Det fanns en gång när det var vi mot världen. När det var jag tycker om dig hundra gånger om dagen, när det var jag dör utan dig och med dig och utan oss finns ingenting. När det var fem timmar långa telefonsamtal, när vi tog springtaxi vid humlegården och provade starköl för första gången. När du ringde mig till London fastän det var så dyrt men jag var den enda du kunde gråta inför. När vi gick alla gatorna vill aldrig gått i Stockholm och när du lämnade hemliga lappar i min garderob och lånade mina kläder att ha på gymnastiken. När du kom till min skola i högstadiet och alla undrade vem pojken med lockarna var och jag svarade som det mest självklara i världen:
– Han är min bästa vän.

Han räddade mig när jag var fjorton. Han räddade mig hundra gånger efter det men mest av allt räddade han mig från skolkorridorerna och känslan av att inte vara värd mer än elaka blickar i korridorerna. Ändå var jag så orolig i början att han skulle lämna mig. Alla de gånger då vi stämde träff i olika gatuhörn, varenda gång som jag var på väg tänkte jag: Nu händer det. Nu kommer alla fram, nu kommer alla de jag är livrädd för i skolan fram och säger Gick du på det Sandra? Trodde du verkligen att du skulle få vara med honom, att du är värd det? Men det hände aldrig. Varje gång stod han där, i mörkblå jacka och ännu mörkare ögon och log. Tog mig under armen och promenerade ut bort och iväg i ett decemberstockholm.

Vi träffades under ett konfirmationsläger. Han klättrade upp i min våningssäng en onsdagsnatt, satte pekfingret för munnen och lade sig bredvid mig.
– Hej, sover du?
Och jag skakade på huvudet och jag var fjorton år och aldrig någonsin hade en pojke krupit upp i min säng förut. Han låg bredvid mig, tittade upp i taket och pratade tyst. Om musik, om någon han var förälskad i, om gatan han bodde på och skolan han gick i. Och jag förstod inte varför det var mig han klättrade upp till, varför det var min kudde han delade. Det låg tio andra flickor i det släckta rummet och alla var vackrare än jag. Men det var min säng han valde. Två veckor senare när konfirmationslägret var över skrev han på mitt konfirmationsfoto: ”Vi borde ses någon gång”.

Jag ringde honom två veckor efter att lägret tagit slut och redan kvällen därpå stod han i flytväst på bryggan och väntade på mig. Vi åkte långt ut över havet, längst med salt mälarvatten och han lättade sitt hjärta och berättade om hur flickan han för tillfället var kär i smsade honom historier om gymnasiepojkar som kysste henne över halsen. Jag försökte svara så bra som möjligt, ge något klokt att tänka på, men det var svårt när det närmsta jag kommit en pojke var den där julinatten när han låg vid min huvudkudde. Han hade med sig kanelbullar och vi stannade ute på havet och delade på en och när jag skrattade höll jag för munnen med ena handen och då sa han,
– Gör inte så. Du har världens finaste leende.
Och sedan var vi bästa vänner.

Han hälsade på mig varje dag resten av sommaren. En natt hade han varit i Vaxholm med några kompisar, druckit öl på en fest jag inte var bjuden till. Han kom med båten till vår skärgårdsö, knackade på mitt sovrumsfönster och i handen hade han 30 gratisvykort som han har skrivit ”hej” på. På varenda en stod det ”hej”, inget mer, och motivet på alla var en skål med jordgubbar. Jag la vykorten i min skrivbordslåda. De ligger fortfarande kvar där, men gulnade och blekta.

När hösten kom vankade vi fram och tillbaka längs hans gata, lyssnade noga efter hemmafester och satt på trottoarkanter och delade på en folköl. Ibland rökte vi, om vi fick tag i cigaretter. Det var på hemmafesterna de nya människorna fanns, de nya upplevelserna och den där förbaskade början av livet. Han såg det så i alla fall, att livet måste börja snart, så att han kunde kyssa vackra flickor och dricka stark sprit och dansa fort fort fort. Jag nickade instämmande men kände i hemlighet att livet existerade i högsta grad när vi satt där på trottoarkanten på storgatan och delade på en folköl.

