My name is Sandra Beijer and i’m from Stockholm. I like Fridays, pasta carbonara, scrabble and young handsome men. i have one of Sweden’s biggest blogs with over 150 000 visits a week. Besides blogging I work as a writer, you can find my portfolio here. E-mail love letters and other things to [email protected]
I lördags vaknade jag upp med årets kanske mest ilskna humör hittills. Träffade honom på gatan kvällen innan, första gången jag såg honom sen jag fick reda på vad han gjort. Han stod och rökte utanför en bar på min fucking gata. Gick fram, knackade honom på ryggen, gav honom fingret och gick därifrån.
Att han ens understår sig att röra sig i mina hoods. Bestämde mig för att gå ut och shoppa något asdyrt på lördagen bara för det.
Mötte upp Jenny, köpte kaffe och promenerade in mot stan.
Vi gick exempelvis till Prada. Var så jäkla motiverad att köpa ett par högklackade skor och så hade dom inga i min storlek. Ska man inte ens få shoppa när man vill eller
Vi dränkte våra sorger med prosecco och skagen på Wiener Caféet till lunch istället.
Och efter lite mer butikstittande gick vi hemåt igen. Tog turistig bild i Gamla Stan of course.
På kvällen bytte jag om till en ny t-shirt jag köpte på & Other Stories.
Och sen åkte jag hem till Livia för att jag var bjuden på middag! Hur mysigt bor hon då
Alexandra och Siri var exempelvis också där.
Vi blev bjudna på paprikagryta med ägg. Mycket gott.
Och sedan gjorde vi det vi gör mest och bäst: dansade på stolar och bord och allsångsskrek.
<3
Vid 01 var vi fortsatt pepp och åkte till Under Bron för att fortsätta festen. Där sprang jag in i babe_ebba, blev starstrucked och bad om en selfie. Det fick jag!
För ungefär fem veckor sedan gick jag till slaktaren i saluhallen vid Medborgarplatsen.
– Säljer ni grisfötter?
– Självklart. Hur många vill du ha?
– 2 kilo, tack.
Jag läste i receptet när jag kom hem att de skulle ligga i kallt vatten i tjugofyra timmar innan man kunde börja med tonkotsubuljongen. Två kilo grisfötter är obehagligt många fötter. Liknande människohud dessutom, fast klövar och lika stora som mina egna händer. Jag var tvungen att omstrukturera kylen för att få plats och fylla flera bunkar och kastruller för att allt skulle täckas med vatten. Kom på mig själv att viska förlåt när jag pressade ner fötterna och ställde i kylen. Det blev så tydligt att de tillhört grispersoner.
Tjugofyra timmar senare skulle klövarna klyvas på mitten och jag stod kallsvettig i köket med min vassaste kniv och försökte förstå exakt hur man klyver en fot när man inte ens vinner mot barn i armbrytning. Drog fingrarna över skelettet för att hitta en bra yta, grishuden var kall och knottrig.
Och precis då, när jag lyfte armen för att till slut ta mig genom köttet, ringde telefonen. Ett kort samtal och jag föll ihop och kom upp på benen igen i ett och samma andetag. Krackelerade och modellerades om till en person av pansar på ett knappt ögonblick. Öppnade upp balkongdörrarna, rökte fyra cigaretter på raken och skrek rakt ut.
När jag kom in i köket igen låg grisfötterna där i högar på min köksbänk. Varför i helvete fick jag för mig att göra min egen idiotiska tonkotsuramen, tänkte jag och hävde ner dem i en ICA-kasse, de fick knappt plats, och bar ner dom till soprummet.
Sedan söp jag mig full i tre dagar, flyttade hem till mina föräldrar på söndagen, kom hem åtta dagar senare till en inrökt lägenhet. Och där låg ramenkokboken uppslagen på sidan 61 mitt på köksbänken. Och jag slog igen den, ställde tillbaka med de andra kokböckerna. Aldrig mer.
Så.
Detta är ett öppet brev till de tre och en halv grisar som fick sätta livet till men vars klövar hamnade i ett soprum istället för i en soppa.
Förlåt. Det var inte med mening.
Nu ska ni få se lite olika saker jag hittat på de senaste dagarna.
På tisdagen promenerade jag in till stan. Det var soligt, jag drack take-away-kaffe och var på ilsket humör. Allt var i sin ordning alltså.
Fast sen blev det bättre när jag åt lunch med Nina på Miss Clara. Tonfisksallad med tryffelmajo tog jag.
Rolig grej var att både jag och Nina sa: ”Jag har en present till dig!” och så var det samma sak: en trisslott.
Nina vann 60 pix på den hon fick av mig hurra!
På kvällen hade jag ont ont ont i örat av mitt nya hål. Mitt halva ansikte svullnade upp i några timmar också men blev bättre av antihistamintabletter och ipren.
Jag var på bostadsrättmöte i mitt hus. Första jag någonsin gått på, kände mig vuxen.
Hann med ett glas vin på Vina med Patrik och Linnéa också innan tisdagen tog slut.
På onsdagen gick jag upp megatidigt: 06. Och tänk, det var soligt redan då!
Min målare kom för att måla min lägenhet, det var därför jag var tvungen att gå upp så tidigt. Jag gick således till Urban Deli och hade lyxfrukost med mig själv.
Sedan hängde jag på kontoret hela dagen. På eftermiddagen kom Dasha med en guldbiljett till en fest, man tackar.
När jag kom hem hade det hänt grejer! Kommer bli så fint.
