Fastän jag varit sjuk och inte träffat människor på ganska många dagar nu känns det inte alls så. Istället är det som att den omvälvning som sker utanför också skett och sker inuti mig, fastän jag bara legat raklång i min säng.

Det har skakat till och rämnat på ett nästan tillfredställande sätt. Och sedan byggts upp igen med nya byggstenar, rätta byggstenar.

#metoo-upproret är som en film, men det är ingen film – det är på riktigt.  Det händer, det fungerar.
Och vi vågar.
Jag läser om så kallade geniförklarade män som oförstående gråter ut i rubriker. Men plötsligt lyssnar ingen längre. Deras ord som undantagslöst tagits på allvar i decennier är inte mer än ihåliga bortförklaringar och blöta offerkoftor.

De historier och upplevelser vi lärde oss att förtränga, tysta ner, glömma bort och skämmas för har förvandlats till ammunition och det är det enskilt mäktigaste jag varit med om. Det är en revolution som sker och det kittlar överallt inuti.

Det vi skapar tillsammans nu kan ingen ta ifrån oss.

Eller som Lisa Ekdahl sa:
Patriarkatet är på väg ned, du kommer att möta det här igen och igen och igen när du möter kvinnor.

Patriarkatet faller, inom din livstid.

pic source.

För några dagar sedan läste jag ut Gruppen av Mary McCarthy, en feministisk klassiker från 1963. Kom nyligen ut i nyöversättning av Amanda Svensson, och allt som Amanda Svensson tar i blir ju geni som ni säkert vet.

Jag var lite stressad när jag började läsa denna för att det är så oerhört många karaktärer, men ni sa håll ut! den är värd det! Och jag litar ju alltid på er såklart.

Gruppen handlar om ett tjejgäng om åtta kvinnor under början av trettiotalet. De har precis tagit examen från flådiga Vassar College och är peppade på livet och Manhattan. De har bestämt sig för att göra allt som deras föräldrar inte gjorde: göra karriär, gifta sig för kärlek, engagera sig politiskt och alltid alltid vara vänner.

Det är så spännande tycker jag att läsa om människor som levde för typ hundra år sedan men ändå delar precis samma framtidsförhoppningar, fritidsintressen och till och med inredningssmak (de älskar exempelvis monsteror, mjuka pasteller och mässing, very tvåtusentiotal).

Dom åtta kvinnorna i Gruppen ser sig själva som den nya tidens kvinnor som bor i egna lägenheter, skaffar preventivmedel (skaffar kk:s till och med!), gifter sig med män med konstnärsambitioner och tar collegeexamen med idén om att faktiskt skaffa jobb och inte bli hemmafruar.

Men sakta men säkert slocknar en efter en av kvinnornas förhoppningar på framtiden. I samtliga fall är det en man som står i vägen. De blir förrådda, våldtagna och bedragna. Deras drömjobb går till snubbar istället och makar låser in sina fruar på psykhem när dom inte orkar med dom längre. Allt inslaget i välstrukna klänningar, avancerade frisyrer och perfekt bordsskick.

Ni vet, män kunde skriva in sina fruar på mentalsjukhus ända fram till sextiotalet, och kvinnor kunde inte skriva ut sig själva, utan behövde sin makes godkännande. Det är så sjukt och så nyligen. Och jag tycker att traditionen av kvinnor som ”hysterikor” lever ännu kvar så tydligt. Det är ett så smart sätt att förminska kvinnor, för om de bara är tokiga blir allt de säger och gör lika obetydligt som ett litet barns handlingar.
Jag ser det i debatter och krönikeklimat, i kommentarsfält på insta och i mitt eget liv upprepande gånger. Allt från min pappa som ansåg att jag ”trollade med orden” (som nån form av witchcraft?), när jag sakligt försökte förklara varför jag behövde säga upp kontakten med honom. Eller mitt ex, som reducerade min ilska när allt uppdagades med att det bara handlade om ”att jag inte förstod att vi gjort slut” och sedan de rykten som då och då fortfarande når mig från honom om att jag helt enkelt tappat förståndet. Tänk va. Att detta är snart hundra år sedan men samma saker fortsätter upprepas. Skulle snubbar än idag kunna ge brudar de ansåg störiga lite elchocksbehandlingar och lugnande tabletter tror jag inte dom hade tvekat.

Efter att ha slagit igen Gruppen lämnades jag kvar med en känsla av sorg över hela vår samtid. Att så lite har förändrats. Att mansrollen är så stadig och hotfull och hur mannen vältrar sig så enkelt i den. Hur kvinnor armbågar sig fram för att ens stå ut, hur vi indoktrineras med en skam från barnsben som tvingar oss att vara rimliga, obråkiga, hålla skenet uppe, vända andra kinden till. Det är bara ett av många sätt patriarkatet håller kvinnor på mattan. Att inte låta dom blomma med hela sitt intellekt och känslospektra och att aldrig få hoppas på för mycket. Vara tacksam för det lilla.

Just så är patriarkatet, sipprar sig långsamt in utan att man själv är medveten om det och strax står Gruppen fastkedjade i korsett och fina efternamn, drar runt barnvagnar på Upper East Side medan deras makar ligger med nannyn några kvarter bort. Och samtidigt känner dom ett så starkt medlidande för de män som föll för alltför bångstyriga och intellektuella kvinnor som de själva.

Det går aldrig att göra rätt nämligen, när det är så enkelt att göra fel.

? ? ?
Idag är det min födelsedag!
33 år fyller jag, ett väldigt estetiskt snyggt nummer. Nu måste jag vänta ända tills jag fyller 66 innan jag fyller ett lika snyggt nummer igen. Attans.