Vi bråkade ofta. Slog i dörrar, kastade saker, frös ut med ögonen och berättade elakheter bakom ryggen. Vi ignorerade på caféer, gick förbi på gatan men längtade efter varandra så att hjärtat nästan brann sönder. Det var bara så, vi ville för mycket, tyckte för mycket samtidigt. Men en veckas tystnad kändes alltid som en livstid när man var femton och till slut hamnade vi alltid bredvid varandra på en hemmafest, rökte en cigarett och blev bästa vänner igen för alltid och för evigt. Han var kär i min bästa tjejkompis och bokstaverade JAG ÄLSKAR DIG med snöig känga under hennes balkong och han ringde mig tusentals nätter och grät ut. När jag hade klackskor för första gången och vi promenerade hem i sommarnatten bar han mina skor i handen och jag fick låna hans. Vi sov hos varandra flera gånger i månaden, bytte blandband och hemligheter. Allt gick så fort, vi var femton sexton sjutton arton nitton tjugo och jag lyssnade tröstade drack te drack öl dansade bråkade saknade älskade honom.

När jag var 23 gjorde jag slut med min första pojkvän och han gav mig sin hemmanyckel samma dag.
– Du bor här lika mycket som jag nu. Du ska aldrig somna ledsen.
Jag satt i hans tomma lägenhet om kvällarna när han var ute på dejter och när han kom hem hyrde vi komedier och Disneyfilmer och jag kände mig aldrig ensam. Han tog med mig på alla fester han var bjuden till och hämtade upp mig med taxi om jag fastnat på någon gata med brustet hjärta kedjeringande pojken jag döpt om på min mobiltelefon till ”Ring EJ”. Vi tog långpromenader, lyssnade inte på något annat än sextiotalssoul och klädde ut oss i knäppa glasögon och dansade sönder maskerader. Vi sov sked och drack champagne fastän det var tisdagsmorgon.

Och vi ses inte längre. Det finns hundra anledningar men nog ingen tillräcklig. Ibland skickar vi ett mail. Och det skulle kunna stå Hej hur har du det, mår du bra? Men det står aldrig så. Det står alltid, alltid att Vad som händer så är du min bästa vän. Vad som än händer. Och någon av oss svarar tillbaka att Jag vet. Alltid och förevigt du och jag. Ingen annan, bästa vänner, vi vi vi.
[youtube width=”277″ height=”224″]http://www.youtube.com/watch?v=ZxpAkRnXbgQ[/youtube]

photo: hillary the mammal

.
Jag har aldrig frusit så mycket som förra vintern. Jag låg i mitten av mars i min säng, med ansiktet mot lakanen och axlar som skakade och kände mig ihålig. Huden för länge sedan genomskinligt grå och kroppen orkeslös och vintertung.
– Jag orkar inte mer nu. sa jag till Ludvig. Våren kommer ju inte. Det kommer vara såhär förevigt.
Och han lade sig nära tätt intill och viskade att våren kommer alldeles snart. Men det spelade ingen roll för det var ändå försent. Det hade varit becksvart, sotmörk evighetsvinter i snart ett halvår och det enda jag kunde tänka var att aldrig mer. Aldrig mer igen på tusen år ska jag stå i mars med tre tröjor och lika många halsdukar och ständig röd nästipp.

Det var en fredag kväll då vi skakade hand, jag och Nina. Vi drack öl och det snöade utanför (det slutade aldrig snöa, minns ni? Det snöade lager på lager och på nyheterna pratade de om att snön kanske skulle ligga till juni för att den var så hårt packad). Tunnelbanelinjerna hade slutat gå, de gjorde det ibland, när termometern visade under tjugo minus. Vi var insnöade på en bar på nytorget.
– Jag tänker inte vara här nästa vinter, sa jag till Nina. Jag vill inte. Jag har ihåligt ont i hela kroppen av fucking jävla Sverige.
– Inte jag heller. Aldrig mer 6 månader vinter.
– Vi borde rymma.
– Okej. Vi rymmer.
Och så var det inte mer med det.
Sedan var det bestämt.

Vi började planera redan veckan efter. Först och främst, var skulle vi ta vägen? Vi drog händerna över kartor, snurrade jordglobar och genomsökte internet. Det finns så många städer, länder, djunglar, smågator och torg som behöver besökas. Så många smutsiga lägenheter att måla om, balkonger att dingla benen från och okända människor som måste hälsas på. Mat jag inte ätit, lukter jag inte känt och dansgolv jag inte dansat på.