På kvällen gick jag och Jacob till Bar Central för att äta langos! Mmm langos
På torsdagen var det bara att masa sig upp vid 06 igen. Jag upprepade ett vinnande koncept och åt frukost på Urban Deli igen och läste en ny bok. Denna bok är väldigt fin men gör mig så jävla sorgsen också. Är så trött på att må som jag mår serri.
Jobbade på kontoret fram till lunch men sen orkade jag inte mer och gick hem la mig i sängen och grät en skvätt. Att jag har mens var nog en stor faktor till detta, blir så himla skör av det.
Ibland är man ledsen och så är det med den saken man kan inte vara så jävla glad hela tiden.
På kvällen hände två bra ytliga saker: jag mötte upp Emilia som hade varit i Kenya och hälsat på Michelle och hade med sig en present från henne till mig. En skjorta från hennes klädmärke One Hundred Years! Fick även ett bud med en collegetröja från Gant Rugger och kolla, dom är ju jättefina ihop.
Sen shapeade jag upp mig och gjorde något roligt av torsdagen.
Jordan Catalano i Mitt Så Kallade Liv
Asså. Ingen är så het och så * plågad * som Jordan Catalano (som spelas av en ung Jared Leto). Denna stil bör btw komma tillbaka på killar. #chokerspåmän
Scenen när han tar Angelas (Claire Danes) hand i skolkorridoren är kanske det mest romantiska som någonsin visats på tv:
Daniel Desario i Freaks and Geeks
En av historiens mest välskrivna tv-serier det här! Så tråkigt att den bara gick en säsong. James Franco spelar slackern Daniel som hänger bakom skolan och röker och hånglar. Men självklart som alla svåra män i serier har han också ett djup och en osäkerhet – och kanske framförallt en godhet. Det kombinerat med hans enorma smajl gör att han är hemskt välkommen hem till mig.
Eric Northman i True Blood
Alexander Skarsgård spelar vampyren som förälskar sig i seriens huvudkaraktär Sookie och sen gör dom inget annat än ligger i olika skogsdungar. Man förstår aldrig om han är god eller ond men man är askär i honom pga också *plågad* och älskar Sookie besinningslöst.
Tips: se denna serie med en dejt så kommer ni ligga hela tiden.
Jess Mariano i Gilmore Girls
Jess är och kommer alltid vara Rorys mest vettiga pojkvän, även om han beter sig som ett as flera gånger (bu, säger en del om Rorys usla killsmak). Jess är den sorgsna, famlande bokälskaren i skinnjacka som tittar under lugg och har svårt att få ihop sina feelings. Jess jag kan rädda dig!
Peter Petrelli i Heroes
Mmm mer Milo Ventimiglia. I Heroes spelar han Peter Petrelli vars superkraft är att imitera andra superhjältars superkrafter. Låter weird kanske men se serien så kommer ni fatta. Säsong 1 är KANON (de andra not so much tyvärr, men vi behöver inte prata mer om det). Peter är ”the complex good guy” som bär på ett mörker. Dessutom med ett ärr i ansiktet. Peter nu hånglar vi
James Hurley i Twin Peaks
Okej jag börjar ju ana ett system här i mina crushes. Även James i Twin Peaks är den tysta, plågade, olyckligt kära motorcykelkillen som behöver tas hand om. Måste verkligen sluta falla för save me-dudes med käkben som går att skära tomater med. Så lättköpt och förutsägbar i min serie-crush-smak.
Nu blir det andra sorters killar på resten av listan:
Andy Dwyer i Parks & Recreation
Andy Dwyer (Chris Pratt) och April Ludgate (Aubrey Plaza) är tv-serievärldens starkaste par! Ingenting kan liksom sära på dom. Blir så varm och gråtig av sånt pga världen borde vara mer så men är det inte. Så fint att dom är totalt olika men att han aldrig ser någon annan än henne och tycker att hon är typ det coolaste som finns.
Ross Geller i Vänner
Ross var min största kärlek när jag var tolv och inbitet Vänner-fan och så har det väl fortsatt. Och då syftar jag framförallt på säsong 1-3 när han och Rachel är som finast (och sorgligast). Alla lite nerdy tafatta killar med stort hjärta kan flytta hem till mig helst imorgon. Önskar mig lätt en Ross som pojkvän om jag någonsin blir ihop igen. Fast ska iofs aldrig mer bli ihop med någon, men kanske i nästa liv eventuellt.
Finn Hudson i Glee Cory Monteith (RIP) spelar fotbollsspelaren som går med i skolans Glee-grupp och riskerar sin popularitet för att få sjunga. Från den första rutan var det som att mitt hjärta flög upp i halsgropen när han dök upp. Han är den enda i serien som inte har perfekt taktkänsla och skolad musikalröst, och hans fumlighet kombinerat med de breda axlarna och mörka ögonen: jag smälter. Hans kärlekshistoria med Rachel Berry (Les Michele) är så himla himla fin och extra fint är det att de var så kära utanför serien också. Det är så heartbreaking att Lea fortfarande ofta lägger upp bilder på honom på sin instagram <3
Jemaine Clement i Flight of the Conchords Avslutar med en storfavvo i mitt hjärta: Jemaine i Flight of the Conchords. Han har något djuriskt över sig samtidigt som han är en sån typisk indiekille. Och så dialekten på det och självklart den otroligt märkliga humorn och förvirringen som uppstår i ungefär varenda scen av serien. Kanske är det polisongerna också. Plus att han kan sjunga.
Han tar vi!
