Sandra Beijer

I lördags vaknade jag upp och var så him-e-lans trött efter att ha varit på klubb till tre natten innan. Bästa botemedlet är förstås frukosttacos! Alltså, jag bara steker ett ägg, hackar lite grönsaker och lägger i en tortilla med lime och habanerosås. SÅ gott.

Sedan gjorde jag mig så lördagsfin som jag kunde.

Vid femton kom Emelie förbi, hon har köpt min stol!

Vi bestämde oss för att tacka av stolen med en kaffe och ett glas rödvin på min kvartersbar Vina. Kanske kände stolen att hen var i stolshimlen där och då.

Emelie har så mycket fina grejer i sitt öra btw. Vill också.

Vid halv fem kom Viktor hem till mig och hjälpte mig att sätta upp krokar! Så himla snällt, det blev jättefint.

Efteråt var vi som:
– Hmm vad ska vi göra nu då?
– Vina?
– Ok.
Så då gick jag således dit en andra gång. Personen som hade bokat bordet till åtta hade så roligt namn.

Min lillebror Jack kom förbi också!

Vid klockan nio gick vi ett litet gäng till Bar Central för att äta middag. LITTLE DID I KNOW att jag hade en restaurang som serverar langos såååå nära från där jag bor. Åt denna ”havslangos” med vit fisk och löjrom orkar ej va gott

Efter middagen:
– Vad ska vi göra nu då?
– Vina?
– Ok.
Så då blev det ett tredje besök för dagen.

Dom stängde men vi fick stanna kvar och dricka öl ändå. Perks med att vara stammis ^^

Sedan blev de nog lite trötta på oss för vi ville verkligen spela Les Miserables men det ville inte dom så det slutade med att vi spelade från våra mobiler och sjöng med. Dom sa till slut lite försiktigt till oss att kvällen nu var över.

Då åkte vi på hemmafest och dansade till Les Miserables i ett vardagsrum till typ tre på natten istället.

Senare i vår kommer min pocket ut till Allt som blir kvar. Himla peppigt för då hamnar den ju liksom i pocketaffärer och på flygplatser etc. Jag och min förläggare kom fram till att vi ville att den skulle matcha Det handlar om digs pocketomslag. Så att de liksom står fint bredvid varandra i bokhyllorna.

Och såhär blev det! Den har alltså inte gått i tryck än så vi får njuta tills vidare av en PDF. 🙂
Det är Sara Acedo som formgivit det, hon formgav även Det handlar om digs pocket. Denna i en favoritfärgkombination: grå och rosa (som bloggen!).

Och här har vi både fram och baksida.

Och såhär ser det ut inuti, alltså åt andra hållet liksom (gud så dålig på att förklara?).

Det är något speciellt med pocket tycker jag, romantiskt på något vis för att den blir så portabel och använd, har alltid själv en pocket i väskan.
Kommer ut den 5 april för den som undrar.

Translation. The paperback cover of my second novel. Coming out in a month. 

I torsdags var det jättejättefint väder i Stockholm och själv såg jag ut såhär i min mjukaste tröja.

Jag hängde på kontoret som vanligt och sedan vid lunch gick jag till Urban Deli för att äta med Pontus och Elsa. Jag åt en så sjukt god korv med jordärtsskocka.

Lynn chillade på bordet.

Sedan mer jobb och vid 17 fick det vara nog. Jag gick hem och lämnade av min dator och begav mig ut igen.

I sneakers!

Jag gick på bio med min mamma och min lillebror Jack. Vi såg Dolda Tillgångar, den var himla fin, väldigt filmiskt amerikansk, men ibland gillar man ju det. Överlag skulle jag definitivt tipsa om den!

Efteråt gick vi och åt på Bird på regeringsgatan som fokuserar på fågel (obviously).
Vi åt kycklingtacos, majskolvar, bbq-blomkål, fried chicken och mac&cheese. NOM.

Dagen efter var det fredag och jag matchade mitt namn med mitt halsband.

Efter en jobbdag blev det helg och kväll. Jag promenerade till Österlånggatan 17 för en aw. Denna skylt var rolig tyckte jag 🙂

Hängde med min syster Mira, drack cava och catchade upp. <3

Det hann bli mörkt och jag promenerade tillbaka till söder. Slussen är verkligen ett slagfält nu.

Vi gick ett gäng till Sofias showroom och drack vin efter stängningstid. Hennes pappa fotar så fina bilder på insekter, ser ut som målningar.

