Sandra Beijer

I torsdags var det jättejättefint väder i Stockholm och själv såg jag ut såhär i min mjukaste tröja.

Jag hängde på kontoret som vanligt och sedan vid lunch gick jag till Urban Deli för att äta med Pontus och Elsa. Jag åt en så sjukt god korv med jordärtsskocka.

Lynn chillade på bordet.

Sedan mer jobb och vid 17 fick det vara nog. Jag gick hem och lämnade av min dator och begav mig ut igen.

I sneakers!

Jag gick på bio med min mamma och min lillebror Jack. Vi såg Dolda Tillgångar, den var himla fin, väldigt filmiskt amerikansk, men ibland gillar man ju det. Överlag skulle jag definitivt tipsa om den!

Efteråt gick vi och åt på Bird på regeringsgatan som fokuserar på fågel (obviously).
Vi åt kycklingtacos, majskolvar, bbq-blomkål, fried chicken och mac&cheese. NOM.

Dagen efter var det fredag och jag matchade mitt namn med mitt halsband.

Efter en jobbdag blev det helg och kväll. Jag promenerade till Österlånggatan 17 för en aw. Denna skylt var rolig tyckte jag 🙂

Hängde med min syster Mira, drack cava och catchade upp. <3

Det hann bli mörkt och jag promenerade tillbaka till söder. Slussen är verkligen ett slagfält nu.

Vi gick ett gäng till Sofias showroom och drack vin efter stängningstid. Hennes pappa fotar så fina bilder på insekter, ser ut som målningar.

Vid tio fick vi dans i benen.

Och tog tuben till Laika, en klubb i Hornhuset. Där hade jag aldrig varit förut men tyckte det var väldigt fint.

Vi var pepp.

Vår kompis Love spelade skivor så vi tillbringade en hel del timmar på dansgolvet.

Vid halv två hade inte peppen gått ner så då åkte vi till M, en annan klubb jag inte heller varit på, men som låg i globen-området. Kändes inte alls som jag var i Stockholm vilket är en bra känsla ändå.

Puh, det var min händelserika torsdag och fredag. Vi tar lördagen imorrn.

Hej.

Det är mars och dagsljus efter 17.00 och jag har köpt en ny soffa. Tre bra grejer.
Den här veckan händer en del:
Ikväll är det Stora Ljudboksgalan där jag har suttit i jury, på onsdag åker jag till Lerum och föreläser och dagen därefter föreläser jag i Solna. Utöver det ska jag hänga med kompisar, sjunga karaoke, kanske börja träna igen (lol vem lurar jag) och så har omslaget till min pocket blivit klart!
Visar senare.

Denna vecka har jag även varit singel i fyra månader och skulle nog vilja säga att jag har kommit över honom. På sätt och vis borde jag kanske nästan tacka honom över att det visade sig att han inte var den jag trodde, för man kan inte sakna någon man inte respekterar.
Och jag tänker heller inte sörja ett nästan fyraårigt förhållande och önska att det inte har hänt. Det blir för destruktivt för mitt eget mående och för obegripligt sorgligt. Man får tänka att livet bara är så: att bra och dåliga grejer sker och sedan lär man sig saker förhoppningsvis.

Dessutom har så himla mycket hänt i mitt liv som inte har med honom att göra under dom åren: som att jag gett ut två romaner till exempel. Eller köpt en lägenhet, tillbringat en vår i Paris, lärt känna massa nya människor, blivit frilans, gjort mig hemmastad i Stockholm igen etc.
Känner mig fortfarande arg, sårad och hög på adrenalin, men det är legitimt och inte konstigt. Kommer nog vara det ett tag och på många sätt är det en skön känsla att veta att prick ingen kan fucka med mig.
Jag bryr mig inte längre.
När jag läste ut I en klass för sig av Curtis Sittenfeld förra veckan så var det en mening på dom sista sidorna som jag fastnade för:

”Jag minns mig själv som olycklig,
och ändå var min olycka så skarp och förväntansfull;
sanningen att säga var den i sin energi,
inte helt olik lycka.”

picture source.

