Den senaste boken jag läste ut är en lite mer annorlunda historia från vad jag vanligtvis brukar sätta tänderna i. Nämligen en icke-skönlitterär en!
Rebecca Harrington har skrivit boken (och varit försökskaninen i) ”Jag tar samma som hon – mina äventyr som kändisbantare”.
Är jag knäpp som förresten skulle säga ”Jag tar samma som henne”?
Jag antar det eftersom boken inte heter så? Oh well. (UPPDATERING: japp vi har nu fastställt att man säger ”jag tar samma som hon”. bara jag som är slarvig i språket)
Bokens innehåll kan ni nog lista ut: författaren har testat sig igenom en rad olika kändisdieter och följt dem till punkt och pricka (mer eller mindre) för att se hur man mår när man lever som Beyonce, Karl Lagerfeld eller Elizabeth Taylor till exempel. Eller Greta Garbo, som enligt boken ”saknade” maten hemma i Sverige och hade en gång på en middag i Italien klickat lingonsylt på sina cornflakes och sen hällt kaffe över alltihop. Låter ju rimligt.
Här är alltså reglerna.
Gwyneth Paltrow äter i princip bara dyra gröna grejer. Och är så kul.
Victoria Beckham ägnar sig åt fem nävar-dieten som går ut på att du bara får äta fem nävar av mat under en hel dag. Tortyr alltså.
Ännu mer tortyr låter Elizabeth Hurleys vattenkrassesoppa.
Den här boken var ganska rolig tycker jag. Jag skrattade högt några gånger, vilken jag rätt sällan gör i böcker. Dock är det ju bara så att amerikansk witty humor inte riktigt kan översättas till svenska. Vi är roliga på ett annat sätt när vi skriver, på ett mer torrt sätt kanske. Därför är det som vanligt något som skär i mig när jag läser amerikanska till svensk-översatta böcker.
Jag älskar dock kändisar och skvaller och det här är lite som att läsa ett mer välskrivet nummer av Klick eller People. Men boken är ju problematisk. Även om författaren vantrivs i varenda diet avslutar hon ändå varje kapitel med något peppigt om hur mycket hon har gått ner. I Beyonces kapitel går hon ner mest och trots att hon knappt står ut av att äta så lite och träna så mycket tycker hon ändå att ”Beyonce vet hur man lever” (…). Eller så var det något i översättningen som tappades, vad vet jag. Jag skulle i varje fall inte rekommendera den till någon som har ätstörningar.
Vad vi lär oss är i alla fall att det är sjukt jobbigt att vara kvinna i det här samhället, kanske i synnerhet som kändis där man synas in på millimetern från topp till tå varje dag dygnet runt. Klart man blir lite dum i huvudet av det och börjar äta något konstigt som typ bark och stenar.
Som författaren skriver:
”Det är otroligt svårt – under alla tider i historien – att vara en idealkvinna. Jag har läs vanvettigt många artiklar i mitt liv där någon hävdar att Hollywoods guldålder hade mer realistiska kroppsideal för kvinnor. Och även om vår idealkvinna tekniskt sett har blivit smalare, fanns det ingen tid då det var särskilt härligt för kvinnor och dieter. Till och med klassiska filmstjärnor åt som mentalsjuka människor.
Faktum är att sedan grekerna i princip uppfann bantning, har ingen tidpunkt i västvärldens historia sluppit undan den.”
~
Translation. Just finished ”I’ll Have What She’s Having” by Rebecca Harrington. A book about celebrity diets, where Rebecca tries them all out. Sad, funny and interesting, but a little bit problematic I feel. Read more about it here!