Vid tio fick vi dans i benen.

Och tog tuben till Laika, en klubb i Hornhuset. Där hade jag aldrig varit förut men tyckte det var väldigt fint.

Vi var pepp.

Vår kompis Love spelade skivor så vi tillbringade en hel del timmar på dansgolvet.

Vid halv två hade inte peppen gått ner så då åkte vi till M, en annan klubb jag inte heller varit på, men som låg i globen-området. Kändes inte alls som jag var i Stockholm vilket är en bra känsla ändå.

Puh, det var min händelserika torsdag och fredag. Vi tar lördagen imorrn.

Hej.

Det är mars och dagsljus efter 17.00 och jag har köpt en ny soffa. Tre bra grejer.
Den här veckan händer en del:
Ikväll är det Stora Ljudboksgalan där jag har suttit i jury, på onsdag åker jag till Lerum och föreläser och dagen därefter föreläser jag i Solna. Utöver det ska jag hänga med kompisar, sjunga karaoke, kanske börja träna igen (lol vem lurar jag) och så har omslaget till min pocket blivit klart!
Visar senare.

Denna vecka har jag även varit singel i fyra månader och skulle nog vilja säga att jag har kommit över honom. På sätt och vis borde jag kanske nästan tacka honom över att det visade sig att han inte var den jag trodde, för man kan inte sakna någon man inte respekterar.
Och jag tänker heller inte sörja ett nästan fyraårigt förhållande och önska att det inte har hänt. Det blir för destruktivt för mitt eget mående och för obegripligt sorgligt. Man får tänka att livet bara är så: att bra och dåliga grejer sker och sedan lär man sig saker förhoppningsvis.

Dessutom har så himla mycket hänt i mitt liv som inte har med honom att göra under dom åren: som att jag gett ut två romaner till exempel. Eller köpt en lägenhet, tillbringat en vår i Paris, lärt känna massa nya människor, blivit frilans, gjort mig hemmastad i Stockholm igen etc.
Känner mig fortfarande arg, sårad och hög på adrenalin, men det är legitimt och inte konstigt. Kommer nog vara det ett tag och på många sätt är det en skön känsla att veta att prick ingen kan fucka med mig.
Jag bryr mig inte längre.
När jag läste ut I en klass för sig av Curtis Sittenfeld förra veckan så var det en mening på dom sista sidorna som jag fastnade för:

”Jag minns mig själv som olycklig,
och ändå var min olycka så skarp och förväntansfull;
sanningen att säga var den i sin energi,
inte helt olik lycka.”

picture source.

Här kommer ett boktips: I en klass för sig av Curtis Sittenfeld som nyligen kom i nyutgåva.
Den utspelar sig på nittiotalet och handlar om fjortonåriga Lee Fiora som kommer in på stipendium på den prestigefylla internatskolan Ault.
Hon lämnar sitt enligt henne själv alldagliga medelklassliv för att tillbringa fyra år tillsammans med typ gräddan av överklassen och allt vad det innebär i form av både synliga och osynliga regler och förhållningssätt.

Boken är skriven nästan som en loggbok över dom fyra åren på internatskolan, vilket jag tycker om. Lee är extremt observant och texten är detaljrik och väldigt spot on kring vilka grejer som man fångar upp och analyserar som tonåring och vilka man överhuvudtaget inte märker alls.

I början störde jag mig på hennes lealösa riskfria sätt att hantera sin nya värld, men efter kanske hundra sidor in insåg jag att det var för att hon är jag. Det är jag i högstadiet och jag i gymnasiet.

Är det okej att prata med den här personen? Sjunker min status ytterligare om jag tar en till portion mat? Vill dom va med mig eller luras dom bara? Får jag gå åt det här hållet, stå på den här platsen, röra mig på det här sättet, vänta här, äta här, existera här?

Och att tacka nej, att konstant tacka nej, för att sannolikheten att de inte vill vara med en är större än att frågan skulle vara sanningsenlig. Att försöka förstå samtal istället för att följa med i dom, livrädd att allt bara är ett skämt och att man är en bricka i någon hemlig plan om att göras till totalt åtlöje inför alla.

Man är så rädd att någon ska komma på vilken värdelös person man egentligen är att när man till slut går ut skolan inser att man egentligen inte lärt känna någon alls.

En på många sätt brutal historia om att vara tonåring och sin egen värsta fiende. Jag är så glad över att den tiden är över.

Boken finns här och här.