Här kommer ett boktips: I en klass för sig av Curtis Sittenfeld som nyligen kom i nyutgåva.
Den utspelar sig på nittiotalet och handlar om fjortonåriga Lee Fiora som kommer in på stipendium på den prestigefylla internatskolan Ault.
Hon lämnar sitt enligt henne själv alldagliga medelklassliv för att tillbringa fyra år tillsammans med typ gräddan av överklassen och allt vad det innebär i form av både synliga och osynliga regler och förhållningssätt.

Boken är skriven nästan som en loggbok över dom fyra åren på internatskolan, vilket jag tycker om. Lee är extremt observant och texten är detaljrik och väldigt spot on kring vilka grejer som man fångar upp och analyserar som tonåring och vilka man överhuvudtaget inte märker alls.

I början störde jag mig på hennes lealösa riskfria sätt att hantera sin nya värld, men efter kanske hundra sidor in insåg jag att det var för att hon är jag. Det är jag i högstadiet och jag i gymnasiet.

Är det okej att prata med den här personen? Sjunker min status ytterligare om jag tar en till portion mat? Vill dom va med mig eller luras dom bara? Får jag gå åt det här hållet, stå på den här platsen, röra mig på det här sättet, vänta här, äta här, existera här?

Och att tacka nej, att konstant tacka nej, för att sannolikheten att de inte vill vara med en är större än att frågan skulle vara sanningsenlig. Att försöka förstå samtal istället för att följa med i dom, livrädd att allt bara är ett skämt och att man är en bricka i någon hemlig plan om att göras till totalt åtlöje inför alla.

Man är så rädd att någon ska komma på vilken värdelös person man egentligen är att när man till slut går ut skolan inser att man egentligen inte lärt känna någon alls.

En på många sätt brutal historia om att vara tonåring och sin egen värsta fiende. Jag är så glad över att den tiden är över.

Boken finns här och här.

Här kommer ett pastarecept med en rotfrukt jag inte tror jag ätit tidigare? Nämligen svartrot. Smakar som en blandning av typ vit sparris och palsternacka – alltså väldigt gott. Jag gjorde en vintrig pasta från scratch som blev greatness.
Häng med för recept.
Och man behöver ju såklart inte baka pasta själv, det var bara jag som fick feeling.

Du behöver för två pers: 
1 svartrot
4 champinjoner
1 vitlöksklyfta
1 halv chili
1 schalottenlök
en näve ruccola
en halv kvist rosmarin
ett halvt paket matlagningsgrädde
en skvätt kantarellfond
en halv liten näve pinjenötter
parmesan

+ pasta eller ingredienser för att göra egen pasta dvs ägg och durumvetemjöl.

Jag gjorde tagliatelle utifrån det här receptet jag hittade på tasteline, tar ungefär 45 minuter om man räknar med halvtimmen när dagen ska vila. Om du mjölar in pastan lite när den är klar kan den ligga såhär i en hög utan att klistras ihop, det lärde jag mig i senaste avsnittet av Sveriges Mästerkock.

Pastasåsen:
1. Skala bort det svarta från svartroten. Lägg den sedan i ett kallt vattenbad så håller den sig vit.

2. Hacka vitlök, chili, schalottenlök och rosmarin och skär svartroten och champinjonerna i slantar. Stek allt i stekpanna så att det får färg.

3. Rosta pinjenötterna på hög värme i en annan torr stekpanna och ställ sedan åt sidan (jag brukar lägga dom på ett ark hushållspapper ba)

4. Addera matlagningsgrädde och en skvätt kantarellfond till såsen och låt småputtra i fem minuter sisådär.

5. När det är en minut kvar av pastan (om du gjort egen pasta ska den bara koka 1-2 min btw), lägg i ruccola och parmesan i pastasåsen.

5. Vänd i pastan i såsen när den är klar, rör om och salta och peppra.

Servera med extra parmesan och sprinkla pinjenötterna över.
Ät upp!

?

Translation. Pasta with black salsify, mushrooms and pine nuts.

Min nya bakgrundsbild på mobilen aka mitt spirit animal/husgudinna Trixie Firecracker. Ska bli henne när jag blir stor.

?

Den här infon om Lilla Sjöjungfrun jag hittade på Bored Panda. * mind blown *

Den här scenen från senaste avsnittet av Girls. Alltså att ha en tavla som föreställer exakt hur det ser ut i nästa rum är det finaste jag sett!

Avslutar med den här magiska bildserien: Architect Turns Old Cement Factory Into His Home.