Sandra Beijer

Nu så här i efterhand kanske jag inte skulle rekommendera en urlakad person som jag själv är att sätta sig i en fåtölj och bli intervjuad av Daniel Redgert, men jag ville verkligen inte boka av några möten denna veckan. Saker måste fortsätta ske bara. Men det kanske i slutändan blev en av de mer intressantare intervjuerna med mig pga det. Gick in med en whatevsdetlösersig-attityd och svarade på allt han frågade när vi spelade in i tisdags.
Lyssna här om ni vill, eller sök på valfri poddapp efter Tankar med.
Hoppas ni gillart.

(fint foto av enskedelaser)

Imorgon åker jag till Skåne för att signera böcker. Skulle bli så glad om ni kom och hälsade på. Ni behöver inte ens köpa en bok, kom förbi på en kram eller selfie liksom.

På lördag är jag i Lund på Akademibokhandeln Gleerups.
Adress: Stortorget 2
Tid: 13.00 – 14.00

På söndag är jag i Malmö på Akademibokhandeln Emporia
Adress: Emporia Shopping Center
Tid: 13.00-14.00

På måndag är jag tillbaka i Stockholm och har föreläsning i Huddinge på Trångsund Bibliotek.
Ni kan läsa mer här och tiden är klockan 19! Kom alla Huddingebor!

✿

Jag läste Karolina Ramqvist nya bok Det är natten.
En 85-sidig essä om skrivande och kanske framförallt – att vara en kvinna som skriver.
De flesta böcker som jag läser brukar jag ge bort till människor jag känner efter att jag läst klart dom eftersom jag vet att jag inte behöver de längre.
Men vissa böcker sparar jag. Den här är en sån.

Boken handlar om några dygn hemma i Karolinas skrivhörna dagarna innan hennes nya roman ska lanseras. Hon har fått i uppdrag att hålla ett anförande om romanen, men istället börjar hon fundera kring sin egen författarroll, kring rollen som författare i stora drag och vad som skiljer det manliga och det kvinnliga författarskapet åt. Tankarna mynnar ut i Det är natten.

Det här stycket ovan tyckte jag var både kusligt och intressant. Får själv frågan i varje intervju och egentligen i varje samtal kring mina böcker: Hur mycket är sant? Vad är sant? Vad har hänt på riktigt? Fastän författarens hela uppgift är att bygga upp nya världar är det som att den första handlingen för en utomstående är alltid att ifrågasätta yrkesrollen.

Jag fastnade mycket i detta stycket kring det manliga ”författargeniet” och det manliga lugnet kring geniet. Hur manliga författares böcker genom tiderna på något sätt får vingar och egna liv medan kvinnorna ifrågasätts varför de skriver överhuvudtaget när det finns så mycket annat de borde göra – ta hand om familjen, vara mödrar, inte ta plats, vara formbara. På det sättet blir kvinnors böcker alltid en spegling av deras privata liv och romanen i sig självt får aldrig växa sig tillräckligt stor.

Ur en annan personlig vinkel kan jag också känna igen mig mycket i att inte våga ta plats som just författarjaget, som att det inte är mitt att äga.
Det är säkert därför jag också är så törstande kring recensioner. Det var inte förrän jag fick sitta i Babel och recenserades i de stora morgontidningarna i och med förra boken som jag vågade lita på mitt eget skrivande – eller att jag ens skrivit en roman. Hela mitt jag har på något sätt utgångspunkten att det är inte förrän andra godkänt mig som författare som jag börjar existera som författare. Det är dessutom inte något som är evigt. Vissa dagar är jag det men andra dagar inte alls. Säger ingen ingenting upphör jag att vara det tills någon säger det igen. Jag hoppas så att denna känsla är inget jag kommer få bära med mig resten av livet.

En bok för alla som skriver. Så otroligt intressant, lite sorglig men framförallt inspirerande.

Finns här och här.

Hej onsdag. Har levt ett annat slags liv i en vecka nu. Fotat lite här och där, vi kan väl kolla efter?

På torsdagen när han flyttade ut sina grejer hämtade min mamma upp mig och så gick vi på Tove Jansson-utställningen på Millesgården. Den var fin tror jag.

På fredagen hade någon byggt en snögubbe på parkbänken på min gata.

Jag hängde hemma hos Elsa och Pontus på kvällen, åt tårta, drack kaffe och lite cava. Sen gick jag hem vid nio och sov i hundra år.

På lördagen skruvade jag ner namnskylten på dörren och tog bort hans efternamn.

Jag hade sol i vardagsrummet.