Fast å andra sidan fanns det också bara en plats jag allra helst ville vara på. Där vintern var kort och sommaren lång, gatorna breda och nätterna överväldigande. Och ganska snart, efter att ha sneglat mot obesökta världsdelar, länder utan vinter och små torg i Montmartre så var det bara så. Det fanns inget annat, det måste bli så.
New York.

Resten av våren hade jag tre jobb. Det ena på byrån jag jobbade på, det andra min fina lilla blogg och det tredje att förbereda flytten. För det är inte alltid bara att packa en väska och rymma. Det tar tid och kraft och mod och ork. Vi översatte våra jobb till engelska, byggde en portfolio, dammsög new york på reklambyråer, bokade flygbiljetter och telefonmöten. Och framförallt var vi tysta. Knäpptysta. För ingen skulle få veta vår flytthemlighet. Inte än, inte förrän vi var helt säkra på hur vi skulle svara. Bara jag och Nina och de allra viktigaste som fina pojkvänner och kloka mammor.

Men hela tiden, bakom låsta munnar och klappande hjärtan så hade vi bestämt. I höst ska vi bo i New York. Inget annat är möjligt.
För man måste tänka så. Man måste vilja något så mycket att det gör ont nästan alltid, annars rinner det ut i sanden som alldeles för många drömmar alltid gör. Och jag sov nästan ingenting och vintern blev vår och sommar och en augustibörjan var allt helt plötsligt overkligt nära. Vi satt med ett kontrakt i handen, till en reklambyrå som vi ville vara på. En byrå i Soho där alla log mot oss när vi pratade och som sa nästan direkt att vi var precis vad de behövde. Som sa det till oss efter fem minuter och vi glädjedansade ut och sa till varandra att det är ju här vi ska vara, det är det här vi väntat på. Och vi skrev försiktigt på, med darrande hand och miljoner med fjärilar i kroppen och faxade kontraktet tillbaka till staden på andra sidan Atlanten.
Och nu har jag slutat på mitt jobb, sagt upp lägenheten, avslutat bredbandet, sålt mer än hälften av min garderob och burit ner flyttkartongerna från vinden.

Och om ungefär fyra veckor flyttar jag till New York.
.
.
.

So this is basically the story: last winter was the coldest in 50 years of Sweden’s history. It’s was terrible in every single way and I decided – never again. Never again a six month long winter for someone who loves thin dresses and the smell of green leaves and newly brushed sidewalks. It’s not fair. And I told my friend Nina this on a particularly cold day in march and she felt the exact same way. And that’s when we decided to move. Move somewhere where to winter is short, the summer is long and the city is bigger and overwhelming. And in the beginning in august we signed a contract for a job at an advertising agency in New York. And now we’re moving in 4 weeks.

photo: jenni

.
Det är ganska sent i oktober och vi ligger i min nittio centimeter breda säng som fortfarande inte är bredare än så för att vi precis lärt känna varandra. Har inte tänkt tanken förut att jag skulle behöva en större säng än så, nittio centimeters ickeförhållande och enpersonssömn. Vi ligger bredvid varandra ovanpå lakanen med ytterkläderna fortfarande på. Precis hemma från en fest som han ville gå ifrån och som jag också vill gå ifrån. Några dagar innan har jag skrivit i min dagbok att jag hatar honom för att han håller mig sömnlös. Att han får mig att sitta framför tv-repriser utan att minnas ett ord. Att han gör mig svag, blyg och vimmelkantig. Han har stora blå ögon som jag inte vågar titta in i och en grön jacka med en tysklandsflagga fastsydd på ena armen. Tändsticksben i tändsticksjeans, fötter som aldrig tar slut och ett stort, blont tuperat hår. Tonårsproportioner. Så som det ska vara.

Vi ligger i min säng med ytterkläderna på och andas i takt. Med cigarettdoft i luggen och händerna under en kudde ligger jag bredvid honom och tittar på honom, överallt runt omkring honom, förutom i ögonen. Det är för viktigt och stort att titta in i dem, tänker jag. Det går inte och jag kan inte.