Att bli äldre är i princip enbart roligare. För varje år känner mig lugnare i mig själv, mer säker på mina yrkesval, tryggare i mina vänskapsrelationer och bekvämare med att säga vad jag tycker om saker och ting.

Så jag kan verkligen rekommendera det till alla! Att bli äldre. Det är som att man landar behagligare i sin egen personlighet för varje år, blir ödmjukare för världen runt omkring en och samtidigt känner jag hur jag utvecklas framåt, att jag inte är färdig, att det finns så mycket att göra och lära mig och människor att träffa.
Så mycket liv kvar att leva helt enkelt!!

Däremot är det en sak som blir extra tydlig, särskilt sedan jag fyllde en ålder med en trea i början. Och det är åldersdiskrimineringen. Framförallt mot kvinnor som inte följer en specifik mall.
Det är så lol på att jag känner av den trots att jag ännu är så ung. Jag ser den i mitt kommentarsfält ibland, på trådar om mig själv på internet och jag möts av den när jag hamnar i nya situationer. Varför har jag inga barn? Varför är jag inte gift? Varför klär jag mig som jag gör? Vad får jag ut av att gå ut så mycket? När ska du växa upp? Kan du bara lägga av?

Det är ingen slump att jag får dessa frågor. Att vara 33 år och bara gå en yttepyttebit utanför ramen av en traditonell kvinnoroll stör folk utav helvete. Det är som att de känner ett behov av att uppfostra mig, försöka få mig att förstå att du får faktiskt inte ha mer roligt nu, nu måste du faktiskt bidra med din primära uppgift här i livet: yngla av dig och ta hand om en snubbe.

Jag säger inte att det ena valet är bättre än det andra (obs verkligen inte!). Men jag säger dock att jag aldrig i mitt liv stött på en 30+nånting man som ställs inför dessa frågor. Att jag driver mitt eget aktiebolag, skrivit flera böcker, byggt upp en av Sveriges största bloggar helt själv, skrivit över hundra krönikor, jobbat som copywriter på de några av de bästa byråerna i Sverige och New York i ett gäng år och drog in min första miljon i mitt företag innan jag fyllde 25 är irrelevant. Jag har sagt det förut, men det är för att kvinnor fortfarande definieras utifrån sitt utseende och sin relation till män.

Tänk vad tråkigt det måste vara för alla dom (män) som känner ett behov att förklara för kvinnor vad de får och inte får göra. Och tänk vad härligt det är ändå att vi lever på en plats där man får bestämma helt själv.

För i slutändan är det ju just så. Folk kan sitta där och irritera sig hur mycket de vill. Och samtidigt knäpper jag min allra kortaste kjol, stryker på mitt allra rödaste läppstift, möter upp mina allra roligaste kompisar och dansar iväg ut i natten.

picture sources here.

Här kommer min sista krönika i Metro för sommaren. Metros sista krönika för sommaren tror jag till och med.
Läs HÄR eller här:

—->

Kära män över femtio. På sista tiden har jag haft det stora nöjet att få umgås lite extra med er. På middagar och dansgolv, på sätet bredvid på tunnelbanan, i Metrokrönikornas kommentarsfält och längs med Stockholms trottoarer. Och hörni, vad härligt det verkar vara att breda ut sig. Vad avslappnade det ser ut att luta sig tillbaka, att ta sin plats, att tala med den där stämman djupt nerifrån magen som överröstar musiken i mina hörlurar. Jag avundas den inneboende självklarheten att ens åsikt behöver göra sig hörd. Tänk att ni på något vis redan förstått hur det här livet på planeten fungerar, att ni är helt fullärda. Att ni aldrig mer behöver fråga om råd, fråga om lov, fråga om visat intresse. Det måste vara en strålande känsla. Känslan att hela tiden vara helt självklar i samtliga sammanhang, att alla verkligen uppskattar att ni är där.

Men nu har jag kollat runt lite, gjort en högst lekmannamässig undersökning så här under min lediga tid på försommaren och upptäckt några saker bland vänner och bekanta som jag tänkte att det kunde vara skönt för er att få reda på.

Till exempel, det där skämtet du drog under middagen. Även om det funkade fint på både sjuttio-, åttio- och nittiotalet är det nog dags att fundera en extra runda på om det kan vara stötande och om någon skulle ta illa vid sig. I min undersökning har jag nämligen märkt att de inte sällan ger en molande känsla i magen. Vi uppskattar heller inte när du avbryter, trots att du kanske känner just där och då att du har något viktigare att inflika. Vi vill gärna tala till punkt vi med nämligen. Många av oss, även om vi bara har levt hälften av din tid på jorden, har massor av erfarenheter och kunskap som i ganska många sammanhang väger tyngre än din. Kanske svårt att tro, men testa att lyssna så får du se. När du promenerar och ser mötande gångtrafikanter, försök att väja undan istället för att kabla fram utan hämningar. Tror att det skulle locka fram fler leenden hos dina medmänniskor än vad du tror. Och prova, bara för rolighetens skull, att någon gång fälla ihop benen i lokaltrafiken. Så vi andra också får plats. För den goda stämningens skull om inte annat.

Men, med det sagt så handlar det här inte om alla er män över femtio. Men det förstod ni kanske? Debatten från veckan som gått är ett bra exempel, med artisten Günther och Zara Larsson. Hon riktade kritik mot att Bråvalla inte hade några kvinnliga huvudakter och på Günther kliade det överallt efter att få tycka till och trycka till. Så då gjorde han det. Och han fyller ju inte femtio förrän om tre år, vilket visar att man förstås kan vara yngre också. Så. Med risk för att inte missa någon:

Alla män därute! Hoppas ni får en härlig sommar. Och glöm inte att ibland är det skönt att vara riktigt, riktigt tyst.

Translation. A column in the Metro newspaper today. About how patriarchy sucks.