Och signerade böcker på Akademibokhandeln.

På kvällen åt jag och Jenny råbiff på Vina.

På söndagen insåg jag att det blir mycket enkelt att bädda när man sover själv och rör sig väldigt lite i sömnen : )

Han kom förbi och hämtade mer grejer och det var fett sorgligt för oss båda såklart.
På kvällen åt jag makaroner med smör och parmesan.

På måndagen stannade jag hemma tills det blev mörkt och läste en ny bok i sängen.

Sedan åkte jag till Expressen och spelade in ett podcast-avsnitt med Tone Schunnesson om skrivande. Säger till när det är ute.

På tisdagen hade jag möte med min terapeut. Hon är så bra och jag grät ner ett paket näsdukar. Dom har den här gulliga tumblr-kudden i väntrummet.

Efteråt gick jag och åt lunch på Nybrogatan 38 med min mamma. Har velat äta deras surf’n’turf så himla länge så det gjorde vi. Råbiff, skagen och hummer på en enda macka!
På kvällen kollade jag på sjuttioelva avsnitt av serien Better Things.

Nu är det onsdag igen. Fattar inte att det gått en vecka. Så sjukt.

Translation. What I’ve been up to the last 6 days.

Hej.
Tack för alla kommentarer igår. Ni är otroliga. På riktigt alltså, att ni ens finns? Att systerskapet finns är så mycket <3. Tack så väldigt för att ni tar er tid.

Jag tror jag måste välja en ny slags överlevnadsstrategi i och med detta break-up. Det får inte bli som förra gången.
Jag har aldrig varit så dränerad och ledsen över något som när Ludvig gjorde slut med mig för fyra och ett halvt år sedan. Det handlar inte om att jag inte har varit med om värre saker, tro mig det har jag, utan det handlade om att jag på riktigt trodde att jag skulle dö av brustet hjärta.
Det avslutet rubbade något existentiellt i mig som jag egentligen aldrig tror att jag kommer få tillbaka. Som att jag gick ner en takt i en ton typ.
Det är okej, livet är så.

Men jag kan inte låta det ske igen. Det går inte.

När jag och L gjorde slut var jag så otroligt mån om att samla ihop pusselbitarna av det förhållande som var vi. Jag satt där och katalogiserade våra minnen i huvudet, sparade, samlade, sörjde. Inget fick glömmas.
Jag var så mån om att plåstra ihop dessa minnesbilder att jag helt glömde bort att plåstra om mig själv.

Därför måste jag krishantera detta annorlunda.
Jag kommer vara (och är) ledsen. Såklart. Det ska man, det är viktigt.
Men jag kommer inte kämpa för att försöka komma ihåg oss.
Jag har tvättat alla lakan, handdukar, slängt hans burkar i kylen. Jag har tagit bort hans namn på dörren. Jag bäddar sängen varje morgon, diskar och slänger sopor. Jag somnar till podcasts och öppnar balkongdörren när det är sol. Jag äter frukost och jag äter middag. Jag bokar in möten och går upp i tid.
Jag vill inte älta det vi hade, gräva ner mig totalt i feelings. Jag kommer inte försöka minnas doften av honom, eller sättet han sover på. Jag behöver inte dessa bilder längre.

Det är också den krassa sanningen. Jag lärde mig allt om en människa som numera är helt obetydlig information. Jag kan inte vara nostalgisk bara för att ta hand om några år i mitt liv som ändå inte blev som det var tänkt.

Jag säger inte att det blir lätt. Men jag måste försöka.

Och det får helt enkelt bara vara så att det inte gör något om dessa bilder faller ur huvudet i ren överlevnad från kroppen. Det spelar ingen roll. Man går vidare. Man gör det för att man måste.

En sak till,
jag vill att ni ska veta att jag inte är arg på Magnus. Så var snälla inte ni det heller.
Jag vill så oerhört gärna blicka framåt,  jag måste försöka göra det.

×

Kanske tog det slut för att jag har mått så dåligt den här hösten. Kanske har jag mått så dåligt för att det skulle ta slut. Antagligen en kombination.
I efterhand känner jag mig så idiotisk som läste signalerna så dåligt. Men det är svårt att läsa av någonting man inte vill.
Förra veckan var vi ihop. Den här veckan är vi inte längre det.
Hans skor står kvar i hallen men han är inte här. Jag bad honom att stanna men han är inte kvar.
Saker går sönder så ofta. Jag hoppas det är för att annat ska få plats.
Det kommer väl sen.
Allt blir bra till slut hörrni. Det blir alltid det, på nåt sätt.

×