Jag vet hans favoritfärg (röd) och favoritdjur (val) men inte vad hans föräldrar eller syskon heter än. Jag vet hur han borstar tänderna men inte vad han har för frukostpålägg. Så känner vi varandra nu. Bortom allt fast ändå knappt någonting. Och jag skriver av hans sms in i min dagbok så att de inte ska försvinna.

Vi har träffats i tre månader. Det händer att vi håller varandras händer ibland på gatorna, i några korta ögonblick, sekunder som knappt märks. Vi har träffats i tre månader och han smsar saker som att han saknar mig men jag vet inte vad jag ska svara när folk frågar om han är min. Förstår inte hur man kan veta sådant. Och nu ligger vi i min säng, ovanpå lakanen med alla ytterkläderna på och han tittar in i mina ögon och jag tittar in i hans mun, näsa, panna (vadsomhelstmeninteögonen). Och han lägger sin hand vid min kind, tar stöd med armbågen och sätter sig halvt upp. Sätter sig halvt upp rakt över mig, jackan faller ner lite över en axel och hade jag haft en lock vid pannan hade han lagt den bakom mitt öra. Men det har jag inte. Jag har kolsvart page, en för lång lugg och femtiotusen fjärilar i magen.
Jag är knäpptyst, håller andan och lyssnar på hans istället. Han lutar sig lite framåt och säger.
– Sandra. Nu är jag kär i dig och jag vill att vi ska bli ihop.

– Okejdå, viskar jag tillbaka.

Tv4 har bjudit in en person om dagen hela sommaren som skriver en liten rad. Idag är det jag och jag berättar om en grej som hände mig för några år sedan.

Här kan du läsa texten i sin helhet:

Han ligger tyst i en skokartong. Andas fort och ojämnt med pickande hjärta och kall mage. De små, darriga vingarna borde egentligen inte vara inomhus. De borde vara någon helt annanstans, som inte jag vet om, där vi aldrig träffats. Det ska inte vara sådana vingar där fjädrarna aldrig ville växa ut, inte sådana som ligger och spretar i för stora skokartonger. Verkligen inte sådana slags vingar.

Det är sommarkväll och vi har druckit rödvin på en uteservering och är på väg hem. Det är tjock, täckande och immig sommarkväll och det är första gången utan strumpbyxor. Första gången med jackan i handen och armarna fritt och tvåsteg över trottoarerna för att vintern fortfarande är så långt bort. Vi rör oss i cirklar mellan träden, en vän i tunn klänning och snabba steg sjungandes ut över gatorna.

Han dyker upp som en överraskning mitt i korsningen Karlavägen Sibyllegatan. Vi blir bestörta. Kanske för att han inte snurrar omkring och sjunger högt. Kanske för att han inte håller jackan under armen och har varma kinder, nej, istället är han liten, för liten och skriker mot oss. Skriker så att vi måste sätta oss på huk och fråga hur det är. Fråga om han ska dö eller leva och klappa honom lite försiktigt över pannan. En man går förbi och säger att han har legat där, hela natten och hela dagen sedan igår.

Vi ringer till nummerupplysningen och de kopplar oss vidare till Katastrofhjälpen För Fåglar. Katastrofhjälpen För Fåglar har öppet, fastän det är kväll och helg och sommar och de låter trygga på samma sätt som tandläkaren på Folktandvården när man var liten.
– Köp rå köttfärs. Lägg honom i en skokartong med en handduk. Mata med en pincett. Vi ringer tillbaka om en timme.

Min vän springer iväg till affären och handlar köttfärs. Jag bär hem honom, packar ner i en skolåda med en ljusblå handduk i botten. Han vinglar runt därnere och verkar förvirrad. Vi matar med köttfärs på en pincett. Efter en timme ringer Katastrofhjälpen För Fåglar igen och säger att de har hittat en familj som kan ta hand om honom. Jag får numret till en kvinna i Täby. Hon svarar i andra änden efter fem signaler.
– Hallå? Är det Sandra?
– Ja. Hej.
– Jag hörde vad som har hänt. Jag har tio fågelungar här ikväll så jag kan inte hjälpa nu, men imorgon.
– Men, den här då?
– Du matar honom. Så fort han säger till. Hela natten.

