Jag står i köket och kokar spaghetti. Du är inte hemma än. Du är i skolan och jobbar med en uppgift som måste vara klar tills imorrn. Jag har varit i mataffären och handlat lök och tomater. Vi äter spaghetti nästan varje dag. Det är torsdag och senhöst och vi bor inte med varandra men vi delar säng varje natt. Jag går jämt omkring med en påse extrakläder. Bär runt på hårspray och locktångar, knuffas runt i tunnelbanan på morgnarna och får blickar för att man ska inte ha mer än en väska när det är rusningtrafik tycker folk. Du smsar mig att du kommer hem nu och jag sköljer sallad och rör ner tomater i en kastrull. Fyller på med olivolja och salt, vispar om när det börjar ryka, ställer åt sidan och häller av vattnet från spaghettin. Fastän det är oktober har jag fönstren öppna. Bara när jag vet att du kommer sova här för du plockar bort vintersömniga spindlar som om det vore ingenting.
Jag hör låset i ytterdörren och du ropar hallå och då stänger jag av plattorna och möter dig i hallen. Man får inte krama dig den första halvminuten för du är alltid så varm. Du säger det också, varje dag på samma sätt och sedan drar du tröjärmen över pannan. Det är för att du cyklar genom hela stan, blixtsnabbt, förbi rödljus och trottoarer. Jag har sagt nittiotvå gånger att du måste cykla långsammare och mer försiktigt men du skakar av dig det, som om du var toppcyklist och zickzackar självklart över gatorna. Men jag vet att det stora ärret på ditt knä kommer från när du cyklade in i ett av bronslejonen på drottninggatan en sommar innan vi kände varandra.
När du har sparkat av dig skorna och knäppt upp jackan får jag krama dig. Jag gräver in ansiktet i dina mjuka tröjor och du håller om mig runt ryggen, andas varm luft över min panna. Jag har lagat middag säger jag och du går till köket och tittar efter och jag drar upp din skjorta ur byxorna och drar mina fingrar över din rygg när du lutar dig över spaghettin. Du ställer fram glas och tallrikar och så äter vi spaghetti med sallad och tomater framför en dålig dokusåpa och genom fönstret klättrar det in spindlar vi inte kommer att märka förrän dagen därpå. När tallrikarna är tomma flyttar jag mig till ditt knä. Varje kväll efter urdruckna mjölkglas och smutsiga bestick vilar jag hakan på din axel och tittar ut över gården och trädet som gömmer årets kastanjer mellan grenarna. Du är varm igen, av spaghettin. Du klagar men jag bryr mig inte och kanske inte du heller för du kramar hårt tillbaka och jag pressar mina kinder mot dina.
– Vi lägger oss lite i sängen, säger du och vi lämnar tallrikarna på bordet och kastrullerna i diskhon. Jag lägger mig med knäna över dina och spelar ett spel på telefonen. Du tittar på katter på youtube och vill visa mig.
– Titta på den här vad gullig.
Och jag svarar att jag måste klara banan först och du attackkysser mig och säger att jag är fin när jag är koncentrerad och jag tittar på den gulliga katten på youtube och du vinklar dina ögonbryn sådär som du bara gör när du tycker något är extra fint. Sedan tar du av mig min tröja och dina axlar luktar så gott och spaghettitallrikarna är odiskade och dokusåpan på tv är snart slut och dina händer är så mjuka mot mig. Du smakar salt av cykelfärder genom Stockholms gator, andas tungt.
Och det är allt vad jag saknar med dig nu när du inte är här hos mig. Att dricka mellanmjölk och koka spaghetti, titta på tvprogram vi glömmer bort att vi har sett, att ligga bredvid och spela mobilspel och att vara så nära dig utan kläder. Varje måndag, tisdag, onsdag med dig. Alla dagar som inte skiljer sig särskilt från varandra. Att säga hej och god morgon och att inte göra det. Att istället gå runt på gatorna i ett land jag inte är född i, att dansa på dansgolv bredvid människor som jag aldrig kommer se igen. Som inte gick i min skola eller växte upp i mitt kvarter. Att gå hem, skicka suddiga sms till dig där jag bara minns enstaka ord dagen efter. Att gå och lägga sig i en tom säng och vakna i en ännu tommare. Att inte ha en måndag, tisdag eller onsdag, när jag sätter mig i ditt knä efter en tallrik spaghetti och du är varm från cykelturen men vi bryr oss inte.
