inte har bjudit in. Och jag blir trött på mig själv att jag känner så, att jag är så jäkla naiv som fortfarande går runt med känslan att vi inte är mer än tjugofem stycken härinne. Därför har jag istället ägnat mig åt att hångla, försöka ta mig igenom alla mail, börjat läsa en novellsamling och snickra ihop låtlistor.
Ni ska få en låtlista i present. En låtlista som jag i och för sig haft redo för er ett litet tag.
Hade låtlistan haft en färg hade den varit ljust, ljust rosabeige och hade låtlistan varit en doft hade den luktat mörkt bröd doppat i olivolja och salt. Det ni.
Varsågod,

superflotta låtlistan.

I’ve made a playlist for all the spotifyusers out there. Get it here.

8 dagar i Marocko.

Många av er har undrat vad för fotokurs jag egentligen var på, så jag tänkte berätta lite.


foto: jo bentdal.

Workshopen hölls av Alex Webb och Rebecca Norris Webb. De är två alldeles hemskt duktiga fotografer, har gett ut flera fotoböcker, fotograferar för de allra största tidningarna och har haft ett gäng utställningar. Rebecca fotograferar nästan lite sagolikt med mycket på sorgsna djur och fåglar. Alex färgstarkt med människor i rörelse och hemliga grafiska mönster.


Rebecca Norris Webb



Alex Webb

Fotokursen är på olika platser i världen varje gång, och veckan jag åkte var den i Marocko.  Vi var 10 stycken i gruppen + två lärare + en fotoassistent. 
Dagarna i Marrakech var hektiska och fullspäckade. Lektioner på förmiddagen, fotografering på eftermiddagarna och editering på kvällar och nätter. Under lektionerna visade Alex och Rebecca mycket av sina egna bilder. Berättade hur de tänkt, historierna bakom, tankar om fotografering. Vi tittade på andra fotografer och diskuterade dem, vi pratade om fotoböcker och hur man ska tänka när man väljer vilka bilder som ska ligga bredvid varandra. Ja, allt möjligt helt enkelt. På eftermiddagarna åkte vi ibland gemensamt till platser men ofta fick man fixa själv var man ville ta vägen. För det mesta teamade man ihop sig med någon annan i klassen och sedan tog man sig till ett område som man tyckte verkade intressant.
Varje morgon gick vi igenom varje persons bästa bilder från gårdagen. Alex och Rebecca plockade sedan ut ungefär 2 till 5 stycken bilder av dem som vi pratade om och sedan la i en separat mapp. I slutet av veckan hade man kanske samlat på sig totalt 30 bilder. Av dessa 30 plockades det ut kanske 15 som sedan skulle sorteras, passa ihop och sammanfatta ens egen fotovecka. Och sedan hade vi en stor flott avslutning med allas fotografier.
Att titta på andras bilder, se hur de tänkte och hur de använde sig av miljön var fantastiskt lärorikt. Och också att se vad Alex och Rebecca plockade ut, vad de tyckte hade någonting. Det är alltid svårt att säga vad man har lärt sig såhär direkt men jag fick ett helt annat tänk om komposition, känsla och det grafiska i en bild.


Människorna i min grupp var fantastiska. Jag tyckte så himla mycket om dem.
De var i alla storlekar, åldrar och former. Vissa var fotografer, andra drömde om att bli och några var bara intresserade av foto. Det kanske låter klyschigt men jag tror att jag lärde känna de här människorna på ett helt annat sätt än hur det brukar gå till. Att varje morgon se hur vår gårdag såg ut i någon annans ögon gjorde varje person speciell, känslig och fin.
Mer om fotokursen och var den tar vägen nästa gång kan du läsa här. Och här är Alex och Rebeckas blogg.
.


This is entry is about the photography workshop in Marrakech. Read it in google translator here. For more info about the workshops and our workshop teachers, Alex Webb and Rebecka Norris Webb, check ut their hompage The glass between us, or their blog.

hej från paris.

Hej jag är i Paris. På Charles de Gaulle ska jag nu tillbringa fem timmar. Eller minst fem timmar, för att planet är försenat. Kan nog inte tänka mig något tråkigare än flygplatser. Jag hittills ätit pommes frites på mcdonalds och läst ut min bok som var en av de finaste. men den pratar vi om en annan dag. Nu ska jag läsa bloggar och lyssna på musik. Inatt väntar stockholmshösten och vacker pojkvän. åh.


5 hours waiting in Paris for my plane to Stockholm. Extremely boring.

marocko dag 7.

















Man kommer nära djuren på ett annat sätt här eftersom de hela tiden är runt omkring oss. Höns i små, små burar, får som drar genom sanden i frambenen, kaniner burna i öronen. Nästan var jag än har gått den senaste veckan har det funnits ett trasigt djur. En hundvalp mitt på motorvägen med rödblodiga öron. En ekorre i en kartong med panikslagna ögon och spikrak svans. Jag får ont i hela ryggen. Ett obehag som liksom klättrar upp från svanskotan till början av huvudet. Och man vill blunda, titta bort, inte vara med. För att man inte kan, men vill så gärna, gömma dem i sin väska, packa ner dem, bädda in dem i sin säng och ta hand om för alltid. Igår var sista fotograferingsdagen och vi åkte till köttmarknaden. Och jag tänkte att, vi ska trots allt fånga vad vi ser och allt det här händer mig precis nu. Stora blanka koögon utan kroppar och fötter utan ägare.

(Och hej du som nu ska skriva en kommentar om hur fruktansvärt djuren behandlas i Sverige och att jag borde skämmas som inte förstår, att jag blundar förrän jag tvingas nära det, och tror att det är värre här. Det var inte så jag menade. Jag berättade bara vad jag såg och jämför ingenting. Det här är inget inlägg om köttmarknaden utan bara mina reflektioner från gårdagen. Utan åsikter, bara en liten kort berättelse om en känsla. Jag tycker precis som många av er att ska man vara köttätare bör man vara fullt medveten om vad man stoppar i munnen. Ska man vara köttätare ska man klara av att veta vad man äter. Och det gör jag. Och sedan också inte äta det kött man tycker är fel, som hårt packade grisar eller burhöns utan golv.)


The last day of photographing. We went to the meat market and had tea besides a Mortal Kombat poster.

bloglovin

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!