Och då gör vi det. Jag och min vän i tunn sommarklänning och min pojkvän som kommit hem från jobbet. Vi flyttar lådan försiktigt till vardagsrumsgolvet och så sitter vi på huk precis som dagisbarn som fångat grodyngel och tittar förundrat. Vågar inte röra, bara kanske lite ibland, och väntar nästan högtidligt på nästa skrik och nästa pincettmatning från den flackande blicken därnere. Hans röst är så liten och man får verkligen inte klappa för då kanske han går sönder.

Och redan innan han dör, sekunderna då han spänner sig, breder ut vingarna och blinkar med ögonen, redan då vet vi vad som kommer att hända. Vi tystnar runt skokartongen och håller andan. Tittar på den handflatsstora kroppen som ligger på en ljusblå handduk och rycker. Näbben öppnar och stänger sig och vingarna spänns. Och så försvinner han nästan filmiskt, i en halv sekund som inte hann ta slut.

Jag sitter i fönsterkarmen, röker cigaretter och tittar på när min pojkvän begraver honom på innegården. Han gräver länge för att hela skolådan ska ner. Sedan står han tyst ett litet tag och säger ingenting. Vi ringer till kvinnan med fåglarna i Täby och berättar att han är död.
– Jag förstod det, säger hon. Fågelungar utan fjädrar på sina vingar klarar sig oftast inte.

När vi ligger i sängen efteråt känner vi oss också som fågelungar utan fjädrar men när vi vaknar är det är fortfarande juni. Fortfarande immig, täckande värme och jag tvättar den ljusblå handduken i 60 grader och slänger köttfärsen i sopnedkastet och sedan är allt som vanligt och ingenting har hänt. Ingenting har hänt trots att vingarna aldrig blev flygfärdiga utan slutade stela och kalla i en för stor skokartong på en innergård någonstans vid Karlavägen.

foto: ansel olson

.
.1. Ledsna basilikaplantor som blir som nya när man häller ett glas vatten i krukan.

2. Sitta på köksbänken under fläkten och röka cigaretter när man är 16 år och ensam hemma.

3. Äta paprika som om det vore ett äpple.

4. Busschaufförer som tittar en i ögonen och säger ”hej” när man stiger på.

5. Försommarkvällar när man går ensam på gatan, lyssnar på en ny favoritlåt och andas in de första sommardofterna som är precis överallt och tar några hemliga danssteg i takt med musiken och tänker att livet är nästan som en musikal.

6. Krusbär.

7. När unga män tar av sig tröjan och t-shirten under råkar åka med.

8. Lillebröder som får reda på att populära gänget fyra klasser över en har tagit ens cykel och fastän han bara går i lågstadiet så går han dit i ens eget ställe och ber om att få tillbaka cykeln medan man själv står bakom en mur och tjuvlyssnar på en modig lillebror.

9. Känslan av när man precis har tvättat, blåst och kammat sitt hår och man drar fingrarna igenom det.

10. Stå på en flygplats med fem kompisar, jämföra passfoton, skratta åt någons fotofrisyr från 2004 och vara precis i allra första början av en resa.

11. Pojkar med ljusbruna fräknar som inte förstår hur söta de är när de är koncentrerade.

12. Plocka blåbär på landet med sin lillebror som man vet kommer att bli en hopplös tonåring om bara en månad eller kanske två.

13. Råka säga en hel mening samtidigt som en kompis, skratta jättehögt efteråt och tänka ”gud vad det är meningen att hon ska vara min vän. Hon är bäst.”

14. Nykokt pasta med flingsalt och olivolja.

15. Helt nyfärgat hår som ser lite ut som mjukglass och känns nästan så också.

16. Åka tåg till en annan stad för ett lunchmöte och sedan tillbaka igen.

17. När man fortfarande var mellan barn och tonår och satt hemma en fredagskväll med utsträckta ben i en soffa och ens syskon satt på golvet och åt chips och en mamma i soffan mittemot och man tänkte att alla andra tuffa som åker skateboard därute i fredagsnatten kan ju bara vara.

18. Fotografera vänner som gapskrattar och få en skarp bild mitt i skrattet.

19. Bestämma sig för att man nog inte behöver mer än ett par strumpbyxor på sig samtidigt de nästföljande fyra månaderna för att det är sommar ute.

20. Beställa baguetter på ett bageri i Paris för att man ska ha middag på kvällen (i Paris!) och man säger ”merci” när man får växeln som om att svenska inte existerande i ens vokabulär.

21. Vara femton år och så tonårsarg att man har ner alla stolarna i köket och sedan springer ut från lägenheten och träffar sin lika arga tonårsarga bästa kompis och tillsammans sitter man på en parkbänk och röker cigaretter och gnisslar tänderna över jobbiga mammor och pappor.

22. Doften av båtmotorolja.

23. Att helt plötsligt få en attackkram av sin pojkvän när man är jättetrött och står och väntar på tunnelbanan och han kramar så himla hårt och man känner sig omtyckt ändå ner i tåspetsarna.

24. Vara elva år och bila med sin familj till Bretagne och leka billeken ”gul bil” utan att någon vuxen tröttnar.

25. Känna sig så nöjd med en spotify-spellista att man lyssnar igenom den fem  gånger på raken och lever sig in i att man är de fem olika personerna som man har skickat den till.

26. Äta på restaurang på en måndag och bli lite vinrusig i huvudet och spaghettimätt i kroppen.

27. Den tunga fuktiga luften som slår emot en när man går av ett flygplan i ett exotiskt land.

28. När bloggläsare kommer fram till en på stan och är lite nervösa och vet inte riktigt vad de ska säga så det blir lite tyst och slutar med en kram.

29. Att ha en pojkvän som alltid har blåbärssoppa i kylen men man aldrig har sett honom dricka det.

30. Träffa nya personer som förstår en direkt och man drar hundra skämt på raken för att man är i ett flyt just den dagen och de säger ”jag vill alltid hänga med dig!”

31. Promenera med en låt man älskar i hörlurarna, svänga in på en gata tom på människor och mima det mesta man kan för ingen ser.

32. Äta något för första gången i sitt liv.

33. Klippa av allt hår till en page och se hårtussarna ligga i stora högar på frisörsgolvet.

34. Lära sig en svår låt utantill och sedan råkar den sången komma på när man är på en hemmafest och man sjunger hela utan problem och alla applåderar och man själv låtsas som om det var väl som vad som helst.

35. Bila ner till Roskilde-festivalen med tre bästa kompisar och stanna i Gränna för att köpa polkagrisar.

36. Taxichaufförer som väntar utanför ens port för att se att man kommer in ordentligt.

37. Att läsa serier i sängen ihop med ens pojkvän och få vänta lite tills det är dags att vända blad för att han läser och tittar så noggrant.

38. Gå förbi porten där ens barndomsbästis bodde.

39. Lukta på någon man tycker om när de har legat i solen utan tröja.

40. Kunna en hel melodi utantill på piano.

41. Hjälpa sin lillebror med matteläxan.

42. Vara ensam hemma och prata med sig själv när man diskar.

43. Säga till någon för allra första gången att man älskar dem och båda är lite fulla och man kramas jättelänge och grovhånglar på en parkbänk mitt i sommarnatten i minst fyra timmar.

44. Hitta världens bästa klänning i second hand-affären bakom tio fula och man provar den så försiktigt för att man är orolig att den ska vara för liten och så sitter den perfekt.

45. Blåsa såpbubblor med cigarettrök inuti.

46. Människor som kommer fram till en på gatan bara för att säga att man har en fin kjol.

47. Pojkar som biter sig i läppen och tittar en i ögonen.

48. Bo tillsammans med en kompis som överraskar en med margaritas när man kommer hem från jobbet och det är bara tisdag men man sitter barfota på brandtrappan och kedjeröker och dricker upp en hel kanna.

49. Perfekt kokta ägg, med krämig ljusröd gula och lättskalad vita.

50. Ha sex och känna att han drar in lukten från ens hals när han lutar sig framåt.

51. Ha hemmafest och mitt i natten, mitt i festen hitta en kompis som står i köket och diskar glas.

52. Sitta i en park tills det först blir mörkt och sedan ljust igen.

53. Att läsa något i en vetenskapstidning när man är hos frisören och sedan av en slump råkar en kompis fråga något i det ämnet som den stora artikeln i vetenskapstidningen handlade om och man kan allting.

54. Stanna hemma och hångla en hel dag fastän det är 25 grader utanför fönstret.

55. När ens pojkvän skriver ”glöm inte att betala” och ritar små figurer på ens räkningar.

56. Det stora trädet i Humlegården vid Fredrika Bremer-statyn.

57. När någon säger att man är bra på engelska.

58. Ligga på en strand i ett annat land och känna att man inte måste bada för det kan man göra dagen efter lika bra för det är alltid fint väder där man är.

59. Gå långpromenad i skogen med en hund man tycker om och man låter henne bestämma vägen och tillsammans hamnar man på platser där båda aldrig tidigare varit.

60. Efterfester där alla skriksjunger till nittiotalslåtar och någon kopplar in en hårtork i uttaget och så låtsas vi att vi spelar in en musikvideo.

61. Laga mat jättelänge och äta den helt ensam på den finaste tallriken man har framför repriser av tv-serien Vänner.

62. Ge sin mamma en julklapp som hon tycker är så fin så hon har den framme på vardagsrumsbordet i flera månader.

63. Vara på en familjefest och en liten flicka man inte har träffat förut frågar om man vill gå på bio med henne ”eftersom man har så fint hår”.

64. Färskt lösgodis.

65. Hoppa studsmatta med någon som hoppar försiktigt för att de vet att man är rädd att slå huvudet i kanten.

66. Doften av nykokta rödbetor och sparris med salt och smör.

67. Beställa ostron till en kompis som aldrig smakat det tidigare och man tittar när de tar första slurken och de blundar ganska länge och tittar sedan upp och ler.

68. Sitta på en utservering i Moskva med någon man är kär i och dricka rysk ”champagne” för 100 kronor flaskan och berätta hur man var i högstadiet.

69. Skrika svordomar ut genom ett fönster så högt man kan och sedan fort stänga igen.

70. Mjuka kaninmagar.

71. Fika med sin mormor och fråga hur hon var när hon var ung.

72. Köpa högklackade skor och upptäcka efter en utekväll att de är bekväma också.

73. Bli upphämtad på bryggan av sin bästa killkompis i motorbåt, knäppa på en flytväst, åka ut över havet och känna vinden mot ansiktet.

74. Femtonåriga flickor med glugg mellan tänderna och stora leenden.

75. Äta uteserveringslunch med sin pappa som man inte träffar så ofta.

76. Grekisk yoghurt med honung och nötter till frukost.

77. Måla naglarna turkosblå, pistagegröna eller tuggummirosa.

78. Vackra unga män i underlinne när de rakar på sig på morgonen.

79. De där gångerna då man känner sig nöjd med sin kropp.

80. Vara på landet och spela sällskapsspel i fula fleecetröjor under fotogenlampan på verandan.

81. Osttallrikar utan mögelost.

82. Korsningen mott street och prince street i New York.

83. Hundar som lägger upp en tass i ens knä när de vill bli kliade på magen.

84. Dricka champagne ur kupade champagneglas.

85. Döpa om barer, caféer och andra platser till kryptiska namn så att det känns som om att man har ett hemligt språk tillsammans med sina vänner.

86. Skriva klart en uppsats på tio sidor, läsa igenom den och känna sig helt nöjd.

87. Lyssna på det feministiska proggbandet Röda Bönors låt ”Sången om Anne-Marie” på vinyl.

88. När man är hos doktorn och de pratar så lugnt och snällt till en som om man vore fem år.

89. När de första morötterna letar sig upp i min mammas växthus och man kommer dit med bussen när det är helg och hon har sparat alla och inte ätit en enda en ”för du ska ha allihopa”.

90. Gulliga tanter som man hamnar i hissen med som vill samtala om vädret.

91. Författaren Jonas Gardells sätt att skriva.

92. Varna att man är förkyld men bli upphånglad ändå.

93. Ljudet av när en Snapple öppnas.

94. Steka pannkakor och färga smeten grön med spenat.

95. Attackhångla förvånade pojkar när man är på Emmabodafestivalen.

96.  Körsbärsblomningen i Kungsträdgården.

97. Äta det som blev kvar av gräddtårtan från dagen innan till frukost.

98. Vakna av att man skrattade i sömnen.

99. Se en konsert live och kunna varenda låt.

100. Scenen i filmen Grease när John Travolta första gången syns i bild och vänder sig om med en cigg i mungipan.

101. Att ringa någon bara för att säga hej.
.

110 things I like. Read in english here.